Aug 122016
 

Det finns så mycket gemensamt som förenar landsorten och förorten: tristess, arbetslöshet, kassa skolor, känslan av vi mot dom. Och mjukisbyxor, och att skumt folk hittar varann jävligt fort å sen blir d tok!

In difficult ground, keep steadily on the march.” (Sun Tzu)

För mig ser historien om Sverige ut så här: först fanns det The Latin Kings, sedan kom Sthlm Inkasso.

Deras musik betydde allt.

Rap ska vara ny musik. Förutom att nostalgi är sämst så menar jag att rap kan bestå av skryt eller snusk, socialrealism eller skuggboxning, surrealism eller sunkig socialistpropaganda, men att den viktigaste rap alltid är episk och monumental musik. Den berättar om ett nytt folk. Den ristar in färdmärken på de vägar vi tog. Den reser stenar för de fallna.

sthlm-inkasso-alltid-tok-l

På 90-talet fick The Latin Kings förorterna att se varandra, upptäcka sina röster och våga ta plats. Det var framförallt en stolt musik, en uppmaning att räta på ryggen och lyfta blicken från marken. Senare gjorde Sthlm Inkasso samma sak. De hade också tillbringat år där i grottorna och grävt fram ett nytt sound och nya berättelser. Tänk Bronx. Tänk Compton. Tänk Norra Botkyrka. Tänk Gröna linjens tunnelbana och vägarna ut till Sveriges bonnhålor och bruksorter. Det är samma nyhetens sensation, samma stolthet. Musiken är enkel men otypisk. Den är särpräglad men allmängiltig. Fan vad det känns skönt att va en tok.

Jag messade Fejs för jag hade drömt att vi gjorde en skiva som hette Volvomusik. Vi är från landet från början, vi bor i förorten, samma jävla ris där som här. Vi träffar inte folk som är gangsters någonstans, som åker omkring i Lamborghini. Det du ser är fyra unga snubbar, varav en i bar överkropp, mitt i vintern, som kör en Volvo 740, som stannar, tittar på dig och slänger ut en fimp. Det är det du ser, och det ville vi beskriva.

Det är något med rösten, och det är något med Dogges och Ondas förmåga att ladda enkla rader med känslomässig kraft och en rikedom av betydelser som höjer dem över andra svenska rappare. Vid sidan av den unika slangen finns det små återkommande ord och fraser som räcker långt. Onda säger till sin partner att han tänker på henne “hela tiden, och det är stort“. På programförklaringen Volvomusik är han “fem procent bättre nu, och bara det är stort“. På Tok D Lux finns det “ved för vintern, om det räcker det ser vi”, och Onda reflekterar, ”vi är inte unga längre… jo fan det e vi / backar inte en tum, och bara det är stort“. Med de ordvalen och den unika fraseringen träder det fram en värld av Volvo-bilar och “oöppnade brev från kronofogdemyndigheten“, av “svart snö och min pappa i blåstället“, av tokar som hänger utanför en mack, av tokar som suttit “så länge där bak, på sunkiga hak“.

Ondas stora insats för svensk rap var annars att flytta fram positionerna för ett sound från utanför New York och Los Angeles; genom beatsen han gjorde, genom Bayonnaise-bloggen, genom beat-valen på de första Sthlm Inkasso-volymerna, genom sina skruvmixar. Men som en god bonus kunde han till skillnad från Dogge även klippa ihop komplexa, obskyra kortfilmer på New York-manér a la Raekwon, Ghostface och Tragedy Khadafi, och alltid med en verklighetsnära hetta. Jag sätter på Vi rullar och det bara snurrar framför mig:

Gav han en kram, kände han hade väst under
Samma fråga tok: vem har mest dunder?
Ingen reklam, ändå mest kunder
Måste höja volymen för dom har fest under
Volvomusik, ni känner igen funken
Och min granne har en k-pist i trunken
Riktig skit, passar inte in i Svenne-stan
Han slog hon blodig, framför hennes barn
Nittiofyra: Psykakuten på SÖS
Ni glupa pizza jag stod utanför och frös

Inkasso fick tokar över hela landet att se varandra (för “vi visste inte va man va innan Inkasso, nu vet man att man är tok“) – och det är stort. En av Salazar-brödernas kulturgärningar var att de samplade gammal svensk musik (förutom uppenbara Emil i Lönneberga, Jojje Wadenius och Mods-trilogin även Lill Lindfors på Dax för bax och stenhårda Björn Skifs-stråkar på Omerta). Onda förvaltande denna tradition till perfektion med Mora-Nisse på 142, men Dipset-refrängen på Ad Omnia Paratus blir något mer: ett tema för våra liv och för de här tiderna, det blir namnet på den här posten, och det kommer bli en tatuering.

Efter att The Jacka dog skrev Onda på social media att Bay Area-rapparens musik tog honom igenom cellgifterna. På samma sätt plockade Inkasso upp mig och bar mig genom all skit de senaste åren. Framförallt Ondas verser, tänker jag, fick mig att växa med uppgiften, och även inse vikten av att ta vara på och njuta av min korta tid här.

Det känns tomt nu och det blåser kallt, men ett är säkert. Det är Inkasso och Gökbot för alltid. Tills det här toklivet tar slut och bortom det. Innan det blir bättre kommer det bli sämre, men jag ser redan hur frön från Inkasso växer och frodas runt om i landet. Natten är lång och svår. Men vi är många, vi håller ihop, och vi är beredda på allt. Hoppas ni förstår.

Tack för allt storebror, du är innerligt saknad.

Feb 252016
 

Efter att helt lowkey droppat en av förra årets bästa låtar touchar Jaffar Byn på Plan B en nivå av xtrem klinhet och obryddhet. Det är inte enbart beatet från Hasti B som leder tankarna till artister som Joe Blow och Ampichino. Är skivan med samma namn värd en röding ändå?

Det finns en ny våg av unga svenska rappare, inspirerade av trap och cloud rap och inte New York. Men det som väller fram från Stockholms västra förorter är snarare traditionell gangsta rap, med plattan i botten och vägkartan utkastad genom fönstret. Grejen är gjord helt och fullt, ingen leker USA, ingen automatväxel. Vilket på ett – nä, flera sätt – gör det hela ännu mer intressant. Och här hjälper jetskiiii på Soundcloud oss att hålla lite koll. De e Råby och Diego Maradona är två andra låtar som jag prisar i detta sammanhang.

Feb 192016
 

Send us to prison for life for a lil small something
While you bitches snort cocaine with your golf buddies

Boosie är en av de bästa nånsin och släpper något av sin bästa musik just nu, i ett jävla tempo. Varför blir han inte större i industrin och i media, varför är han inte överallt, trots att han är USA:s kanske mest älskade rappare, samt gör låtar med Future och Rick Ross och andra superstjärnor?

Tänker nu att det här är anledningen; att han gör sån här musik också.

Feb 152016
 

Vad nu, min favoritrappare över en av mina favoritlåtar med French Montana? Oväntat men logiskt; för fyra år sedan kom den fantastiska Look Me In The Eyes med Max B, och nu ser vi tydligt att The Jackas nätverkande och känsla för kvalitet var på väg att ta hans karriär till en ny nivå, på riktigt.

Jan 182016
 

Kan Boosie ens rappa utan att totalt black the fuck out? Hur håller han lågan vid liv på detta sätt? 50 Cent framstår nu som väldigt slätstruken i jämförelse (även om jag gillar I’m The Man från samma tape); kanske är det så att sjukdomar och fängelsevistelser inspirerar till mer angelägen musik än herrgårdsliv i Connecticut och Instagram-beef?

Switch to our mobile site