Intervju med Joel Mull – (090404 @ Babel, Malmö)
Den fjärde april var markerat sedan länge i almanackan, och Brytburken var tidigt på plats när Joel Mull skulle spela skivor på Babel i Malmö. Tillsammans med Adam Beyer och Cari Lekebush har han sedan i mitten av 90-talet gjort Sverige känt för hård och djup techno av hög kvalitet. Här är han dock inte så våldsamt känd. Är det Jante-lagen, att man inte kan bli profet i sitt eget land, handlar det om ankdammen; saknar vi Joel Mull-släpp bland pressens skivrecensioner av samma anledning som vi saknar Patrik Sjöbergsgatan i Göteborg?
Kanske handlar det om något annat. För det är inte främst med pop-melodier och hit-singlar som techno konkurrerar med ”mainstream-musiken”. Techno är på något sätt väsenskilt och gör sig främst i en live-situation, i mixen, ögonblicket, rörligheten, den dansande publikens medskapande. Kanske kan det upplevas som hotande; både som något väldigt futuristiskt och värderaserande, men även som något djupt traditionellt som är bortträngt och bortglömt i ett djupt alienerat samhälle – återupprättandet av ritualer, gemenskaper, en sorts kommunikation både med din nästa och något högre med hjälp av repetitiv dansmusik.
Men den här kvällen det blev det inget skivvändande för hans del. Vinyl utgör nämligen inte längre byggblocken i de tillfälliga visionära katedraler av pumpande elektronik som han troget, kväll efter kväll under femton års tid har upprättat världen över. Nu äger datorn. Förklaringen till att han övergett den setup med tre vinylspelare som han tillsammans med Adam Beyer satte Sverige på techno-kartan med är enkel: spenderar man så mycket tid med att lyssna igenom musik, och nästan får allt nytt material digitalt, vill man kunna spela det LIVE, och gärna innan man har den fysiska kopian i handen.
Efter att ha suttit på huk bakom resident-DJ:n Oscar Villata i en och halv timme och sökt rädda sina musikspår från en motstretig macbook-hårddisk tar Joel Mull kontroll över Babels ljudsystem och rattar fram ett ömsom bländande två-timmar-set, och trots att lilla Malmö samma kväll har besök av techno-profilerna Marc Houle från Tyskland och Lana från Ryssland är dansgolvet hela tiden fyllt av en dansande, svettandes köttmassa.
De fem minuter som jag ber om efteråt för några snabba frågor sträcker sig utan vidare till fyrtiofem, och kliniskt fri från diva-later, bransch-bitterhet eller några djupare trauman från kraschande hårddiskar breder han ut sig på eftertänksam 90-talsstockholmska kring frågor om hårdvara, mjukvara, rave-scenen, de musikaliska uppväxtåren och själva essensen i den musik som han representerat världen runt alltsedan han 1993 släppte en tolva på New York-baserade Direct Drive tillsammans med skolkamraten Adam Beyer.
“Så du kör alltid med datorn nuförtiden?
Jag har kört med datorn sen första Final Scratch kom… 2003 kanske. Så jag har varit med och beta-testat och kört sen den första versionen. Nu är den jättebra, jag älskar den. Men jag har problem med hårddisken. När jag spelar live är det Ableton. Det är ett fantastiskt program.
Vad använder du när du producerar?
Jag använder samma program, Ableton.
Men du gör väl inga ljud i Ableton?
Page 1 of 4 | Next page