I was rewinding to the second part (that’s right, just like fellow baydestrian Issue, Main Attrakionz are on their Pink Floyd) of Young As Fuck until I realized it would be more practical to make a separate mp3 of it. Well, here it is… some supersonic type shit. The booming kicks, the gigantic piano sample… instant classic.
Interview with Squadda B coming soon!
Till alla som stannade uppe för länge igår.
Är det inte Tim Maia så pumpar vi Z-Ro på söndagarna, eller Tragedy Khadafi… och där har du vår tids två största bluessångare. Country rap tunes och QB-lyricism… en och samma sak.
Tragedys katalog är snårig, så därför passar det med en Brytburken-samling för er där ute i bakfylledimman: några sinnessjuka freestyles, två spår från Intelligent Hoodlum-tiden, och kilovis med svidande erfarenhetsrap.
Jag skulle kunna fortsätta skriva om Tragedy Khadafis storhet, och har gjort det förut, men det allra bästa är såklart att låta mannen själv föra sin talan.
Lil B har alltså gjort en låt med Cormega, något som vi har efterfrågat en längre tid. QB-rapparen lägger tyvärr ingen vers, bara lite random snack, mest för syns skull. Seriöst, hoppa in i studion med en bra producent. Synergieffekten skulle vara att Cormega spottade hungrigare, och lilla B lade ner mer tid på sina rader.
Att Berkeley-rapparens ökänt bögiga uttalanden enbart är en marknadsföringsploj är nog inte hela sanningen. Jag har redan sagt mitt om den saken, att det inte är “unrealistic to assume that Lil B:s repeated use of Bitch and Hoes On My Dick and Suck My Dick is a deconstructionist strategy of sorts. Like geeks do with geek and niggers do with nigger. Repetition changes meaning.”
Vem förutom Lil B har modet att röra om i en av musikvärldens mest homofobiska och misogyna grytor?
Och vem utav det gamla gardet är smart nog att uppfatta och erkänna den 20-årige rapparens vision och intelligens? I’ll tell you who, världens bästa rappare, that’s who.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SBaeg8Tmnyk&hl=en&fs=1&]
… och reflekterar kring en annan jävla sjuk valcirkus.
Shout outs to all the jecaboys and jecagirls out there…
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=SDwaTe6dVi8&hl=en&fs=1&]
Vad är det dom skriker? Wu-Tang?
Jag älskar Drum N Bass. Om de bara hade rappat bättre hade jag alltid lyssnat på det.
Första spåret i den här serien är en av de första DNB-låtarna jag hörde. Vi brukade lyssna på den på repeat. Om jag minns rätt köpte min bästa polare den där mix-skivan för 25 kronor på Domus i Varberg (Moving Shadows distributionsnätverk var kraftigt på den tiden). Efter intensivt soulseekande har jag lyckats få tag på en omixad kopia.
Jag måste ha varit runt femton på den tiden, och missade alltså den stora DNB-vågen, när musiken var som råast. De stora pionjärerna – Shy FX, Dillinja, Goldie, DJ Hype – får vi ta senare. Jungle och DNB var, tillsammans med den fantastiska IDM som släpptes på Warp och Rephlex, det mest spännande du kunde lyssna på. Just den här låten fungerade som en skitbra introduktion, och det gör den fortfarande, kanske främst för Remi Abbas strålande spoken word-hyllning till Public Enemy och grafitti.
Om jag kan välja så föredrar jag fortfarande att gå ut och dansa till DNB, om man verkligen vill fazer a cabeça vill säga, men det är väldigt sällan jag hör nya och spännande produktioner. På några få år gick genren från grimy källarklubbar till bilreklamer (jämför exv med punkens relativt långa assimileringsfas). Och idag räcker en musikstils heroiska fas ännu kortare.
En kompis tipsade om Lenzman på facebook, men det fick mig att tänka på vokalhouse, alltså trött, sönderslipad musik. Välgjort, men min inre 15-åring gäspar. Då känns det fräschare att följa ett annat facebook-tips och hämta kraft och inspiration från den gamla skolans hårdknackade undervegetation.
Det är tyvärr inte allt för många som känner till en av Sveriges bästa engelsk
språkiga hiphop akter.
Chapee N Chess var med på den legendariska samlings skivan Sidewalk headliners med låten Sleepwalking (som jag tyvärr inte lyckats hitta)
Och har jobbat vidare sedan dess
Chapee N Chess ingår i Hundreadz Crew där Starvin Mar från Stockholssyndromet även är med . Men vi ska ta upp dom mer omgående vid ett senare tillfälle.
Det finns enligt mitt tycke ganska ont om riktigt bra grejer på engelska i Sverige. Men det beror väl på att dom flesta inte har engelska som modersmål. Så då blir de ju även svårt att uttrycka sig lika bra som man skulle kunna på till exempel svenska om nu det är språket man använder mest..
Chapee har släppt en del grejer under namnet Chapstahman, och
jag måste säga att de låter jävligt bra..
Chapee N Chess får engelsk rap i Sverige att låta som det ska låta, Istället får Promoe som sjunger genom näsan så kommer dom med riktigt brutala grejer.
