Digitala pionjärer i Den visionära traditionen

Fokuset här har för en tid varit något som kan sammanfattas “Den visionära traditionen”, det som Aldous Huxleys korta bok Heaven and Hell talar om; en gemensam mystisk erfarenhet som delas av alla världsreligioner så väl som vissa mottagliga konstnärer och hantverkare genom tiderna – men också “Den visionära traditionen” så som den manifesterar sig hos samtidiga kulturer sprungna ur artefakter som effektpedalen, videobandet, synthesizern, trummaskinen, hemdatorn, osv.

I det sammanhanget är det viktigt att betona likheterna mellan insikterna och visdomen i kärnan hos de traditionella världsreligionerna, och de teorier kring konsensusverkligheten som utarbetats av sentida immanenta filosofer och moderna vetenskapsmän.

Och självklart är det viktigt att lära mer om situationen idag för mytologiskt medvetet historieberättande och visionära konströrelser (i bred mening). Två för oss värdefulla tendenser i populärkulturen: den visionära traditionen – med sin inbyggda strävan till mystisk insikt (en känsla av något större än vad våra sinnen kan förnimma, att kropp och hjärna inte är åtskilda, att tänkandet är större än medvetandet, att allt på något sätt är del av allt, att vi är del av något större och på något sammankopplade, osv) – och gemenskapandet, skapandet av alternativa världar och sociala rum.

I det sammanhanget är Gary Svensson utmärkta genomgång av tidig svensk datorkonst Digitala pionjärer intressant. Nedan följer utdrag från boken tillsammans med några kortare kommentarer.

(s. 45) “Det som Frank Dietrich (1986) synliggjorde, var att konstformen, med början från 1965, etablerats bland konstnärer och kom att bli nånting annat än ett uppvisande av tekniska landvinningar. Det började mellan åren 1965-1968 bli möjligt att identifiera gruppen datorkonstnärer. Men var det vid universiteten eller vi forskningsavdelningarna på större företag man borde leta för att hitta tidiga svenska pionjärer eller kanske bland radikala konstnärer?”

(s. 59) “Av en slump hade en TV-dokumentär om en grupp amerikanska jazz-musiker misslyckats tekniskt och skulle kasseras. Planerna ändrades genom förhandlingar med en producent /…/ materialet blev tillgängligt som underlag för ett kort TV-experiment, där delar av filmmaterialet bearbetades elektroniskt så att bildsekvenserna med jazz-musikerna gradvis upplöstes i svävande rytmiska föränderliga rörelser, synkront i takt med musiken.”

(s. 76) “När jag i början av 60-talet först kom i kontakt med datorproducerad musik – framför allt Xenakis musik och möjlighet att närmare studera den – uppstod en våldsamt stegrad framstegsoptimism inom mig. Datorn verkade inte ha några begränsningar och i framtiden skulle den ge konstnörerna svindlande möjligheter att uttrycka sig och i grunden förändra konsten.” (Lars-Gunnar Bodin)

(s. 79) “Datoranvändningen förändrades alltså från en avpersonifieringsmetod till en metodik för multimediala framställningar”.

Lars-Gunnar Bodin rörde sig alltså bort från konkretisternas estetik (här främst användandet av slumpen eller talserier för estetisk verksamhet) till datorestetiken. Detta var en ingång till datorkonsten bland många andra.

(s. 81) “Själva kompositionen var enligt Bodin det viktiga medan resultatet av denna, det vill säga “den fysiska bilden” lätt går att återskapa ifall det skulle bli nödvändigt. Kompositionerna var, i likhet med musikaliska kompositioner, nedskrivna och origianalen är bevarande. De fysiska bilderna blir enligt detta betraktelsesätt olika former av framföranden – ett förhållande till bildkonst som var radikalt i Sverige i början av 1960-talet.”

Denna “utvidging” och “dematerialisering” konstaterades och tydliggjordes bl a i Gene Youngbloods Expanded Cinema från 1970.

Page 1 of 3 | Next page