(taget från Lars Mikael Raattamaas diktsamling Politiskt Våld)
> DEN OFFENTLIGA KLASSEN <
“How can you lose? / The lights, so much
brighter there / You can forget all your
troubles, forget all your cares / So go… /
DOWNTOWN Things will be great when you’re
/ DOWNTOWN No finer place for sure / DOWN-
TOWN Everything’s waiting for you (down-
town, downtown)”
Petula Clark
Första gången jag kom till New York åkte jag taxi. Jag var ganska nervös. Vi har alla hört berättelserna om den Staden. Taxichauffören visste inte var mitt hotell låg, var var det nu Bower street, Brower street, Bowery street. Little Italy. Jag hade lärt mig att komma överens om priset i förväg. Så lämnade vi JFK Jag hade trott att jag skulle få se Saarinens fågel, i stället var det litet och trångt. Det tog lång tid att komma ut från flygplatsområdet för taxibilen. Och de enda skyskrapor jag såg var på en skylt där det stod DOWNTOWN och en symbol i form av en silhuett med en ojamn tandrad hus. Snart började jag bosätta mig dar i nervositeten. Det var något märkligt här, USA, oändliga mängder små små hus med små små gårdar. Det här var väl ändå New York, världens huvudstad. Det kändes som om vi hade åkt flera timmar, men jag var inte längre lurad, jag var i underlandet, ett gråskalornas Disneyland, Hades händelselösa förgårdar. Och omärkligt växte husen. Gigantiska stjärnhus, eller kanske snarare bläckfiskhus säkert trettio-fyrtio våningar, men inte alls så glittrande som på tv. Snarare någon förvuxen släkting till Nybohovsberget eller Jungfrudansen i Västra skogen. Och vi åkte och vi åkte. En gång tidigare harjagvarit med om samma upplevelse, det var när vi kom med buss från Tallinn till S:t Petersburg. På vägskyltarna stod det fortfarande Leningrad. Det var som att vara inne i filmen Metropolis. Ett otroligt gigantiskt förortslandskap. Som på bio, eller i serietidningar. Något man skrämmer barnen med. S:t Petersburgs förorter. New Yorks förorter. Det var inte så här Brooklyn såg ut i berättelserna. Då var det glada kletzmerband och små bagelbagerier. Det var inte heller så Leningrad såg ut i, propagandan. Då var det identiska tjugo våningar höga skivhus i oändliga rader, alla byggda 1964. Inte detta kaos. Inte detta kontinuerliga byggande. Inte denna värld av sprawl.
I Platons dialog Staten, bok fem, talar Sokrates om stadens väktare. Passagen har bland annat av Karl Popper och Bertrand Russell tagits som intäkt för att Platon var den som satte agendan för rasismen, där man kunde se närheten mellan rasism och kommunism. (Kanske rent av allt alltför långt gånget jämlikhetstänkande.) Vi lär oss av Sokrates att i Staten bör det vara så många föreningar som möjligt mellan de bästa av båda könen och så få som möjligt mellan de sämsta. Men om vi får tro författare som Michel Foucault eller Ivan Hannaford så begår vi ett allvarligt anakronistiskt misstag om vi läser in rasism i den texten. Följer vi hela dialogen fram hit har vi nyligen passerat ett märkligt resonemang. Sokrates visar att det inte finns några skillnader mellan män och kvinnor som är av betydelse i frågan om Staten. Därför skall såväl män som kvinnor skolas in i väktarklassen. Såväl män som kvinnor skall bära vapen, rida hästar, och framträda nakna vid offentlig exercis. Sokrates varnar sina samtalspartners för att förledas av att tanken på män och kvinnor som brottas nakna skulle förefalla vara en lustiger syn, tanken måste tänkas till sitt slut. Vad är då dialogens ämne, jo, Polis. Vi översätter gärna med det offentliga. Men det ger inte hela bilden. Privat / Offentligt i vår betydelse var ingen distinktion som var av vikt för Sokrates, i stället handlade det om att upprätta en åtskillnad mellan det som naturen producerade och det människogjorda. Oikos var mer specifikt familjen (eller kanske snarare släkten, klanen), och familjens angelägenheter skilda från de gemensamma angelägenheternas Polis. Men det var inte i första hand en hemlig sfär som undandrogs de allmänna blickarna; utan snarare en naturnödvändighet där Oikos och Polis låg i strid, Polemos, med varandra. Polis kunde avhandlas förnuftigt därför att det var fråga om Nomos, lagarna ~ eller bättre: människans lagar. Polis motsats Oikos var naturens nödvändiga lagar, Physis. Familjens fortväxt och heder var en inre affär därför att den var Physis, natur, Polis var i stället en fråga om diskussion, ett juridiskt lösande av konflikter, inte minst mellan Oikos och Polis. Det var något som kunde läras och läras ut. I Staten tänker Sokrates Polistanken hela vägen ut. För Stadens styre är inte skillnaderna mellan kvinnor och män relevanta. Den rest av naturnödvändighet som dröjt sig kvar i Oikos, och som får oss att le åt det lustiga i en man och en kvinna som brottas nakna på en offentlig tävling, måste vi lära oss att tänka förbi.
