Vilhelm Ekelund – del 3

All diktande verksamhet är ur driften till förtätning: därmed förstärkning, skydd – (hudbildning). Ur erfarenheten av att i vart livsangripande också är livsgrund, – att man överlistar ett farligt genom att stanna däri, taga sin ställning: – att man mångfaldigar faran, förspiller grund-, skydds-, och förstärkningsmöjligheter genom det motsatta, det förströende tillvägagångssättet.

Att såsom diktande leva (vilket i grunden gäller för oss alla) är att förtäta livet.

(…)

Är aforismen den djupast begränsade av litterära former, skulle väl detta – för att betyda något – vara liktydigt med, att den jämväl är den djupast begränsade. Och såsom sådan just – obegränsad.

(…)

Ju renare anspråksfull, ju impopulärare en konst-syftning är – desto mäktigare gör sig tydlighets-kravet gällande.

Det är tydlighets- och klarhetslidelse som bestämmer ett konstnärskap till impopularitet. Verkligt och obevekligt impopulär är i grunden endast klarheten. (…) Intet är personligare, orginellare, egnare, än tydligheten.

(Elpidi, 1939)

Allt självupplevt är glanslöst. Det är det tillsnattade som blänker, – sticker i ögonen. De öppna orden äro aldrig de “nya”, de i-ögonen-fallande. De stå i glanslösheten och lågstil av evig arkaism. Kring alla enkla, outtömliga ting står en tystnad. Att bringa denna tystnad att kännas, att höras, är konst, är visdom.

(…)

Allt dödligt uttrycker värnlöshet. Över en fågelunges hjässa står det lika tydligt tecknat som över en i ondska och dumhet förstenad människas. Men det hör stora andekrafter till för att se det lika, gemensamma. Om icke alltid har den seende sin dag,

(…)

Kan man bestämma vad man vill erinra sig: återavtäcka, återuppväcka sin egendom och rätt? Måste jag ej rikta mitt liv efter högsta igenkänning, då i samvetes spegeldjup jag erfarit, att alla lärdomar och råd som skola göra mig nytta måste vara fysiskt självklara, fysiskt igenkännliga: såsom med hela min varelse återerinrade?

(…)

Fantasi är fyndkraft – i kraft av rotfäst. Fantasi, som mängden dyrkar: påhittigt – i kraft av rotlöst.

(Concordia animi, 1942)

Det tyckes verkligen finnas ett självmissnöje, varförutan man, bokstavligen och andligen talat, icke kan smälta maten. Kanske grundar sig allt levande kultursinne, all yppersta smak i detta förhållande. Vänskapen med sig själv – den mänskliga lyckans kardinalvillkor – tyckes vila på en viss talang att – aldrig vara nöjd med sig själv.

(…)

Vilka tjuvar äro större än öppna famnen -, allmänna förtroendet… “stå väl med folk”!

(…)

Hur vill du göra dig till flykt duglig, om icke genom ett nej till allt det, som är “sten i vingen”! Asketerna ha rätt: det upplevelsevärda i denna värld beror av det nej (konturfrågans – utvidgningsfrågans nej), som skaffar ur vingen sten. Det finnes inte annat upplevelsevärt än frihet. Det är icke möjligt att bära uppenbarelsen av den mänskliga servilismens vidrighet annat än med flyktens vinge (penna fugiente): i synkraft och spaning.

(…)

Vem är friare från alla relationsomsorger än den, som har att göra konst till liv, liv till konst – : var finnes en skönare nödvändighet än den, att endast i konsttanken kunna bevisa sig!

(…)

Människan: ett gränsfenomen’? Hennes högsta goda, hennes ideal tyckes icke kunna bestå annat än i detta: att vara på ett lyckligt sätt – orolig.

(…)

De fria händerna! – Den som är glömd har en stor sak att vinna – : tid. Även där bemärktheten blivit en sporre till att “utnyttja tiden”, har det nästan alltid visat sig, att en tidsförlust, en tidsbestulenhet av ödesdigert slag ägt rum. Om något hör till den musiska världen, helt och oeftergivligt – då är det det rena tidsbegreppet. Ett omutligt begrepp av tid (ädel-begreppet tid) låter sig aldrig i följe med några dagseffekter upprätthålla.

(…)

Den applåderade botgöraren är en löjlighet för gudar och människor – en skärande bitterhet för honom själv. Endast den nyare cirkus-kulturen kunde det vara förbehållet att framvisa en sådan fatalitet!

(…)

Ingenting ärligare, ingenting sakligare – än flykten. Ingen annan gemensamhet än i kraft av renaste ensamhet.

(…)

Växande är man endast i ett kyniskt enkelt. Elementäraste skyddskrafter innesluta osvikbart spirituella motsvarigheter. Bet finnes ett ögats liv, som tillbakaslår angrepp säkrare än allt annat. Att leva för sitt ögas frihet, stärkandet av sin själs hud är visshet om utvidgning.

(…)

Page 2 of 5 | Previous page | Next page