Vilhelm Ekelund – del 3

Sambandet med kynismen hos såväl Emerson som Nietzsche var den bästa ledtråd jag kunnat önska mig. Naturligtvis var detta icke annat än den “rousseauism” – av saklighet och lycka – som långt förut grytt för mig ur erfarenhet och studium. “Medicin och fysiologi – i själva verket mina ledstjärnor”! menar Nietzsche. Ja väl – och vad hade vi annars haft med Nietzsche att skaffa… Men det är just, hur han låtit detta sunda öga grumlas hos sig, denna sättets och produktivitetens helhetssunda aristokratism bortbytas mot den vulgära kamplyckan och dess amusi – det är detta, som utgör ett av de förnämsta tydlighetsvärden jag någonsin tycker mig ha varseblivit i bildningens historia.

(…)

De första ljusen avgöra. En på iakttagelse av djupt enkla, barnsligt allvarsamma villkor uppbyggd studiehängivenhet kan göra underverk. Det torde ingalunda ensamt vara Swedenborgska genomlevanden och vaknanden, som giva rätt till “umgänge med andar”. Den som nått till djupt begrepp av skola (trots en värld omkring av högallvarlig “bildning”) han kan få förbund och underrättelser, sådana som aldrig drömts av högallvarligt skolade. – Här har jag åtminstone varit ärlig, varit verklig. Tomma studier, tomma namn ha aldrig existerat för mig. Allt var umgängestörst, ensamhetsfruktan – blod-törst.

(Atticism – humanism, 1943)

Ögonblick endast! Kanske… Men ögonblick, som kunnat lämna outsinliga brunnar efter sig i medvetandet.

Där det icke finnes något annat ägande än det genom konsten och tanken – där ligga de moment, som äro oss de nödvändigaste, oumbärligaste av alla: de förutan vilka allt rikt, skönt blir till ett giftigt sting, ett grymt hån.

(…)

Ur luften synas de ha hämtat dem, bokstavligen, – sina starkaste jämviktskrafter. Så hos Landor och Emerson, så hos Whitrnan och Nietzsche: i kraft av verklig instinkt till forntidskultur (helhetsmöte av natur och bildning) – empraktisk poesi, empraktisk visdom. Så snart denna divination av ett arkaiskt, ett asklepiadiskt levnadsideal uppflammat, ha de fyllts av produktiv fortkomstmöjlighet. Dagar av lycka… dagar, då de känt sig, som om en enda timme av ren kunskapslycka – vid strand, i skog – hade fört dem vidare, längre, än månader av studier!

(…)

Aldrig har någon i verklighet triumferat över sina fiender mer än på ett sätt: genom att icke ha tid för dem!

(…)

Mystik är tydlighet, är gåta. Det oklara är ingen gåta.

(…)

Pindaros, Edda, ja Gamla testamentet själv visa uppenbart hän på, att – gäller det sammanhang (livs-sammanhang!) – kan ofta det “logiska” sammanhanget vara just – motsatsen.

(…)

Aforismen: den pragmatiska litterära formen, par excellence, Vandrartanke – Kontra lönetanke.

I mötet och händelsen - solutus omni foenore. I detta ligger avskildheten (to aphorismenon*).

Ögonblickets fullhet – och avgränsning. “Ein würdiger Einschnitt in Zeit und Ewigkeit.”

*Det avgränsade.

(…)

Den åldrandes bästa jämnhet -: ur kraften att avvisa ett vunnet och uppnått; vara det rena bladet ännu – för strid, för vår.

Den stora ungdomskonsten: alltid kunna sätta sig på skolbänken, – en samlande, en börjande, en dyrkare av alla tidigheter och första ljus. Det är icke förkrosselsen, som är det egentligt fruktans-värda; det är detta andra: tanken att hava nått något!

(…)

To tes diaites amikton! – Som om det funnes någon grovhet, något förräderi, som, under omständigheter, kan vara grövre än – “hövlighet”, “försonlighet”, “tillgänglighet”!

Men när man kommit så långt, att man faller i extas för det “danska smilet” – då, vid gud, kan man gå hem och lägga sig!

(…)

Det finnes ingen bättre kompass än – flykten. Så länge det finnes något hos dig, som vämjes över dig själv (: som flyr) går du på säker bana, är du ej övergiven.

(Plus salis, 1945)

Till första ljus och helig genesis – allt fästat!

(…)

Min kunskapsmetod: nakenhet, fattigdom; – att kunna ställa mig till disposition för en ljusretning.

Page 4 of 5 | Previous page | Next page