Aaron Betsky beskriver hur han en gång efter att för n:te gången ha beskrivit den där motorvägsavfarten – som ser ut som alla andra motorvägsavfarter med sin bensinmack och sitt gatukök och sina buskar och grönområden – blev avbruten av en upprörd dam som inte alls gick med på att det var svårt att känna igen sig dän I den bensinmacken och bara där säljer de just den läsken. Och på just det gatuköket, men bara där, har de ett ovanligt gott kaffe. För Aaron Betsky blev det en vändpunkt där han förstod att i dag består världen av en överväldigande majoritet sprawl. De allra flesta människorna bor i sprawl. Är det då rimligt att fortsätta hävda att sprawl är roten till allt ont och helvetet på jorden. Rosalyn Deutsche visar i essän “Agorafobi” hur argumentet att vi behöver offentliga platser används för att krympa samhällets offentlighet och inhägna den. I demokratins namn säger vi att människor måste våga gå på vissa platser i staden utan att vara rädda, att vi måste nå konsensus om vad som är störande och stötande och skrämmande. Men, säger Deutsche, demokratin är just avsaknaden av denna fasta grund, demokratin är en ständig kamp och strid och är ofta såväl störande som stötande och skrämmande. Att hantera kampen mellan Polis och Oikos och alla nyanser däremellan. Viljan att upphöja endast somliga platser till offentliga är däremot en exkluderande process där man gör politiken till natur, något naturligt. Att en offentlighet är möjlig här och endast hän Därav följer våra ständigt återkommande braskande rubriker: Stadens torg tas över av Köpcentrum. Påståendet att en shoppingmall inte skulle kunna vara ett offentligt rum på samma sätt som gatan eller torget ärj ust en sån kvalitativ avgränsning av vad, som erkänns som offentlighet. Att shoppingmallen skulle vara offentlig är ungefär lika skrattretande som att tänka sig män och kvinnor som brottas nakna med varandra. Så formas offentligheten som en föreställningsteknologi innan den blir vedertagen juridik.
Så, plötsligt var New York där, skyskraporna. Jag såg den mäktiga ön genom en kyrkogård. Jag borde ha tagit ett kort. Jag ville ta ett kort. Det hade blivit ett jättebra kort, med Chrysler Building, Empire State Building, World Trade Center och allt det andra mellan lika ojämna rader av stenar och kors. Gravstenama ungefär lika höga som husen. Jag vet inte varför jag inte tog något kort. Jag hann inte reagera. Jag ångrar mig fortfarande. Men det kanske samtidigt var lika bra. Bilden hade nog blivit väl symboltyngd. Patetisk. Och ändå. New York, världens huvudstad. Den är väldigt mycket bild. Silhuetten. På samma sätt som skylten vid JFK-utfarten som visade vägen till stan egentligen bara var en ojämn tandrad av rektanglar så vet alla människor i hela världen att här går vägen till New York. In till staden (Istanbul). Journey to Jerusalem. Alla vägar bär till Rom. Alla städer föreställer New York. Men där bakom kyrkogården, kanske är det min allra starkaste erfarenhet av USA. New York. Det ligger där. Det är Södra Manhattan. Det är kanske en miljon av stadens ungefär femton miljoner invånare. Man säger att förorten, gated communities, sprawl parasiterar på innerstaden. Men vem är det egentligen som parasiterar på vem? En av källorna till yttrandet är Rem Koolhaas och hans lätt föraktfulla tal om bro- och tunnelfolket i Delirious New York. Men han visar själv senare, i Generic City att han hade fel. Är det ändå inte så, undrar han, att vi alla tillhör bro- och tunnelfolket? Närande och tärande. Den diskussionen har lett till revolutioner förr. Vem är egentligen parasit? Det krävs 10 000 sidenspinnare för en Goethe. Det krävs 14 miljoner bro- och tunnelmänniskor för en miljon Manhattaneser. Se, där bor den Offentliga klassen!
