Två buktveteraner glider förbi och örfilar din fitted av dig om du fått för mycket luft.
Styrkan i Bay Area är en tradition av oberoende från radio och skivbolag, men också att alla arbetar med alla. Förra året släppte The Jacka och Andre Nickatina EP:n My Middle Name Is Crime tillsammans, och nu är de tillbaks så bara sätta dig ner och ta fram anteckningsboken.
Läs även vår intervju med herr Jack så du kan säga till barnbarnen att du var där.
En följd av nätets breda genombrott är att personligheter som annars aldrig skulle komma i kontakt nu bara skiljs åt av ett enkelt mail. Jag vet inte om mötet mellan Long Islands kultrappare R.A. The Rugged Man och Kanadas briljante “body horror”-regissör David Cronenberg möjliggjordes på så sätt, men det är en tanke.
Samtalet kunde gärna få pågått längre, men visst hinnar man med några quotables.
“What is the creepiest Scientific or Biological fact that you know of?
Om du är ett Cronenberg-fan bör du även kolla in det klassiska mötet mellan regissören och William S. Burroughs, från tiden för Naked Lunch-filmatiseringen.
Även boken Cronenberg om Cronenberg, som jag citerade frikostigt ur för Molekyler, och som brukar finnas på större svenska bibliotek, innehåller en del matnyttigt.
Det här är en sån där grej man fantiserade om för tio år sedan. Men om Tony Yayo kan göra musik med Lil B så är väl allt möjligt 2012.
Från Ron Braunsteins facebook:
“KOOL G. RAP & NECRO – THE GODFATHERS – FULL ALBUM 2012
ENTIRELY PRODUCED BY NECRO
EXECUTIVE PRODUCERS: NECRO & DOMINGO”
Så märkligt är det ändå inte. Necro har redan respekt från veteraner som DJ Premier och Lil Fame, och glöm inte att han bidrog med ett av de tyngaste beatsen på Raekwons OB4CL2 (och brorsan hans har gjort musik med samtliga uppräknade).
Det kan nog bli bra. Det kanske är precis vad båda artister behöver.
L.E.P. Bogus Boys – Gangstaz Only f. Mobb Deep
Skärpning nu. Lyssna på detta istället – inget revolutionerande, men gissningsvis tio gånger så bra som en ny Jay-Z-låt.
If you’re an 80s baby you might remember this beat from YO! MTV Raps.
Can’t believe I never heard no rapper touch this before. The original is superior, though.
I can’t recall a single original song by Max Minelli, but he makes pretty great music rapping over other people’s production – as shown on 2009′s Backpack Dreams & Hip-Hop Wishes, as well as on this year’s California Dreaming.
BONUS:
Araabmuzik kombinerar intrikata åttanollåttor med Orbital-synthar på Electronic Dream, och dundrar fram ravemayhem på Underground Stream som skulle kunna platsat på en obskyr Underground Resistance-tolva. Den unge producenten är gammal trummis, vilket märks då ett stiltvångsavlande löper som en tråd genom tapet.
Flera låtar lider av trancelikhet, likt många andra försök in i elektronisk hiphop, och ärligt talat så avskyr jag 99% av den genrens låttänkande och ljudpalett. Andra låtar är bara ren fucking ost. Ändå träffar Araabmuzik rätt påfallande ofta i sina elektroniska exkursioner.
Som full-blown musiknörd är det fascinerande att leva i tider där artister hyfsat ofiltrerat kan släppa sådana här experimentella excersiser – genom en .zip-fil direkt till lyssnaren (genom en länk som jag inte längre hittar, dessutom).
Vi supportar alltid tajta göteborgsrappare här.
Refrängen är inte helt klin, men att de kör på med traditionellt New York-influerade beats och verser som om det fortfarande vore 1998 väger upp, och får en att se fram emot mer material.
(via Demirel)
Ingen diss att Basgränd – som visar sig vara från södra Stockholm, med en dialekt som man vänjer sig vid, låt för låt – skulle vara bonnläppar. Jag ser tvärtemot fram emot famtida glesbygdsrappare som med inlevelse berättar om hembränt och pimpade Volvo 240:s. Och eventuell fulhet vore ett plus, genom att inte se ut som en JC-reklam – vilket är hur jag föreställer mig de där nyanlända rapparna på radion. Hursomhelst – de nöjde sig i alla fall med att kalla mig för “mawfuckan”. Tur att de hade humor. Och inte ville slösa kulor.
Det finns inga dåliga låtar på Blandband.
Några sidor har man skissat av från A Tribe Called Quests uppslagsverk (Första raden, Frågorna, Dirr från MPC:n, Ge Mig Mer Bas), men fler svenska rappare skulle klä bättre i sådant än deras nuvarande swaggerprenumeration från amerikanska topplistor… jag menar, svårligen lyckas konkurrenter döda en låt om att sälja mackor på Subway (Ät Din Macka).
