Sprawl 1 – Ord men inget språk (del 5)

Jag kommer med ord och inte språk. Språket har aldrig varit mitt. Det är de andras. De som pratar med de lärde på latin och med bönder på bönders vis. Det blir alltid tvärtom för mig. Bönderna svarar jag på latin och i de lärdes krets bonnigt. Orden är däremot mina, man kan samla på dem, lägga dem i små högar, det blir stökigt. Min mamma kommer från Tornedalen, hon brukar tala om sig själv som språklös. Språket intresserar mig inte, däremot vägen till språket. Språkblivandet, ännu inte språk. Politikblivandet. Politikens möjlighet och omöjlighet. De stora drömmarna. Utopierna. De har inget språk ännu. Poesi utan syntax. Matematiken har en oerhörd syntax men väldigt få ord.

Som i Language. Varje bokstav är lika mycket värd. L är lika med A är lika med N är lika med G är lika med U är lika med A är lika med G är lika med E. Ordkommunism. Bokstavskommunism. Språket försöker hela tiden rensa och ruta in med kommunikation. Men vi sprider och fördelar. Inget är neutralt.

Returning with my dog Friday from bying the morning paper, I met a neighbor who’s an astronomer. He said, Did you know that the number on your license plate is 2^7+2^8=384? No, I said, Does that number have a history? No history, he said, just a future.

Joan Retallack, How to do things with

words, 1998

Language är kontemplationskritik, reflektionskritik och kommunikationskritik. Objekten sitter inte inne med sanningen, det räcker inte att bara sitta och kontemplera dem. Att bara beskriva. Sanningen är inte heller subjektiv, hur djupt vi än gräver i vårt inre kommer vi inte att hitta den. Men framför allt är sanningen inte intersubjektiv. Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns. Allt detta utan att ge upp sanningsanspråket.

Just så konkret. Language är inte urban, den rör sig inte på de fina gatorna i innerstan. Language är suburban, den finns i sterila kontorslandskap, på säckgator och impediment, i bostadsområden med trafikseparering. Language är ett meningslöst våld och bussarnas ändhållplatser. En maska i strumpbyxan.

Friedrich Schlegel fann den högsta formen av romantik i Orienten, i de indoeuropeiska språken, de ariska. Hebreiskan, och muslimernas språk, var däremot agglutinativa och mekaniska. De hade en outvecklad syntax, de var språk för profetior och spådomar. Ernst Renan ville att vi skulle betrakta språken “som levande väsen i naturen”- då, om inte förr, kommer det att visa sig att de semitiska språken inte var levande. De var oförmögna till självgenerering. Medan de ariska, indoeuropeiska språken var organiska, naturliga.

Språk och ras har alltid varit intimt sammanblandade. Rasismen började i språkfilosofin. Folket framträder i språket, lärde oss Herder. Språken ger karaktärer. Theodor Adorno har skrivit en text om Hölderlin som heter “Parataxis”. (Få har lärt mig så mycket om poesi som han.) Det oorganiska språket är vägen ut ur ödet skriver han där. Korsningen, det orena, spridningen, sprawl, det främmande. “Troheten, diktarens dygd, är en trohet mot det förlorade. / … / Dock utpekas såsom en fara med språket, i en vers av Hölderlin, att förlora sig i sitt kommunikativa element och ge upp sitt sanningsinnehåll.” Language är sprawl, helgfylla och Råsunda. IG i svenska. Inte levande stadskärnor och kreativa flanörer.

Page 2 of 2 | Previous page