Yvonne Svanström väckte en hel del uppmärksamhet med sin avhandling Policing Public Women. Hon avfärdade talet om “världens äldsta yrke” som en myt. Prostitution, i vår betydelse, är en uppfinning av borgerligheten, kapitalismen och 1800-talet. Mindre uppmärksammat blev det att vad hon sa var faktiskt att på 1800-talet var den offentliga kvinnan lika med den prostituerade. Någon annan roll gavs inte. Hon berättar bland annat om lagstiftning från Stockholm på 1800-talet som förbjöd kvinnor att gå ut utan mans sällskap (och även då föreskrevs speciella kläder), och till och med förbjöd dem att visa sig i fönstren. Yvonne Svanström ansluter sig där till en kritik av Habermas offentlighetsbegrepp som alltför förenklat. Skillnaden mellan det offentliga och det privata som en idealiserad agora är falsk därför att agoran i sig bygger på en uteslutningsprocess. Det blir bara löjligt med kvinnor och män som brottas nakna. Men det enda offentlighetsbegrepp som är värt namnet är det som tillkommer alla, det offentliga är synonymt med det allmänna, det generella. Men Habermas offentlighetsbegrepp har satt sig oerhört hårt, det offentliga rummet, gatan, torget måste bevaras från de privata krafterna. Var och varannan konstnär / arkitekt / författare har gjort distinktionen offentligt / privat till sin hjärtefråga. Reclaim the street! Hepp! Men är inte något dolt här? Är det verkligen så att på gatan är det tillåtet att framföra sin åsikt och inne i köpcentrat – där är det förbjudet? Griselda Pollock är en av de som har visat att på 1800-talet var inte gatan / krogen den enda offentliga miljön där politiska samtal fördes, revolutionära planer smeds, och målande och sjungande bohemer kunde träffa rika välgörare. Gatan/krogen var en offentlig miljö, men den var inte på något vis öppen för alla, den hade sina regler, där somt var tillåtet och annat förbjudet, somliga välkomnades andra inte. I hemmen, i hög grad, fanns en annan offentlighet, där fanns den kvinnliga offentligheten. Den var inte mindre genomgripande revolutionär och omstörtande än gatan / krogen. Vidare hade arbetarna sina offentliga platser. I stället för att bara rumla på i Boswells / Samuel Johnsons och Baudelaires/Walter Benjamins offentliga fotspår hyllande gatans regim borde vi fundera på varför de enda kvinnor som förekommer i Benjamins passagearbete är prostituerade och varför rasfrågan fullständigt lyser med sin frånvaro (jämför till exempel med Upplysningens dialektik som skrevs vid ungefär samma tid, där finns utrymme för analys av såväl förtrycket av kön som av ras). Shoppingmallen har sina regler och förbud, men möjliggör också ett offentligt liv, på samma sätt som gatan som förvisso även den möjliggör ett offentligt liv men också är omgärdad med sina regler och förbud.
Skillnaden mellan Polis och Oikos fanns i Grekland inne i staden mellan hemmet med sina angelägenheter och de offentliga diskussionerna och exercisen på agoran. Men Polis var också något som skilde Grekland och i synnerhet Aten från resten av världen. Det fanns människor som löste sina tvistigheter med hjälp av förnuftet, med människans lagar, med politik, de var Polis, och så fanns det de som fortfarande satt kvar i naturnödvändighetens hämndspiraler, de var Etnos. Och även om vi inte skall blanda samman denna distinktion mellan Politiska och Etniska grupper med rasism (rasismen är en 1800-talskonstruktion punkt slut) – alla människor kunde bli delaktiga i politiken, det krävdes endast kunskap och skicklighet, det var en konstart som gick att lära och lära ut så kan vi ändå se en klasskillnad i global skala som ser likadan ut idag. Det finns offentliga människor, de är snygga, har snygga saker och lever bland snygga hus, där finns det alla möjliga mötesplatser, torg, kaféer, krogar, restauranger, teatrar, där den offentliga människan finns, där finns kulturen. Och så finns det etniska människor, människor med problem, parasiterande människor, människor som behöver hjälp. Ibland lyckas någon slita sig ut ur de etniska träskens sprawl, de gör en klassresa, och omedelbart flockas de offentliga människorna för att höra de förfärliga historierna från utmarkerna. Gud vilken tur vi har haft som inte hamnade där, och gud vilken tur hon han den det hade som råkade ta just den där lotten som ledde henne hit till oss.