I only spit fire Producerades av Stress som även gjorde Kartellens låt Haffad
Det finns mer av deras material på youtube men jag länkar deras Myspace så får ni göra resten av jobbet själva..
Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.
Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.
När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.
På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:
Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).
“It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”
“There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.”
(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)
Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.
”From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice”Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.(…)
En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.
Hiphop-kulturen existerar som en fråga: Vad ska du göra nu? Vad blir din del i den planetariska kulturen? (…) Ingen antog utmaningen likt Mangue Bit. Den breda och helt igenom framgångsrika blandningen, återknytandet till lokala traditioner, de starka, egenartade texterna, den sociala biten, den nya teknologin – allt återkommer lika starkt som inom hiphop.en Även om Nação Zumbi och Mundo Livre S/A fortfarande gör kvalitativ musik och turnerar världen runt så var det inte så mycket mer än dom som lyckades erövra världen. Man får dock vara nöjd så. De utgör några av den brasilianska musikskattens höjdpunkter. Och Mangue Bit ställer en fråga till världen, och även till hiphop-kulturen: Vad ska du göra nu?
Med ett ökat fokus på smältpunkter mellan folk- och modern dansmusik – alltså kuduro och kwaito och cumbia och allt sådant – så sitter vi bara och väntar på att maracatuns rytmer återföds i nya skepnader.
Men varför vänta? Sedan över ett år tillbaks kan du gå in på Discobelle och höra Malmös egna San-One mixa in en klassisk maracatu-chant bland diverse b-more och booty-stänkare (en bit in i mixen, minns inte exakt när, men det passar som en handske).
Vill du gå djupare rekommenderar jag dig att ta dig till Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 10:e november då det kommer att hållas ett workshop med tre riktigt tunga maracatu-representanter, direkt från rötterna i nordöstra Brasilien. Är du trött på okordinerade bongo-trummare som förstör dina parkutflykter? Gå och kolla in lite tajt, traditionell skit istället, och lär dig lite historia på köpet.
Datumet i Malmö är en del av en längre Europa-turné, och det kommer även hållas workshops i Stockholm och Uppsala.
Vi kommer att lära oss hur man spelar maracatuns olika instrument, hur de olika nationernas stilar skiljer sig åt, men även om maracatuns historia.
Det är bra om du har erfarenhet av slagverk, och en aning om vad maracatu är. Förbered dig gärna med att se filmklipp eller liknande. Kontakta mariananomundo(-at-)live.com för mer information och tips.
Priset för en workshop och föreläsningar är 300 kr.
OBS! Begränsat antal instrument på plats!
Anmäl er genom att skicka ett mail till mariananomundo(-at-)live.com.Programmet är som följer:
18:00 Samling och presentation av varje Mestre.
18:30 Debattcirkel för att svara på frågor.
19:00 Slagverk masterclass med Mestre Arlindo (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
20:00 Slagverk masterclass med Mestre Gilmar (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
21:00 Slagverk masterclass med Mestre Afonso (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
22:00 Slut på aktiviteterMestre Gilmar började som trumslagare (batuqueiro) i Maracatu Estrelha Brilhante de Igarassú, som leddes av hans farfar, när han var tre år gammal. När hans farfar gick bort tog Gilmar som sin plikt att bli ny Mestre för sin Nation. Bortsett från detta tar Gilmar även del i gruppen Coco de Olga tillsammans med sin mor, Dona Olga (som p g a hälsoproblem inte kunde medverka i årets Masters Nation).
Mestre Afonso är en av de mest respekterade nationsledarna i delstaten Pernambuco. Hans Maracatu Leão Coroado, som grundades 1863, är en del av Pernambucos kulturarv. Han har tidigare lärt ut maracatu i Europa, Kuba och runt om i Brasilien.
Mestre Arlindo är president för Maracatu Cambinda Africano, som etablerades av hans far, Mestre Natércio. Arlindo spenderade många år jämte Mestre Luiz de França, en av maracatuns mest inflytesrika personer, och förvaltar på så sätt mycket av historien och traditionerna från äldre maracatu-nationer.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HqNK3BaUTYM&hl=en&fs=1&]
En uppföljare till den fenomenala (i ordets alla betydelser) snutaction-rullen Tropa De Elite fyller nu biograferna i Brasilien.
Man förutspår publikrekord. Och med både regissören Padilha och huvudrollsinnehavaren Wagner Moura kvar från den första filmen talar folk om en värdig fortsättning för kapten, ursäkta – överste Nascimento och hans mannar.
Jadakiss ft. 50 Cent – Dump (It’s Like That)
(via Rock The Dub)
Fint återanvändande av samplingen från Bronze Nazareths Doktor Kevorkian och Tragedy Khadafis mästerverk The Message.
Jada är alltid Jada, och 50 Cent låter bra här. Börjar gilla honom mer och mer (hans katalog har faktiskt en del bra grejer – och hans historia och nuvarande position är intressant, inspirerande, imponerande. Han borde dra igång en turné med G-Unit, Dipset, D-Block och Wu-Tang Clan. Släng in Nas, Cormega och M.O.P. också så blir precis alla nöjda).