Många skrattade säkert skadeglatt när Dogge uppträde för Livets Ord tillsammans med Carola, Sveriges andra förortsrepresentant, och raljerade över hur lågt killen hade sjunkit och hur totalt han hade tappat det. Men som han uttrycker det på deras fjärde skiva: “kredd och respekt betalar inte mitt barns blöjor“. Att han clownar loss i Ulf Ekbergs hus betyder inte att han sympatiserar med hans läror – även om han dock är något i Sverige, och speciellt i dess vänster, så föraktat som en bekännande kristen – bara att han försöjer sin familj.
När någon rappare uttrycker sympati för Nation Of Islam, ett samfund som förutom UFOs även tror på att den vite mannen skapades av en ond vetenskapsman vid namn “Yakub”, höjs däremot inte ett ögonbryn. Vore inte antisemitismen, rastänkandet, homofobin och sexismen nog, så är denna form av islam också politiskt och ekonomiskt reaktionär. Bara vi får en egen, rasmässigt ren nation med starka ledare, skarpa hierarkier och gammaldags värderingar så kommer allt bli bra. När de förespråkar att svarta ska starta egna företag som en väg framåt liknar de Alliansen mer än svarta pantrarna; den enda omfördelningspolitik som tycks vara intressant är den som går från den troendes bankkonto till ledarskiktets fickor.
Men NOI och liknande är och har varit otroligt viktiga som ett både kroppsligt och mentalt självförsvar hos Amerikas svarta befolkning, och att man där oftare söker svar hos religionen än hos revolutionen har en historisk bakgrund i regeringens så mycket hårdare repression mot allt som liknar arbetarpolitik.
Man ska inte heller förvänta sig att stort musikskapande skulle ha något att göra med skarpsint politiskt tänkande. Storheten hos 2pac låg i den igenkännande världsbilden, rättvisepatoset, det explosiva berättandet, inte i någon halvsmält programförklaring från Thug Life-partiet.
Jag älskar, älskar, älskar rap och har en respekt för islam som sträcker sig bortom en vänsterfärgad, PK-klädd idé om min fiendes fiende… men det vore roligt om alla rebelliska poser och all revolutionär retorik återigen kunde göras sällskap av lika revolutionöra idéer.