> BRYTBURKEN.SE

Stewart Home har tagit över hemsidan om honom själv, och en hel del fräsht material har lagts ut. Igår eftermiddag läste jag LONDON ART TRIPPING: A PSYCHOGEOGRAPICAL EXCURSION TAKING IN TWO GENERATIONS AND FIFTY YEARS. Sedan spenderade jag kvällen med att supa och trippa ut på Stewart Home.

Han ska ha sina props. Han hittar ofta helt rätt i avant gardets snåriga resonemang i sina intervjuer, historieskrivningar och pamfletter. Och framförallt har han hamrat ut mängder lågbudgetsprosa med tillräckligt trubbigt våld, sex, uppskruvad teori och populärkulturspastischer. Ett samlag eller mord på varje sida garanteras.

Nämner man Luther Blisset, SMILE, Monty Cantsin, Karen Elliot, Neoist Network, KLF, eller The Art Strike ringer det kanske klockor. Home kan påpeka att han stått där i skuggorna av dessa och dylika projekt, och dragit i trådar eller historicerat.

Även om han under mycket av sin aktiva tid kunde skriva under Raoul Vaneigems ord om att “those people who talk about cultural revolution without explicitly attacking the institution of art, without understanding what was subversive in the link up between the anti-Bolshevik communist-left and the Berlin dadaists, and what was positive in the avant-garde’s doomed attempts to bridge the gap between art and life, such people have a corpse in their mouth”, har han aldrig hållt sig till den Situationistiska Internationalens moraliska konstavhållsamhet. Han sällar sig till den skara post-situationister som uppmuntrar en rakryggad vinnar-attityd och interventioner i skådespelet, i kontrast mot Debords paranoia och ressentiment.

“I exhibited a bed because I’d just come off Art Strike. I didn’t show the bed I actually slept on but rather a different bed, because I didn’t want to present something ‘authentic’. I liked the reaction my Art Strike Bed got, and decided to keep showing the piece but substituting a different bed each time. I showed a derelict’s bed in an exhibition curated by Jane Pollard and Ian Forsyth called “Yourself Is Steam”, and it was placed opposite a Tracy Emin work; this was shortly before she produced her own “My Bed” which proved to be the antithesis of mine, since Emin’s was all about ‘trauma’ and ‘authenticity’.”

“I started going to galleries on my own at the age of twelve. The first gallery exhibition I went to without adult supervision was a show of original art work from various Marvel Comics at the Institute of Contemporary Art in 1974. That said, on the whole I found the strikes and political strife of the mid-seventies more interesting than its culture.”

Att skriva om första person är komplicerat, men Home gör det anständigt. Förut har han inte ordat så fritt om sin egna historia. Öppnar man upp ett självbiografiskt snitt i sin produktion utsöndras mycket sammanlänkande skaparkraft, men det beredes väg för sjävlgodhet, personupptagenhet och förmätenhet. Trevligt då att Home lyckas väl med det förra, och till stor del lyckas undvika det senare.

(Läs också CUNT LICKERS ANONYMOUS.)