Hela Barrabas låter bra, men det här är en exceptionell låt.
OK, ni kan ge mig böter för min senhet med denna göteborgare. Tack till alla som tjötat.
Som när du ryckte ut med sprejburk och bil
när jag torskade för klotter; jag var full som ett svin.
Du målade över mina tags samma natt jag åkte dit;
snuten hann aldrig ikapp för nåt fotobevis.
Du skulle sett Bo Gerdin,
hur han kokade i stolen när den lille gick fri.
Men så är vi, familjen kommer först,
lagligt eller ej, i vinst och förlust.
Uppdaterad 2012/01/14
Riktigt tråkiga nyheter. Känns tungt att skriva det här faktiskt. Hans sista skiva föll mig inte i smaken; nu blir det inget mer.
Men Gil Scott-Heron hade redan cementerat sin plats som en av den svarta musikens giganter. Jag har inte musikalisk kunskap nog att bedöma om han var någon virtuos, men han hade arbetat fram ett uttryck som var helt och hållet eget, och framförde sina utomordentligt ikoniska sånger med en bräcklighet och en urstyrka som gick in i lyssnarens benmärg.
Även yngre generationer tar till sig hans musik. 90-talisten RealNiggaTumblr, även känd som EASTSIDESTEVIE, skriver till oss från Harlem:
Man, just like a lot of younger heads i discovered him through Kanye West’s Late Registration. I hunted that sample down and it opened me up to his whole catalog. Not many musicians period could translate struggle and pain through song form. His first album especially got me through some bad times a couple years ago; really uplifting. Even as recent as last year you would go to his shows and see generations of people, younger ones such as myself there to see him live. It’s proof that his subject matter and material was timeless and will remain like that.
Lady Day & John Coltrane är en låt som ger solsken även i de mest fucked up av situationer. Whitey On The Moon sammanfattar det svarta och smutsiga amerikanska 60-talet med ojämförligt ursinne och patos. The Bottle är kanske musikhistoriens mest drabbande låt om alkoholism, samtidigt sinnessjukt funky. Playboy Tre återanvänder den på Living In The Bottle (från det ojämnt fantastiska tape som han inleder med att förklara att han gör det “for the have-nots / and keep an ice cold beer like I’m the Liquor Store Mascot” – samma självutlämnande smärta som Scott-Herons “look around on any corner, if you see some brother looking like a goner… it’s gonna be me“), och tillägnar den till sin farbror, “cuz Gil Scott was one of his favorite artists”.
Många tar nu farväl av honom som en av hiphopens gudfäder, men Scott-Heron rappade inte – vanan att tala över en DJ:s vinylurval kommer från Jamaica. Hela hans swagger återföddes dock som rap, mindre hos självgoda mysmjukisar som Common och Kanye West än hos självutnämnt ignoranta rappare som Sean Price, som när dödsfallet blev känt twittrade:
För något år sedan läckte samme rappare Angel Dust, där han kör en inspirerad vers över Scott-Herons låt med samma namn (och pratar med hooken a la Dipset):
Scott-Herons storhet bestod i att sätta denna vardagliga sälta i kontakt med ett överskridande poetiskt ljus. Han personifierade också en av modernismens viktigaste lärdomar; efter futurismen är “poesi” utan musik irrelevant… vilket rap och rock och reggae förstod, vilket också Kraftwerk förstod.
“Bring on the stolen rifles to knock down walls, bring on the elephant guns, bring out the helicopters to block out the sun”.
Jag har spenderat åratal med att läsa poesi, alltså genren i litteraturhistorien, och så här något år tionde, så är det bland alla klassiker bara William Blake och Walt Whitman jag kan minnas med någon respekt (fuck Rimbaud och Baudelaire och speciellt Ginsberg och såna nötter)… och jämte dem, jo det kanske är ett övervärderande så här strax efter hans död, men ja, och det är ett högst personligt värderande… Gil Scott-Heron.
Han återfann själva ordens, det bokstavsbaserade målandets styrka och förde den vidare till oss. Det är i det enkla och låga och det hårda man finner det verkligt överskridande.
Överskridandet av din ständiga nedstämdhet, av misären framför dina ögon, av samhällsmoralen, av dina ihopkrympta visioner, av den mänsklig rädslan.
“So you say you never heard the Inner City Blues, and what’s more you don’t understand at all, what the ghetto people mean when they say living behind walls… well, put on your best suit, white shirt and tie, and run downtown to stand in line for a job washing dishes… ’cause you may not qualify…
(…)
… and what happens when people feel they have nothing to lose?”
