Ulf I. Eriksson – Människans signalement

Varför blir då den oskuldsfulle anarken inte terrorist? Eller för den delen socialarbetande reformator? – Den individuelle levnadskonstnären bär tydligen på ett fatalistiskt drag och tvingas – tillbakablickande – vidgå även Ekelunds misantropiska slutord: ‘Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement’. – Vilket har till följd: Också Du själv, bäste Herre-Moralist, är en liten Krypare-rytare! I självrannsakans tecken problematiseras den självrättfärdigt terroristiska kritiken och vår protagonist bereder sig att leva och verka(?) utan den stora utopins framförhållning, för att kunna göra sig hem i det stora osäkras nu. Ty: ‘är ej människan något som, för att vara, måste besvikas, kränkas, förhånas, komma därhän att hon finner allt otillräckligt – och finner i denna känsla, i hängifvelsen häråt sin ro och sin enda tillräcklighet: lifvets enda stora, kylande ljufva lön’ (PE, s. 65). Inte minst i trånghet och i armod – ‘misstro, fruktan, vanära’ (Nietzsche) – visar det sig möjligt att leva ett liv. (Det är nu i detta som ‘varat’ förtäckt, hemlighetsfullt uppenbarar något av sin numinösa dimension för den bortvände lotusätaren: i upplevelsen av människans förhävelse och narraktighet – ‘kreaturlighetskänslan’, i erfarenheten av låghet och fattigdom. Det är i detta – inte i mötet med någon positiv eller panteistisk gudom – som anknytningen/anslutningen till mer eller heller mindre ortodoxa mystiker – en Eric Hermelin med sufiska tosingar, en Hjalmar Ekström – tar vid.)

Så kom jag att tidigt förälska mig i denna Ekelunds mellanbok, Passioner emellan, eftersom författaren här talade till mig om mörkret och om fruktan i våra liv utan att bli människoföraktets rov. – Ljusdiktaren Vilhelm Ekelund förstod och bejakade som få utanför de religiösa geniernas krets den mörka livsåskådningen: ‘det goda mörka öga som alla ljusmän ha haft: – vakthållandets ataraxi’ (PE, s.115).”

Page 3 of 3 | Previous page