Ja, så slutar den här berättelsen. Vi är ännu inte inne i New York, men det är hög tid för en sensmoral. Det är en berättelse som önskar att vi ser att vi håller på att skapa en offentlig klass och en överväldigande del av världen som inte är delaktig i den. Och tro mig, aldrig så många gator med huskanter, och aldrig så många slutna stenstadskvarter och aldrig så många stadsmässiga torg kommer inte att kunna ändra på det. Det är en fråga om distinktion och det är en fråga om smak om än aldrig så förklädd i statistiska mönster. Senast ut i raden är Cultural Planning. Den amerikanske sociologen/urbanisten Richard Florida redovisar ett mönster där toleranta “innerstadsmiljöer” sammanfaller med ekonomisk växt. Han har blivit känd för sitt “Gay index” som visar hur en stark och växande ekonomi sammanfaller med en hög andel homosexuella. Enligt Florida är det ett tecken (om inte ett bevis) på att toleranta städer har roligare och blir rikare. Men det krävs inte lång betänketid för att se att Floridas tolerans är tämligen begränsad. Ett rasminoritetsindex, eller ett arbetarklassindex (naturligtvis, contradictio in adjecto) eller ens ett könsindex skulle inte glädja någon finansanalytiker eller stadsbyggnadsdirektör. The Rise of the Creative Class, som Floridas bok heter, är kanske det mest flagranta exemplet på klasskamp, en omvänd klasskamp ställd på huvudet, som vi sett på mycket länge.
Cultural Planning och space syntax är de två hörnstenarna i den utveckling av arkitekturens nattväktarstad vi kan se idag. Nyliberalismen är inte död, den har hittat sin tillflykt i arkitekturen. Alla elementen är där, intakta: Anti-politiken; Utopihatet; Den osynliga handen. Men kanske visar nyliberalismen sitt ansikte allra tydligast i drömmen om New York, drömmen om det allom civiliserande rutnätet, colonial grid (det kallas ofta det offentliga rummet). En formulering som brukar tillskrivas samme Rem Koolhaas är: “ordning i två dimensioner, kaos i den tredje”. Det har blivit trosbekännelsen för en generation arkitekter (kanske fler ändå). Men den maximen är inget annat än en blåkopia av den rena kapitalismens förespråkares krav på “fasta spelregler”, en stabil juridik över vilken bokföringsekvilibrister och varumärkesentreprenörer kan leka sin spekulativa lek. Skilj på lag och business; skilj på politik och ekonomi; skilj på papper och verklighet; skilj på det tvådimensionella och den tredje dimensionen; skilj på stadsplanering och arkitektur.
Det säregna är att nyliberalismen såväl som cultural planning / space syntax lovar oss frihet: äntligen ska vi slippa ifrån den hämmande allmännyttans träsk, folkhemmet, new deal, keynesianism, eller vad den nu kallas i olika delar av världen. Vi blir lovade en stol på disciplinsamhällets begravning. Men om vi får tro Saskia Sassen så är vi, i ett historiskt ögonblick när alla förutsättningar finns för en massiv decentralisering (i.e. sprawl), i stället på väg in i en ny centralism. I The Global City beskriver hon hur kapital koncentreras i de stora megastäderna. Hon studerar New York, London och Tokyo, och trots alla kulturella och arkitektoniska skillnader hittar hon samma mönster. Och mönstret gäller inte bara dem, trenden med New Urbanism, Stadens renässans, tvingar alla västerlandets städer att följa mönstret om de vill hänga med. Den nya snabba informationsteknologin skulle göra valet av plats obsolet. Sassen visar att det är en myt. I stället har den gjort det möjligt för de stora städerna att på nytt bli producenter. De producerar kontroll. Det vill säga snarare än att bara vara positionen för de kungliga kontrollorganen producerar de nu själva kontrollen. Bilden blir komplett genom Floridas The Rise of the Creative Class. Kontrollen utövas genom kulturell dominans. Produktionen av kontrollen är produktionen av det offentliga rummet, det rum som godkänns som offentligt i vilket medium det än må konstrueras. För att nå framgång måste man bo där de framgångsrika bor. Så ser den nya disciplineringen ut, centrering i stället för spridning. I stället för den multicentrerade ABC-staden, som var exempelvis Sven Markelius tanke i det svenska arkitektoniska folkhemsbygget, så har vi fått en stad med en hierarki strängare än på den tiden städerna fortfarande hade synliga murar. Vi vill bo där de rika och berömda bon Det finns inte olika valmöjligheter utan en hierarki av rätt och fel, sällan eller aldrig tydligt uttalat men alltid underförstått i en mentalitet, ett allmänt medvetande, ett sunt förnuft, ett organiskt öde. Så har Polis och Oikos bytt plats. Det offentliga är nu det naturliga, det ödesbestämda, det går bara att följa den enda vägen dit. Det som tillåts kallas det offentliga rummet är idag ytterst begränsat, till några få platser, tillgängligt för några få människor (i New York förhållandet 1:15, i Stockholm 1:3). Vi skyr idag tanken på att samhället är en mänsklig konstruktion, en utopi, en politik, ett gemensamt byggt folkhem med ett stort antal likvärdiga möjligheter, med städer som har så många likvärdiga platser som möjligt, utan hierarkier sinsemellan. I stället för en arkitektur och stadsbyggnad som är en frukt av människors diskussioner och estetiska strider – Nomos – så har vi en dröm om den naturliga arkitekturen, utan tvistemål, den naturligt framvuxna staden – Physis.
