Ulf I. Eriksson – Människans signalement

Medan Vilhelm Ekelunds precisa diagnos/demaskering av Kryparen-rytaren från 1927 i Passioner emellan kommer anarkomoralisten till mötes med något av uppenbarelsekraft – aforismen tycks honom sätta fingret på själva den innersta principen för det hierarkiska – förment civila – samhället, det må sedan vara socialistiskt eller kapitalistiskt: hur servilitet, frivillig träldom, föds och sprids – inte bara bland samhällets självhögtidliga stöttepelare. Att den i öst fördömde Boris Pasternak med igenkänning läser den kompromisslösa aforismen som en beskrivning av det auktoritära samhällets själ försvagar inte den civilisationskritiskt antagonistiska läsupplevelsen. Det är en – trots allt av tänkbara snåla personliga bevekelsegrunder – etisk kultur- och samfundskritik, som den unge genstörtige stöter på/spårar upp hos såväl ‘samtida’ (en Ivar Conradson, en bernt erikson, en Rolf Ekman) som ‘forntida’ (en Thomas Thorild ); en dualistisk, utåtvänd kritik att tacksamt inkorporera – som när Thorild i En critik öfver critiker (1791) uppenbarar “FÖRSMÄDELSEN i Allmänna Lefvernet” : ‘den vildhet, at med lögn och konst, göra andra lägre, för at sjelf vara hög‘. Med utgångspunkt i ‘det leende Barbari‘ som utmärker ‘våra fint barbariska Samhällen’ tecknar Thorild silhuetten av mänskliga samlevnadens ‘moraliske bestar’: Rytare – Grinare – Fånar. Denna Thorilds – liksom övriga moralister-reformatorers – etiska fysionomik uppmuntrar och stärker den spontana anarkistiskt-genstörtiga positionen – ty vem leker ‘Rytarens lek’? vem döljer sig under Grinarnas och Fånarnas leende oärlighet? – Thorild pekar ut de förnäme, av alla slag: präster, lärde (inte minst tänker han förmodligen på akademiledamoten Johan Henrik Kellgren… ) och ämbetsmän, liksom borgare och bönder.

Den lögnens grundlag som Thorild hör tona genom samhällena – liksom senare Nietzsche – och som är Vilhelm Ekelunds ‘första tydligt-skarpa intryck af människolifvet’, förnimmer den bortvände revoltören snart nog också som tema hos Ivar Conradson, när denne efter att ha avslutat sin poesi, med oskuldens ursinne porträtterar katten som sin sinnebild för Kryparen-rytaren i Om djur och om människan och djurvärlden (1928). Med kraften och upprördheten hos en urscens urerfarenhet beskriver Conradson således inte bara katten som en ‘inställsam rovlysten’: “en hel del människor äro av blott litet intresse och ha klen rätt: dessa många lågsinnade våldsmän, värst och mest motbjudande äro de ränkfulla, hycklande, skapelsens värsta skadedjur, dessa med ”högre intressen”, vilkas verk är svammel, ceremonier, bedrägeri, grymma fördomars och lagars försvarare, dessa ”fromma” och dessa ”sedliga”, som äro så onda och grymma, alla dessa illistiga våldsmänniskor – de ha ingen rätt, men de ha ju ‘makt’, men de äro i sig varelser av blott obetydlig kraft, förstelnade, odugliga. De leva sämre än onda djur’, – Det är den stora negativismen i arbete – som när Thorild fastslår ‘de Förnämas duglöshet’, nödvändigheten att ‘krusa’ och att som en lögnens Prins ‘sedligt ljuga’.

Page 2 of 3 | Previous page | Next page