> BRYTBURKEN.SE

Efter en tid med Dick kan det vara svårt att läsa annan SF – visst är Brian W. Aldiss Sanningens ögonblick (översatt och utgiven av Sam J. Lundwall; den svenske kulturambassadören av oproportionerliga mått) fylld av hårresande, kosmiskt strålande idéer, men på ett sätt känns det som man läser ett bidrag till en studentkårstidning, och inte skönlitteratur; här finns inget liv, inget kött, ingen kärlek.

PKD tillhör framtiden. Allt eftersom flyter han upp i litteraturhistorien bland de riktigt stora.

“Min kyrka är hela den fria, öppna världen”

William Blake och Philip K. Dick bör jämföras – båda rödingar och mystiker (när jakobinerna gjorde sin grej gick Blake runt med deras röda mössa hemma i England och talade med änglar; Dick besöktes av männen i svart för att han skrev om vänskapen mellan ryssar och amerikaner och trodde att det fortfarande var år 50 e k) – och visionärer av stora mått.

Dick var en mästare. Hans hantverk; oantastligt. I tjugo-årsåldern hade han tagit in Flaubert, Stendahl, Maupassant, Joyces Finnegans Wake; vid tillfällen skrev han några romaner om året, avverkandes samma tema om och om igen, och avverkade fem fruar i processen. (Mannen i det höga slottet har dedikationen: “Till min hustru Anne, utan vilkens tystnad denna bok aldrig skulle ha blivit skriven.”) Även om han kunde sin litteraturhistoria långt utanför den egna genre smörjde han inte mainstream och akademia för att SF skulle “erkännas” (vilket vi visat här och här).

“‘Allt kött är hö!’ sjöng jesussnuten. ‘Förmodligen dåligt hö, som billigt hasch. Ett barn varder oss fött, en ny topplåt varder oss given. De krokota skola rätas ut och de ögonlösa varda på örat.’”

Dicks skrivande om androider och robotar öppnar upp gränserna mellan människa och maskin – hans humanism; utforskandet av detta gränsland. Med tiden definierades en människa som kapabel till en sant vänlig handling, eller någon som kunde reagera mot det som är fel. Det var hans idealbild. (Själv skulle jag lägga till blodtörstighet, girighet, hyckleri, och oändlig dumhet för någon slags definition av oss själva. Också Jim Goads påpekande att vår förmåga att känna skuld skiljer oss från djuren känns relevant.)

Dicks blandning hård SF med djup medkänsla och stor livskänsla står utan jämlike. Hans karaktärer är alltid vardagsmänniskor (aldrig “hjältar”) som testas, pressas till desperat handlande, ofrivilligt hjältemod; det finns alltid en punkt i hans historier då de sätter allt på ett kort, och vinner sig själva – Dick skulle nog säga; sin mänsklighet.

De flesta av böckerna är en vandring genom en fragmenterad tillvaro där man inte vem som lagt vad för några slags droger i dricksvattnet den här dagen – men till skillnad från andra med liknande teman (Burroughs, Acker, etc) är han fanastiskt läsbar, omöjliga att lägga ifrån sig. Brian W. Aldiss säger i den utmärkta dokumentärfilmen A Day In The Afterlife (där vi även noterar att PKD, likt Richard D. James (en annan stor visionär av det allra modernaste), hade en tvilling som dog vid födseln – ett tema som går igenom hans skapande) något i stil med att Dicks böcker har en “mycket attraktiv”, gåtlinkande kvalité. Inget är riktigt vad man tror det är.

“I’m what they call an ‘acosmic pan-enthiest’, which means that I don’t believe that the universe exists. I believe that the only thing that exists is God and he is more than the universe. The universe is an extension of God into space and time.

That’s the premise I start from in my work, that so-called “reality” is an mass delusion that we’ve all been required to believe for reasons totally obscure.”