Har knorrigheten i ljudbilden delvis hämtats från skweee så är det i så fall en relatvit lyckad – trots Norbergfiaskot – mikrogenre (Chilla Galet, Fucking Awesome, De Tyngaste). De tvekar inte för att sampla obskyr soulpsykedelia (Vad händer len?) eller låta lo-fidyrkande likt Company Flow (Knas, Ge Mig Bas).
Det är knökfullt av fräscha infallsvinklar och de vågar låta som de kommer från. Visst blir det plojigt, ibland, men just det där kan vara syran som löser upp mycken ingrodd keffhet i den svenska rapankdammen.
Håller Blandband längre än mina hittills en handfull genomlyssningar? Jag hoppas burken rullar genom Basgränd snart igen. SWAG!
Som ni ser på framsidan nedan (vad händer Marvin Gaye?) målar den här skivan upp en de svarta amerikanernas allegoriska rörelse från “SLAVERY”, genom vårt nuvarande “MENTAL SLAVERY”, till en tänkt “MENTAL FREEDOM”.
“FREEDOM“, kort och gott, alltså ekonomisk och politisk sådan, saknas på bilden – det är också ämnen som Lil B först nu börjat nosa på. Men att han faktiskt gör det, istället för att låta sitt budskap fullständigt lösas upp i en slags menlös new age-sörja, det uppskattas av lyssnaren.
Genom en enorm produktivitet och ett pärlhalsband smart avfyrade PR-skandaler har Lil B omvandlats från den überobskyra Myspace-bizarristen som jag första gången läste om på Cocaineblunts för två år sedan (Noz första sammanfattande intryck är fortfarande den skarpaste analysen av Lil B:s musik) till den kanske mest omtalade – avgjort mest uppfinningsrika – rapparen i världen.
Genom titeln på sin skiva skickar Lil B iväg I’m Gay som en trojansk häst ridandes den hype och homohysteri som han så effektivt har piskat upp de senaste månaderna (har freestylat att han är lesbisk och bög; har sagt att han ska fuck Kanye West in the ass om han inte samarbetar med honom, och mest provocerande; har hotat att göra musik med Lupe Fiasco) – men inuti gömmer sig Brandons version av ett soulfullt, samplingsdrivet och ganska traditionellt hiphop-album.
Många Lil B-låtar är perfekta för att go nuts like pistachios till på klubben, men här väljer han att visa upp en annan sida. Utan större ansträngningar läser man ut hyllningar till rappare som Cormega och Nas mellan raderna – som dock strösslats generöst med typiskt fritt flödande based freestyles-improvisationer.
Att dryfta huruvida Lil B är ironisk eller postironisk eller whatever är fruktlöst då den unge Berkley-rapparen har navigerat bortom den misären. Som vi förut noterat är det även hans sällsynta ärlighet som genererar guld i uppmärksamhetsekonomin.
Mycket på I’m Gay kan avfärdas som överkänslig självhjälpsmusik, men då glömmer man att mycket av den bästa rap är just blödiga motivationsoundtracks (tänker man efter så kan man svårligen säga att exempelvis Z-Ro:s “I’m a sponge soaking up pain trying to come out the rain” är ett exempel på ett mindre smetigt bildspråk). Tidigare världsamvetesförsök från Based God har varit känslomässigt kladdiga, strukturmässigt kluddiga, men här lyckas han genomgående göra fräscha och dynamiska låtar av samma egentliga känsloläge.
1. Det är så mindblowingly synkroniserat och avgrundsbased att man öppnar med en sampling från svenska flumhelgonet Bo Hanssons mest kända skiva att man lätt tror att det bara kan gå utför från här – men trots en del starka rader är Trapped In Prison långt ifrån skivans höjdpunkt.
2. När efterföljande Open Thunder Eternal Slumber inledningsvis förklarar, över en drivande indie rock-loop, att vi befinner oss på motorvägen vid Kaliforniens kust, från Berkley och ner genom Oakland, ser jag religionskritikern – inte ateisten – Lil B framför mig i bilen, på drift enligt hemstadens rebelliska beatniktradition, och han verkar improvisera: “No Sir, I don’t believe in Jesus / you’re a slave to the world and the books of preachers (…) 9 to 5, can’t even pay the bills, we need managing money for the builders and plummers / the waters, the purifiers, the paper, the lumber / I might go to L.A. for the summer/ Venice Beach Music, open up the thunder / Eternal slumber“. När Lil nu B har blivit bättre på att rappa rent tekniskt så har hans budskap och bildspråk också blivit klarare, mer politiskt och mer poetiskt.
3. Game skulle kunna ha passat på The True Meaning eller The Pretty Toney Album. “Please show me who’s your boss, ’cause I’m a tell ‘em that you dudes is lost“. Som titeln antyder så droppar han game: att man bör snacka mindre och lyssna mer, om knarkjobben och fängelserna de har förberett för ghettobarnen, att de har delas upp oss likt apartheid, om hur folk ser på en annorlunda när man flyttar från hooden. Det märks hur mycket Lil B älskar att rappa. Föreläsningen avlutas med ett passande “Brangkadang! Swag! Woop! Woop!”
