Utnämnandet av förra årets bästa svenska rap var som Solvalla med Psykos och Vilsna själar mule mot mule på upploppet. Jag drar gärna en utförlig tänkt dialog här vägandes respektive låts kvalitéer fram och tillbaks, men då Systembolaget stänger om någon timme nöjer jag mig med att konstatera att målfotot är grynigt och svårtydigt.
De delade på förstaplatsen. Men bästa rad för 2010 kunde jag ganska enkelt ge till Sebbe när han sa:
Att rimma “snutjävel” med “bokstäver”. Hur man ser rimmet i huvet när man lyssnar. Serietidningsaktigt men mycket seriöst. Nivån av IDGAF-ism. Flinet på mitt ansikte.
Även i år går guldet till honom. Vad sa han hos Ametist?
“vissa spelar hockey, andra spelar bandy… jag lärde mig spränga som shuno Dynamit-Harry“
Varför spelas inte Kartellen mer på radio? Varför får de inte spela på fler klubbar och festivaler i det här landet?
De har trots allt miljontals tubspelningar och gör musiken som fuckar med folks hjärtan och får de mest avtrubbade förortarzombies och den mest hjärntvättade Svenne Banan och de mjäkigaste av hipsterfittor att vilja köpa automatvapen, tåga mot Rosenbad, och… där besvarade jag nog mig själv.
Kartellens debutskiva hade sina problem, men rymde också två av årets absolut bästa svenska raps: Fortfarande Knas och Jag ser misär.
Deras osläppta tubgrejer är bättre än de flestas ten-years-in-the-making-släpp. Sebbe och Kaka har mördat sina gästverser. Då sveriges bästa rappare har legat lågt i år konstaterar vi: ingen har gjort det som Kartellen 2011.
Det skadar inte heller att de inte bara har Masse men även internationellt erkända talanger som Mack Beats och El Sheriffo bakom sig.
Det var ett perfekt soundtrack för den sortens smärtfyllda erfarenhetslitteratur som han hade specialiserat sig på; samma introverta, varsamt sammansatta, dämpade men våldsamt känslostormande ögonblicksbilder som vi känner igen från Scarface, Z-Ro, Beanie Siegel, eller från hanssamarbetspartnerfrånQueensbridge Housing Projects Cormega (AKA Mega Montana, AKA dont front on me shorty your man’s working for me, AKA Im a reflection of the drama within, AKA världens bästa rappare).
The Jacka är farsa till 90% av de yngre rapparna från norra Kalifornien. Hans diskriminerande produktionsval inspirerar ännu den anländande generation att gå sin egen väg musikmässigt, särskilt nu när något Lex Luger-liknande är i det närmaste obligatoriskt för unga, hungriga rappare som vill sitta ner vid smörgåsbordet.
Refrängen sitter inte till hundra procent och Ron Braunsteins wordplay var bättre förr. Men han är fortfarande intressant som producent, och den här videon är så jävla New York.
Necro är rapvärldens mest hatade artist, ända får han kärlek av ghettolegender som Evil Dee, M.O.P. och Kool G Rap (som han spelar in en fullängdare med) – det är väl enna märkligt.
Gott folk, nu släpper Brytburken.se sin lista på 2011 bästa tapes.
I slutet av 2010 så var jag osäker på om 2011 skulle vara ett lika fruktbringande år. Jag älskar helt enkelt när jag har fel. Egentligen skulle jag ha släppt denna listan till igår (som en julklapp till svenska folket) men magen sa att jag skulle vänta en dag till för att se vad Green Ova`s Squadda Bambino hade för sig. Vi börjar med tapesen för 2011 så kanske vi kommer till låtarna lite senare.
2011 har ju varit sjukt fett om man gillar Green Ova, Oakland snubbarna som dök upp på internet från ingenstans och sen bara tog över det. Clams Casino är ju också en kille värd att nämns om man skall snacka 2011 och “cloud rap”.
På den svenska scenen blev ja också överaskad. Gamla rävar som Chapee N Chess dök upp och döda 2011 på svenska tillsammans med deras klick E.C (Ecstra Cheese.) Stockholmssyndromet. Jag är sjukt förväntansfull på vad dessa herrar har i görningen för 2012. Enligt Skizz så kommer iallafall Stockholmssyndromet att leverera hyphy beats..