Bizzare från D12 kom nyss med låten Down This Road ,där han har den goda smaken att låta Yelawolf lägga en riktigt lång vers. Fan va bra de låter. Vem har producerat?
Vi får se vad Alabama sonen kommer med i framtiden.
TAKE A LEFT MOTHERFUCKER..
http://www.youtube.com/watch?v=he3P1BvrSt4
Kartellens skivdebut var antiklimatisk på ett nästan episkt sätt. Efter många månaders intensiv väntan, med de fantastiska Director’s Cut-läcken Vilsna själar och Guld i mun som vedklabbar på brasan, nöjde jag mig med en genomlyssning på youtube. Hittade ingen nerladdningslänk och har ingen lust att lägga 229 kronor jag inte har på en rosa pappersask (feltryck?) med plast i. Jag älskar remixen på Samma Knas, Internationella, och några andra grejer, men Maskinisten, som låter som en högstadielärare när han rappar, borde ha hållit sig i maskinrummet. Ge oss ett till mixtape istället. Och mer konserter.
Dagsfärska mördarlåten Gud kallar känns som en värdig uppföljare till mästerverket Vilsna själar, både text(Sebbe?)- och beat(Masse?)mässigt. Det är bara att njuta av den här smärtan i form av högkvalitativ rapmusik.
Många har svårt för Kartellen, att Sebbe kickar så mycket gangsta-skit. Låt mig gissa. För det första är han vit. Och för det andra är han svensk. Och finns det något som vita svenskar tycker är töntigt så är det vita svenskar. Sen misstänker jag att många har svårt att ta till sig de här berättelserna; man vill helt enkelt inte erkänna hur jävla snett utvecklingen i Sverige pekar.
Bigry Mac kommer från Göteborg och om jag minns rätt har jag aldrig hört talas om honom tidigare. Men låten Hör Ni Mig påminner mig om att Göteborg aka Freshkusten alltid sitter på tunga överaskningar..
Hip hop ska handla om vad som händer på våra gator och hur vi känner för oss själva och varandra. Så länge vanligt folk trycks ner av olika makthavare så kommer de alltid komma mördar låtar som inspirerar och rör.
I dagens Aftonbladet lägger Ann Charlott Altstadt fram en ganska intelligent kritik av mentaliteten hos Sveriges modebloggare; deras fokus på entreprenörskap och lyxmärken, den tankemässiga och språkliga torftigheten.
“Du lyckas förstås med allt om du bara vill, precis som företagaren och juridikstudenten Isabella Blondinbella Löwengrip vågade satsa på sig själv och valde en pappa som både är företagare och jurist.”
Altstadt missar dock att lyfta fram de alternativ som handlar om något annat än att älska skitjobb och skitdyra märkeskläder. Det känns nästan som att hon attackerar modevärlden i sin helhet (alla där har knappast adliga efternamn), och det bör man akta sig för. Jag har vänner som lagt en hel ihopslavad minimimånadslön på ett par heta stövlar men hatar inte på dem för det – de där stövlarna är ofta det enda vackra de har i sitt liv (word to Ice-T och hans analyser från The Ice Opinion).
Altstadt fortsätter med skryt om att hon “har vuxit upp med punk och proggvärderingar”, och dömer ut “80-90-talisterna” som “troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin”. Så kan man säga, om man vill ha sagt nästan ingenting.
Men medan Altstadt arbetade på sin mediekarriär förhindrade 80-talisterna Sverige från att bli en bananrepublik genom att slå tillbaks nazister på gatorna, gång på gång, och när vi sprang från kravallsnuten i Göteborg efter att vår kamrat blivit skjuten i magen så var det i jävligt klina sneakers.
(Jag spenderar själv knappt något alls på mode, varken tid eller pengar, men kan åtminstone rekommendera bloggarna The Sartorialist och den sorgligt insomnade Lutte des Classes. Andra tips mottages tacksamt.)
For us who have spent hours zoning out to I’m God, Motivation, I’m Official and Fakest Year Ever, it’s great to see the work of Grandmaster Clams spreading further into rapland.
Not entirely sold on Harlem-bred ASAP Rocky yet – but I think few other New York rappers could swag out a Clams beat this way. UPTOWN CLOUD RAPS.
“I thought Brownsville was messed up, but over there it’s worse.”
Lil Fame dödar det här. Cormega och Redman också för den delen.
