Lite kort om Johan Jönson

“Den som tar sitt liv gör nästan alltid rätt.”

“Uppe tidigt. Gick fram till fönstret, som varje morgon. Jag frågar världen, eller åtminstone den här platsen, med denna morgonritual.”

Johan Jönsons två år från debuten Som Samplingsdikter fram till Näst sista våldet är betydande. Formen stramas upp – varje uppslag är fyra rader, mellanrum, fyra rader till, och likadant på andra sidan (jämfört med debutens lätt redigerade monologer). Även innehållet är klarare. Undertiteln Stycken ur anställningen antyder att vi rör oss bort från självbiografiskt mummel mot bilder av arbetslivet, miljö, kroppar, myrmedvetandet – naket, öppet, hopplöst, och fruktbart.

Vi kan fortsätta här.

Fram tills I krigsmaskinen har han lyckats arbeta bort mycket av de få delar smetigt världsamvete som förut legat och latat sig i hans poesi.

Driften att undersöka och analysera omvärlden finns dock kvar.

Det är något med författare som tar sig mödan att utvinna andra berättelser än de från det egna lilla jaget, som lyckas arbeta sig ut från sin egen sketna ångest och självupptagenhet – vad Vilhelm Ekelund kallar den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse“.

MONOMTRL utläser jag “ett material” – en massa där allt påverkar allt, allt behövs (en utväxt på linjen Spinoza-Deleuze) – men även “språkmaterialistiskt”; bruset behövs, all smuts, all störning, alla obegripligheter – allt träget, prövande experimentellt arbete.

Ofta betyder det en godtycklig komposition, alltså ett öppet system, ett pågående arbete – stadsbeskrivningar, suddiga monologer, sönderredigerade samplingar, brus, upprepningar, arbetsplatsrapporter.

“VAD BETYDER NÅGOT?

Oförsonliga motsättningar.

Andras lidande.

Könlösa avsugningar.

Korta berättelser om Gud.”

En del arbeten fortsätter, uppfriskande oförklätt, in i Johan Jönson; syntax från Heiner Müller, knark-och-sex-metafysik från Burroughs, tänkande från Deleuze och andra.

Men han går också att läsa som dödsmetall och Skinny Puppy, eller Meshuggah, Autechre, och Merzbow). På så sätt kommer man nog trots allt närmast de här böckerna.