Men jag är optimist. Vi har inte förlorat ännu. Det privata ÄR politiskt också i arkitekturen. Först måste vi bara ställa tre krav på oss själva:
1. Arkitektur är konst: Det är vanligt att arkitekter förnekar detta idag och i stället skyller på branschen. Men det finns ingen punkt i argumentationen mot att arkitekturen skulle v-ara konst som vi inte också hittar inom andra konstformer.
Arkitekturen är inte konst därför att vi jobbar med uppdrag. -Fel, fråga vilken yrkesverksam kompositör som helst, han hon jobbar så gott som uteslutande på uppdrag. Arkitekturen är ett så stort företag, det är så många människor involverade i byggnadsindustrin. – Fel, arkitekturprojekt har budgetar, och involverar en personalstyrka motsvarande en teatereller filmproduktion. Och tittar vi på samhällsbudgeten som helhet gå överstiger exempelvis film – eller spelindustrin i USA byggindustrin. Arkitekturen har ingen avstängningsknapp, människor kan välja bok eller tavla men inte hus och platser- Fel, många massmedier överträffar arkitekturen när det gäller ofrånkomlighet. Många berömda arkitekturprojekt är betydligt mer svåråtkomliga an de flesta tv-program. Arkitekturen ingriper i människors liv, det kan vi inte överlåta åt en ensam skapande människa. -Fel, säg mig det arkitekturprojekt som ens kommit i närheten av den omvälvande betydelse Salman Rushdies Satansverserna har haft. Arkitekturen är ett evigt kompromissande, det ges inte längre utrymme för den romantiske konstnärshjälten. – Fel, det är förvisso riktigt att vi inte längre har behov av romantiska genier, den myten bör arkitekterna göra upp med så snart som möjligt, men det här är en process som i stort sett alla andra konstformer gått igenom för länge sedan. Konst som experimenterar med kompromisser och konstnärskollektiv skapar idag ofta de – intressantaste verken, och förekommer i samtliga konstnärliga discipliner. Och att vi sen inte (entydigt) kan säga vad konst är är snarast en rikedom och inte något som lett till tystnad.
2. Stadsbyggande är arkitektur: Uppgift: Gå igenom samtliga argument under punkt ett men tänk stad i stället för hus. Stadsbyggande involverar naturligtvis ännu fler människor, än mer komplexa demokratiska och politiska processer, men fortfarande är det konstnärliga beslut som fattas, det krävs reflexiva omdömen en masse, stadsbyggandet överlever inte utan floder av idéer. När vi bygger stad – bygger om, bygger till – så är det en värld som inte har funnits där förut som byggs.
3. Arkitekturen är världen omkring oss som vi går runt i dagarna i ända: Arkitekturen kan bara förlora på att den görs exklusiv. Arkitekturen behöver blandas med alla möjliga konstformer, politiska processer och demokratiska strider. Arkitekturen behöver erfarenheter från alla möjliga klasser, raser, och kön. I framtiden kommer varje hus att vara berömt i åtminstone 15 minuter.
(Och jo, taxin hittade till slut fram till mitt hotell. Sedan försvann jag långt långt in i den amerikanska kontinenten på jakt efter Karl Rossman.)