Ulf I. Eriksson – Människans signalement

(I Den största lyckan (utgiven av Vilhelm Ekelundsamfundet 1999, sextio år efter bildandet) läser jag Ulf I. Erikssons Människans signalement. Boken innehåller, förutom Carl-Erik af Geijerstams och Carl-Henning Wijkmarks utvikningar kring centrala Ekelund-begrepp, flera halvsentimentala redogörelser för första kontakter med diktaren-aforistikern; Eriksson får sägas hamna nånstans emellan.

Det var Eriksson som med Exempel – anteckningar i levnadskonst först fick in mig på Ekelund. Här klargör hans sparsamt skrivna text bl a något om varför ljusseendet, dagdyrkandet, solekonomin kräver ett öga för mörker, varför kvardröjandet i tillvarons svärta inte avgjort leder till människoföraktet, men till en mystik, “en kommunikation av eld”, en helighet “utanför varje syfte, utan mening”.)

***

”De ha fått lite system på sin sjaskighet: och nu sitta de och håna ‘ensidigheten’.

De äro ‘goda vänner med de nära tingen’.

Ja, för den vänskapen och den närheten har närigheten sörjt.

Respekt för allt som är god konjunktur, för hvarje makt, hvari innehålles löftet om god matherre – se där det friska djup, hvarur deras aristokratiska ideal blommat, deras

värdighetsdyrkan tagit mandom och betjentglans.

Lakejen som gjort lycka: där det hemliga idealet! En krypare – för alla som äro öfver; en rytare – mot alla som äro under.

Kryparen-rytaren: mitt första tydligt-skarpa intryck af människolifvet! Den synen var det första som gjorde mig led vid människornas värld; den synen brände sig år för år skarpare och skarpare in i sinnet, – och Kryparen-rytaren blef för mig människans signalement.

(Passioner Emellan, s. 30)

NU VAR DET 1960-tal och den unge individualanarkisten och moralisten söker sitt samhällshats ideala självbekräftelser – ett sökande som inte nöjer sig med det omstörtande studiet av Michail Bakunin och Gustav Landauer, av Max Stirner, Den ende och hans egendom (1910/11) och av Pehr Henrik Törngren, Moralsjukdomen (1940). Även Friedrich Nietzsches ‘förbrytartheori’, som öppnar dunkla in- och utsikter, tjänstgör i diskrediteringen av det ‘goda’ samhället med de fina och förnämt älskvärda ‘karaktärerna’. Afgudaskymning: ‘Förbrytaretypen … henne fattas vildmarken, en viss friare och farligare natur och tillvarelseform … hennes dygder äro af samhället lysta i bann … hennes lifligaste drifter växa snart ihop med de nedtryckande affekterna, med misstro, fruktan, vanära.’ (Ernest Thiels översättning, 1906).

Page 1 of 3 | Next page