En sån här låt är varmt välkommen in these our last times of menlösa (och businessmotiverade) collabos. Kul också att det inte är de typiska “medvetna rapparna” som kör.
Välproducerat beat, med samma sampling som Bitch Niggaz (eller?) och nån annan klassisk grej (som kommer in vid 0:55? Isaac Hayes?) som ligger precis ovanför hjärnan på mig och retas (hjälp mig). OK, Cormega berättar i videon nedanför att det är hans live-grupp som lade ner beatet.
UPPDATERING: Cormega berättar om låten:
Arch Druid tycks ha släppt deras första singel från kommande plattan Scorched Earth Policy. Detta är något som vi här på Brytburken har vänntat länge på.
Det är ännu oklart när skivan kommer släppas men det verkar som att den kommer i år iallafall.
Detta tycker jag låter som en av 2011 års bästa låtar, även om året knappt har kommit till sin första halva. Mörka, mellankoliska beats med Roc Marciano på vers kan ju inte gå fel. Detta låter som en riktigt värdig uppföljare av Herr Marcianos mästerverk Marcberg.
http://www.youtube.com/watch?v=c0DslR0grbw
Jonas Grönlund jämför i Sydsvenskan den Malmöbaserade gatukonstnären Dan Parks provokationer med Sex Pistols.
Första gången jag såg hans affischer var i Göteborg strax efter mordet på Anna Lindh; en grynig fotokopia på utrikesministern, från andra hållet en arm hållandes en kniv, och texten “Ett hugg för Sverige”. Estetiskt nytänkande och en gnutta humor från högerextremisterna, gissade jag.
Cripple Bastards grejer och Ruptures Soap Farm är estetiskt oemotståndliga. Och jag sätter Jim Goads ANSWER Me! och några andra publikationer i samma anda högt. Att det existerar en undervegetation av JVVF-artister ser jag som nödvändigt för ett samhälles mentala hälsa.
De riktar sig till likasinnade, och håller sig för sig själva.
Dan Park klistrar främst upp sina – kanske inte rasistiska men definitivt främlingsnedlåtande – affischer i de delar av centrala Malmö som är mycket invandrartäta (och mycket PK-folktäta – vilka man till hans fördel kan gissa vara hans primära målgrupp). Hade Jim Goad gått runt och delat ut det ökända våldtäktsnumret av ANSWER Me! på kvinnojourer hade jag värderat honom annorlunda.
Till skillnad från Goad verkar dock Park inte ha något intressant att säga. Provokation utan patos är i vuxen ålder bara en slags avsiktlighet (tack än en gång, V.E.), och påminner mig mer om att prata med mat i munnen eller när någon klampar in hos mig med skorna på än att likt Johnny Rotten reta hela det fortfarande andra världskriget-självgoda brittiska imperiet genom att matcha hakkors med säkerhetsnålar och bondageaccessoarer (för att ta ett väldigt enkelt exempel).
Nihilismen är en process, ett fortgående arbete där man river ner för att etablera nya värden. Ser man det inte som en resa kan man lika gärna stanna på sin kammare. Den JVVF-estetik som Park företräder frammanar bilden av en idiot som sitter och kluddar med sin egen avföring, men jag misstänker att Park egentligen har mer gemensamt med en Lars Vilks än en Jim Goad (frågan är dock om inte också Goad står närmare Vilks åsikter än mina egna nu). Konst kan vara reaktionär även då den axlar outsiderrollen.
Ett problem i sammanhanget är ändå vänsterns självhatande PK-mentalitet som inte enbart stöter bort stora delar av arbetarklassen, men också refraktära, egensinniga, och i grunden kamratligt inställda typer, som Johannes Nilsson (ett till enkelt exempel) som förklarar att han på senare har “haft betydligt större utbyte av högerradikaler, primitivister, apokalyptiker, konspiracister och andra dårar långt bort från tråget, vilka trots tillkortakommanden av allehanda slag drar vissa logiska slutsatser från verkliga förhållanden.”
Har själv träffat på och snackat med Park i Malmö och imponerats av hans breda musikkunnande. Samtidigt förstod jag att allt inte var hundra i huvet på honom, inte exakt hela tiden åtminstone, ett intryck som förstärktes av att senare se honom kuta runt och skrikandes jaga duvor på Värnhemstorget – men kanske framförallt av faktumet: 42 år gammal, och håller på med “provokativ gatukonst”.
Till hans försvar måste man dock säga att några av hans affischer är roliga. Och han borde självklart inte ha blivit avstängd från sin skola, eller vad det nu var som hände.
