Från landet till stan (artikel)
En av dem är Franzoa, från Sorsele i Lappland, numera bosatt i Umeå: “Det tog till 2009 innan jag fick reda på hur feta dom var där nere. I Texas så kör de ett tema, sen handlar varje vers om det. Så kör jag också helst, så det föll jag för direkt. De kör sin egen dialekt och står för det.” Misstron mot Stockholms rapscen handlar mindre om en konflikt mellan stad och landsbygd än om vilka som har fått representera huvudstaden, menar han: “Jag är hardcore när det gäller att hålla ute överklassen från hiphop, och folk som har det bra och bara vill rappa för skoj. Det går inte att stoppa men jag tänker inte delta i det.” Har landsbygdsrapen i Sverige en framtid? Finns det en scen utanför storstäderna om tio år? Franzoa är försiktigt positiv: “Folk här uppe har redan tagit efter min grej. Det är skithippt här i stan märker jag. Rappare med rötter i Lappland stoltserar med det mycket mer nu.”
Fröken B växte upp i Ulricehamn och har efter en mellanlandning i Linköping gjort sig ett namn på Göteborgs rapscen med sin tekniska, samhällskritiska och varierade rap. Hon menar att när hiphop växer och blir mer mainstream så når den ut till mindre städer på ett helt annat sätt, och fler börjar göra sin grej: “Det gör också att det blir mer accepterat att göra det på sitt sätt, utan att ta hänsyn till hur en rappare ska vara och vad den ska prata om.”
Bobbo, från kollektivet DBS, bor kvar i Staffanstorp i Skåne där han också är uppvuxen. Han gör smutsig hiphop med småstadskänsla, och inspireras mycket av den amerikanska södern. Han påpekar dock att “scenen, kontakterna och marknaden alltid utgår från städerna. Vill man nå ut på riktigt får man nog snällt ta och flytta.” Där finns en poäng. I Sverige saknas det lantliga metropoler som Houston och Atlanta. Men kanske får vi snart se svenska motsvarigheter till Huntsville och Vallejo: mindre städer med unika, självförsörjande hiphopscener. När G-Side från Alabama turnerade i Sverige 2012 intygade de för tidningen Frihet att glesbygd är samma sak överallt:
“Kiruna var som hemma för oss. Folk gled runt i klassiska bilar och spelade hög musik i hemmabyggda högtalare. Precis som i Huntsville.” I P3 Souls sammanfattning av hiphopåret 2013 nämner Trappadon att deras musik kanske främst uppskattas av 30-plussare, men att han har stora förhoppningar på Sveriges lastbilschaufförer och EPA-traktorkungar på landsbygden. Franzoa påminner oss att vi inte riktigt är där ännu: “I min by lever alla kvar i Iron Maiden-perioden och har vuxna förebilder och vuxna lyssnar inte på ‘svart musik’, fast de fattar inte att rock och blues är det också.”
Svensk landsbygdsrap har en bit kvar, men förutsättningarna finns där. Sverige har alltid varit snabb på att anamma amerikansk kultur, även på landet, och raggarna har redan gett oss passande bilar att pumpa musiken i. Förorten och bruksorten sjunger egentligen samma sång. Om en plats där tiden står stilla, och inget finns att göra. Där alla landets rikedomar skapas, som sedan samlas någon annanstans. Slitna byggnader och grusvägar som leder ingenstans. Missbruk och organiserad kriminalitet. Företag flyr betongen och bruksorter, och de som byggt upp landet förklaras överflödiga. Posten stänger både här och där. Riskkapitalister fyndar vårdcentraler och naturen våldtas. En rörelse som förenar kämpande glesbygd och kämpande förort skulle kunna möblera om rejält i nationen. Kampen är i grunden en och samma. Och rap är dess naturliga soundtrack.”
Page 2 of 2 | Previous page