Artikel i Arbetaren om rappare som blir pappor

“När jag var i 23-25-årsåldern hade jag blivit dumpad, flyttat till Fittja, visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte så mycket att leva för. Där stod man utan karriär och utan kärlek. Då gjorde jag det som jag har gjort sen jag var tretton: söp och rökte. Och så började vi spela in. Man levde destruktivt, dag till dag. I musiken tog vi saker till sin spets, helt ocensurerat. Hiphop och konst ska vara äkta. Om jag rappar om någonting så måste jag stå för det, jag kunde inte vara nykterist när jag rappade om att bara fucka ur – trots att jag inte ville. Varje gång man hade en spelning ville nån bjuda en på röka eller ladd. Man hade skapat ett monster.”

För Skizz blev det allt svårare att kombinera turnélivet med sin nya kärlek, speciellt när ett barn var på väg. “Det var tänkt att jag skulle sluta supa men det hände ändå, man satt i bussen på vägen till vår spelning och halsade vodka. Och så kom min dotter. Då undrade man vad man höll på med. (…) Jag var tvungen att lägga av om jag inte skulle förlora familjen.” Skizz tillät sig själv att växa, både som människa och som artist, och skivan “Kärlek, funk & solidaritet” cementerade hans plats i svensk rap-historia. “Jag har blivit tryggare i mig själv. När man blir pappa fattar man att det inte spelar så stor roll vad andra tycker, för jag har en som jag lever för till hundra procent och är mycket viktigare. Det viktiga är vad hon tycker. Det är väl det: jag har kommit in i vuxenrollen.”

När de först började rappa kallade sig Jutte och Chrippa först för Dalenbarn, men bytte senare namn till Södra Sidan. Kanske ville de representera något större än bostadsområdet Dalen, där de har bott sedan de var barn. Kanske insåg de att de inte var några barn längre, att det snarare var de själva som hade barn nu.

“Stället där vi bor” och “Södra sidan”, deras första videos, påminner om fransk förortsrap. Tröjor med “Free den-och-den”, fyrhjulingar, motorcyklar och tyska bilar som bränner runt, ungar som trixar med fotbollen. Ortsnamn tryckta på tröjor och gaddade på överarmar. Fjällräven-jackorna och fejsen helt täckta. Posera med Air Max och Adidas och mycket kyla i blicken framför den sortens maktfullkomliga betonghus som vi finner både i Stockholms och Paris förorter. Smärtan i verserna. Stolthet i refrängen. Någon kompis som filmar och klipper ihop det.

Det är rap i sin mest grundläggande form. Beskriv din vardag. Representera din ort. Tekniskt sett inget avancerat, men ljusår före sina kollegor – helt enkelt för att man inte kopierar USA. Det är även svensk rap som kommit i kapp samtiden då man insett att det inte är “skills” som i slutändan är det viktigaste, men förmågan att göra bra låtar.

Deras senaste video utgöt en häftig kontrast. “Vårt sätt” är mer “Repmånad” än “Medan vi faller”, en lättsam, plojig video – men det känns inte forcerat. Vi ser bara två vanliga snubbar från söder om södra Stockholm som sveper ägg till frukost och springer upp för trapporna vid torget likt Rocky Balboa. Eller som i “Fånga dagen”: fräser runt på mopeder och chillar med gamla vänner och några öl vid en insjö. Ska någon göra de där supersvenska sommarplågorna som passar vid grillen så är det uppenbarligen Södra Sidan. Jag tog tunnelbanan ut till Dalen för att be dem beskriva deras rörelse från kriminalist-rap till livsnjutar-rap, en utveckling som enligt Chrippa kom helt naturligt. “Det beror på vart man står i livet, helt enkelt. Då var då, och nu är nu. Man blir äldre, det händer saker i livet. Jag har fått barn.”

I Södra Sidans videos slås man av att allt känns så vardagsnära, med väldigt lite amerikanska influenser. Det är filmat mycket i naturen, och det känns, i brist på bättre ord, genuint svenskt. Varför är de så ensamma med denna känsla? “Det måste jag säga faktiskt, att det är medvetet”, förklarar Jutte. “Vi har tänkt mycket så när vi har gjort våra grejer. Man vill fånga upp det vi har här. Folk får göra precis som de vill, men när vi ska lägga ner vår tid på det så känns det bra att åka ut i naturen, det är skitkul, att visa det på film tillsammans med hiphop.” Chrippa fyller i att “man inte vill försöka likna något annat. Det känns så gjort. Sedan är det så att hiphop i grunden ska vara allvarlig. Det brukar vara en ganska hård image, som man ska hålla. Men man behöver inte göra det.”

“Kände ni att ni blev mätta på det på era första låtar?”

Page 2 of 3 | Previous page | Next page