Mitt mål: Ett onyanserat angrepp på fångenskapen

“En biologilärare i realskolan skänkte mig en gång en svindlande tanke som under hela mitt fortsatta liv i sin tur skänkt mig både sjungande styrka och rätt mycket trassel. Han sa:

- Det här med att arbeta en stor del av dagen, och göra det på i förväg bestämda tider, är ett påfund av vår mycket speciella kultur, och egentligen något djupt onaturligt.” (s. 14)

Janne Bergquists Mitt mål: Ett onyanserat angrepp på fångenskapen är en märklig bok; repetitiv och splittrad, näringsgivande och välgörande att läsa, aldrig mästrande men starkt moralisk. Inga akrobatkonster, bara en djup kärlek till formuleringskonsten och hur vasst den kan slipas, likt ett imaginärt tandborstsskaft mot cellgolvet.

Alla tankar är inte strikt orginella, men ges en speciell skönhet och smittsamhet när författaren hållit fast vid några insikter och instinkter från tidigt, likt en varg som krampaktigt biter kvar i bytet som om just detta kommer bära den genom vintern.

Från dessa grundläggande erfarenheter gasade Bergquist på i “flera hundra knutar” genom skitlandet Sverige – en tok i folkhemmet – och ut i Europa och till “helgonens klyfta” på Teneriffa där han levde sina sista dagar.

“Uppfattar man en sådan upplevelse som jag gjorde, säger man som jag sagt sedan dess: En gång tjyv, alltid tjyv. Och man säger det med stolthet och sammanbitet allvar. Sedan man sett hur det sociologiska fenomenet ‘tjyven’ uppstår, förlorar man fullständigt respekten för överhetens magistrala sorterings- och placeringsövningar på detta område. Nämnders och domstolars valhänthet och exempellösa oförskämdhet i sin maktutövning blir ens motståndare för livet.” (s. 21)

“Vem är min trognaste tröst i prövning och strid? Spinoza med sitt grandiosa perspektiv sub speciae aeternitatis.” (s. 117)

“Om fängelsesystemet varit ett vetenskapligt experiment med råttor, skulle det för länge sedan varit avslutat och avhandlingen skriven: råttornas natur är sådan, att de inte reagerar som vi befallt dem.” (s. 118)