I Bruce Sterlings Islands In The Net ges en bild av hur “en tropisk ekonomi” i Karibien revitaliseras och omorganiseras, hur världsbalansen störs och det väst-japanska imperiet hotas – inte av terrorism och religiös fundamentalism, utan av teknologiska och ekonomiska innovationer.
Man vill gärna att nåt sånt kommer ur Brasilien. Med djupa naturtillgångar, högteknologi, hög utbildningsnivå och en experimentell socialdemokrati vid makten borde förutsättningar finnas för en viss upp-patchning av systemet.
***
Det här är inget land, men en kontinent. Statscentrala moderniseringsförsök (femtio år på fem år) hade ingen chans att samla ett så vidsträckt landområde. När Rios favelor liknar självutnämnda gangsterrepubliker där polisen saknar tillträde, hur förväntas då myndigheterna nå den grova misär som präglar norra Brasilien, de vita fläckar på kartan där regnskogen skövlas och folk svälter, men som aldrig märks i nyheterna.
Armoden, vidskepelsen (både institutionaliserad och evangelistisk, i new age- och voodoo-form), och ärligt talat, latheten och hedonismen ligger för djupt i gyttjan här. Hur kan man kämpa för bättre villkor när det är så jävla varmt? När man sitter i solen med en kall öl har man inte ha samma drivkraft att uppgradera tjyvsamhället som i den nordiska misärvintern.
Den monumentala korruptionen är det värsta. Politiker som stulit offentliga medel ställer upp igen, och vinner. Arvet efter de sydamerikanska diktaturerna gör ännu sitt för att fostra underdånighet, undergräva solidaritet och hålla Sterlings ödmjuka utopier en bit bort.
Det moderna avtecknar sig skarpt mot den kvarblivna tropiska fattigdomen och feodala ordningen. Här i landet med världens näst största klassklyftor avskaffades slaveriet sent, och från det steg Brasilien genom positivistisk diktatur in i den nyliberala våldsordningen.
När PCC plockade upp vapen och anföll polisstationer var det tecken på en riktningsändring i den moderna staden, på en samhällsorganisation som rör sig längre bort från ett socialt kontrakt. Här ser vi en dystopi med mer avspärrningar, högre säkerhetsprofit, ytterligare utarmning och växande avstånd mellan samhällsskikten ta form. Den blir synlig under den nuvarande ordningen, inte bara i kokaingerillornas aktviteter, men även i affärsmännen som tar helikopter till jobbet, i vanan att aldrig stanna vid rödljusen pga rånrisken, i São Paulos oplanerade sprawl, i den skrikande friktionen mellan hypermodernt och feodalt, i plastikkirurgin, turistprostitutionen, i genomsexualiserad media, funk-fight-clubs (mer Miami Bass än James Brown), tågsurfing, i dödsföraktet och kortsiktigheten.
Åker man buss in till Rios stadskärna ses hästar beta bland byggplatser och sjabbigt, labyrintiskt ihopkomna betong-assemblage. Man möts av ett fantastiskt kulturliv och europeisk arkitektur mellan en tropisk blå Atlanten, en vit rand sandstrand och Copabana-flärd och de gröna bergens kåkstäder och mäktiga TV-master.