En speciellt rolig grej detta år är ju att våra vänner Petter417, JuiceManeHugo och Pussymadeofgold har startat podcasten Vad Blir De För Rap, som har hunnit släppa 3 avsnitt som verkligen är värda att kolla in. Er önskar vi ett exstra based år.
Ok för att ännu en gång prata om Squadda Bambino så dök de upp ett problem idag när han släppte sitt fantastiska tape Back Sellin Crack tidigare idag. De var helt enkelt för bra och eftersom de är 2k11 så kan ja inte ha 12 tapes. Jag var tvungen att peta ett tape. Juicy J no hard fellings i fuxx wit you.
Soundtracket till mitt 2011 utgjordes till stor del av #greenova, vilket avspeglar sig här. Gå in på deras bandcamp och köp deras tapes – det är billigt, 90% av pengarna går till artisterna, och de förtjänar det, för de arbetar hårt som fan och är en av de få som gör verkligt nyskapande rap nu.
Om jag fick banta ner Revenue Retrieving till en skiva hade det varit årets bästa. Svensk rap hade ett fantastiskt år. Det enda jag saknade var att Stor och Sebbe (Sveriges två bästa rappare) inte fick skina så mycket som de borde ha gjort. Anmärkningsvärt är också att två instrumentala tapes letade sig in här. Om inte Arrabmuziks Electronic Dream hade haft så många ostiga trance-stunder så hade den också platsat.
Kvinnliga rappare representerade i år (varför de utgör en liten procent av denna lista men hälften av planetens befolkning är en fråga vi får återkomma till). Lady gjorde ett tape fyllt med catchy skit och starka koncept och rappade röven av sig. Hennes röst tar ett tag att vänja sig vid – tänk på henne som en kvinnlig Lil Boosie så går det nog bra. Dark Sister släppte en lovande EP med en väldigt egen vidareutveckling av det klassiska Memphis-soundet. Och No-Lay var nog årets bästa live show för min del.
Det har blivit mycket ambientliknande beats i år, men i rap-världen i allmänhet så har trap-soundet dominerat. Bricksquad representerar bäst denna våg (har insett att jag borde kolla upp deras tapes närmare), men personligen har jag lyssnat mer på Livewire-gänget. Att The Mechanix och DJ Fresh ofta låter sina electro-influenser blöda in i mixen i form av handclaps, cowbells och en mer knorrigt fet bas bidrar självklart till detta. Jämte Shady Nate och J. Stalin är Stevie Joe den Livewire-rappare jag pumpat mest. Här står slapsen tätt och sträcker sig stolt mot den heroingrå himlen. Go Back, Fucking Right och Block Beattaz-producerade Bass! (med Freddie Gibbs och G-Side) är spår som jag rekommenderar till hataren.
Svensk rap har överträffat sig själv i år efter år, och med så många yngre talanger så kommer det bara fortsätta; Adam Kanyama, Sick Art, Meta Four, Basgränd Crew, Gedi Gedz, en fantastisk sångare som Lil Star, Lani Mo, Leslie, osv. Nu riktar vi strålkastarn (vänta det här är en blogg – kanske minificklampan?) mot Bredängs very own Dem Bortglömda.
Medan Adam Kanyama spottar en sorts asfaltsnära conscious rap, Lil Star gör Michael Jackson-influerad RnB, Leslie sitter hemma och klickar fram grime-beats, Basgränds tape var ett style wars-smörgåsbord, Sick Art och Meta Four inriktar sig på betongrotade battle raps… så är det som om dessa kids levde i ett parallelt universum där Wu-Tang och Cypress Hill fortfarande är det fetaste som hänt (vilket det också är, om man tänker efter – Illusions-beatet, som de kör på i videon ovan, är åtminstone det).
Som om bling bling- och shiny suits-eran hade raderats från jordytan. Tänk på DBG som ett Killarmy om TLK vore Wu-Tang. Nedan kör de över egna beats, tror jag, och det låter jävligt källare – mycket lovande!
Har de något med Highwon att göra förutom att de reppar samma postkod?
