Intervju med Johan Jönson, del två

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Page 2 of 3 | Previous page | Next page