4. Clams Casino tlar sitt bombastiska sound till en ny nivå på Unchain Me, det här projektets Motivation, alltså populärkulturell själarening i hyperemotionell arenarockstöpning. I’m Gay bör tolkas efter sin ålderdomliga betydelse, då det är ett genomgående tema på skivan; Brandon är inte bög, men uppfylld av glädje. Inget ovanligt ämne i rap, men för ovanlighetens skull gläds man med artistens framgångar. Det är ett sublimt ögonblick när han säger att han är “the God MC like Hova” och att hans “grind is over“.
5. Neva Stop Me är till hälften based freestyle, till hälften traditionella lyrics, men textmässig rörighet utesluter inte att det låter jävla bra. Beatet är mer New York-honung och Lil B har övat hårt på sin Pimp C Prison Interview-röst, som klipps in perfekt mellan verserna.
6. Barack Obama-samplingen och pianoloopen på Gon Be Okay är egentligen alldeles för cheesy och nära till hands, men vid “things will never be the same” fuckas ändå mina känslor varje gång. Lil B sysslar egentligen sällan med några slags avantgarde-texter (och här regnar det definitivt klichéer), men vem bryr sig då det alltid är den här fullständigt självutlämnande, självläkande och självhjälpande ärligheten som i slutändan är det mest överskridande ögonblicket?
7. The Wilderness – en till Neva Stop Me, men pampigare. Det är inget fel i att lägga snarlika låtar på samma skiva, det visar bara att man är på rätt spår. “Back then, we was parted by the masters / Gave us religion so we couldn’t move past it (…) And why college… is so expensive? / People wanna learn, but there’s always some fences.” Precis som på Neva Stop Me avslutar han suveränt: “I’m at peace / One love, man, I’ll fix that beef / Can’t nobody do it like that boy Lil B“.
8. Den som följt Keyboard Kids internetkarriär hittills kan glädjas över att hitta hans typiskt basedworld-drömska I Hate Myself här. Klina datortrummor, metadonkörer och aukustiska gitarrer tränger in i rapparens inre och får ut det bästa ur honom. Låten (som avslutas: “I love myself!“) är en triumf för based-soundet, men även för rörelsens berättelser och budskap. Jämför med rappare som Nas, Killah Priest och Tragedy Khadafi; djupt formulerade budskap, framfört elastiskt och starkt stiliserat, halvimproviserat, mästerligt. Dessa adlibs skär djupare än andra rappares verser. Vare sig man vill det eller inte så kommer många 90-talister att behandla Brandon McCartney som sin 2pac.
9. Get It While Its Good-beatet är kompetent, men tråkigt. Lil B är ökänt dålig på att ge props till sina producenter men jag antar att detta är 9th Wonder? Det börjar åtminstone halvsjungas mot slutet. “Went platinum on the internet.”
10. I Seen That Light – OK låt , men en raksträcka på den här berg-och-dal-banan.
11. My Last Chance – mer utfyllnad, trots att Brandon helt obrytt (låter det som) spatserar förbi tillsammans med Luther Vandross studiomusiker och frågar lyssnaren: “Am I just in love with this thing called life? Can I give it a hug?”
12. På 1 Time Remix samplar Clams Casino samma studiomusker precis när de peakar i en jam-session. Att Lil B kör över sådana breaks är egentligen inget nytt; vi har Times Blue. Hans sista adlibs avslutar albumet på ett passande sätt:
“Give it up one time for the up top! One time for the bottom! One time for the left side! One time for the autumn! One time for the summer! One time for the winter! One time for the… baby girls and the mothers and the sinners, the believers, the underachievers, the dreamers! Everybody in the middle! Everybody on the side! Everybody from the little to the tallest, to the shortest, to people in New Orleans! To people on the East Coast! The West Coast! Down South! Midwest! We the best!”
Har man enbart hört Lil B helt snabbt innan den här skivan så framstår utvecklingen som enorm. Egentligen har han alltid gjort sådana här låtar, de utgör dock någon procent av en 3,000 låtar bred katalog. Om man väljer, vrakar och ratar, ratar och ratar så skulle man redan kunna ha satt ihop sitt eget I’m Gay – alltså en sammanhållen skiva med hög lägstanivå. Det gör jag här.
Med I’m Gay misslyckas Lil B med att göra ett klassiskt, traditionellt rap-album. Han saknar inte fokus, men formmässig disciplin. Kanske börjar han en dag sitta längre med sina texter och bry sig om att göra omtagningar i studion, för att på så sätt svetta ut allt överflödigt och störande ur sitt redan urstarka bildflöde. Då kommer en verklig klassiker. Det kanske inte är hans avsikt. Kanske representerar det fragmentariska och ADHD-liknande framtiden. Vad jag tycker om I’m Gay om några månader eller år ska bli intressant att se. Nu har jag bara svårt att sluta lyssna.
Idag släpptes slutligen videon till Stors låt Shooo som var med på Evolution som kom för drygt ett år sen.
Kolla in våran gamla Stor intervju när ni ändå är igång.
