Svante Tidholm och medelklassens obefogade självförtroende

Särskilt intressant är Aneröds skildring av hur medelklassen i den antifascistiska kampen ställer arbetarklassen mot sig själv och får oss att glömma klasskampen; anarkokommunisten Antonios tankar kring nya strategier för att bryta fascismens splittrande effekt på arbetarklassen (javisst, man ska slå dom på käften och jaga bort dom från gatorna, men då majoriteten av Sveriges blöjnazis är arbetarklass ska man även försöka kommunicera med dom – vilket kan löna sig i det långa loppet… och terror mot nazisters familjer kanske inte är den bästa vägen att gå?); hur högerregeringen under krisen i början av 90-talet använde invandringen både för att splittra arbetarklassen och införa lönedumping – och för att framställa sig själva som ädla humanister; hur det kulturella kapital som vi nämnde förut ofta får medelklassmänniskor att agera som självutnämnda ledare inom vänstern – när de egentligen ser rörelsen som nån slags gatukreddgivande utflykt innan de gör riktig karriär – och mycket annat som förtjänar ett eget inlägg. Det kan också nämnas att bokens absoluta höjdpunkt är en hjärtligare totalsågning av Promoe än vad jag någonsin skulle vara mäktig.

Låt oss runda av med ett relevant citat från Skumrask angående den potentiella makten hos ny mediateknologi:

Frågan är bara hur vi sprider den här möjligheterna till så många som möjligt. Det intressanta är inte i första hand vilka som använder ny tekologi, sociala medier och nya informationskanaler. Frågan är hur de används.

Efter att ha jobbat med kultur och ungdomar under många år och i vitt skilda delar av samhället har jag konstaterat en sak. Unga från medelklassen (i brist på bättre benämning) ser sig själva som både konsumenter och producenter, medan unga från arbetarklassen ofta ser sig själva uteslutande som konsumenter och använder exempelvis nätet uteslutande för konsumtion.

Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.

Att se Svante Tidholms film måste vara plågsamt, på flera nivåer. Caroline Ringskog Ferrada-Noli lät så här nöjd i Nöjesguiden:

Försöker hålla tungan rätt i mun här för att inte raljera. Vet själv hur mycket arbete som ligger bakom att producera ett livsverk, som jag faktiskt tror att det här är. Resultatet är ändå inte noggrant. Slarvigast är den inbjudande ytan av feministisk analys som inte hämtas upp nånstans i filmen.

Svante Tidholm undrar varför män vill köpa horor. Hans gestaltade slutsats är för att det är synd om männen, att de egentligen bara vill ha kärlek. Det låter ju som att han är intresserad av mansrollen, dennes del i patriarkatet. Det är han inte. Han är bara intresserad av mannen.

Och det är väl okej, man kan inte recensera genre. Det flesta filmer handlar om studier av mannen, från Die Hard till Superbad. Direkt sårande är dock hur han illustrerar detta genom att åka till norra Europas största horhus utan att bry sig om hororna. Det är konstärligt ytligt. Han objektifierar kvinnorna, som vilken kund som helst. Inga frågor om orsak och verkan. Inte ens i skarpt läge, när han intervjuar en högt uppsatt på Pascha, frågar han om den moraliska smärtpunkten i systematisk och ekonomisk förnedring, utan om denne skulle tänka sig att prostituera sig.

Page 2 of 4 | Previous page | Next page