Artikel i Arbetaren om rappare som blir pappor

Har med en artikel i Arbetaren den här veckan om svensk, vuxen rap. Inte i erotisk mening, mer om föräldraskap o skit. Hittar inte den på nätet, så jag klistrar in den här nedan.

***

Att växa upp, att bli vuxen och skaffa barn, hus, hund och Volvo – är det möjligt för en rappare? Är det inte lämpligare att lägga ner när man närmar sig 30? Vad händer när man inte längre är samma person, och lever i samma situation, som när man först gjorde sig ett namn? Vad är detta att åldras i svensk hiphop?

För Ayo, Blues och Pstq innebar det att man av olika anledningar tystnade musikaliskt. För Fille att ens rader gavs ytterligare nerv och tyngd. För Petter betyder det att klibba sig fast i rampljuset och krampaktigt hålla fast vid genrens senaste trender. För Timbuktu innebar det en horribel slags folkhemsfunk och värre Mikael Wiehe-covers. För Gubb blev passagen från ung rappare till ärrad veteran särskilt tragisk. Det ser olika ut, men ett är säkert: det är en minoritet förunnat att få åldras med värdighet.

Som för de flesta i min generation så var en 18 år gammal Douglas León min första kontakt med svensk rap. Han var karismatisk, egensinnig, en naturlig stjärna, likt en Albys egen Snoop Dogg, min andra stora favorit då. Men då Doggy Dogg mest var som en seriefigur för mig så dröjde Dogge kvar. Närvaron gick djupare. Han sa mer om samhället som jag växte upp i. Det var som om jag kunde känna igen honom från min egen mellanstadie- och högstadieskola. Allt han sa blev kött och blod, riktiga människor. Hans stories och frågor har följt med mig genom åren, förföljt mig.

Vi älskade när han på debutalbumet berättade om “Kompisar från förr”, njöt av “Fint väder” och ville “Krossa rasismen”. Redan då underhöll han oss, levererade obehagliga sanningar, fick oss att gråta. Vi älskade när han “I skuggan av betongen” befann sig “Borta i tankar” och tillägnade sina mest känslointensiva rader till “Shuno” som “tappat glöden / Och som liftar med tåget som går till döden”.

Vi älskade när han på titelspåret till “Mitt kvarter” bad graffare att “snälla tagga inte i min trapp / Det är OK för mig, men morsan hon blir lack”, och i två verser på “Ainaziz” bad polisen att dra långt åt helvete. Vi älskade även när han på The Latin Kings sista skiva konstaterade att “respekt betalar inte mitt barns blöjor” och tillsammans med Cindee Peters tackade sin gud, “som hatar synden, men älskar syndaren”.

Han blev äldre för varje skiva, vilket märktes. Det var kanske det som vi älskade allra mest. Att han åldrades i sin musik. Att vi fick växa upp tillsammans med honom. Och därför duger ingen svensk artist efter honom ens till att handtvätta hans Adidas-byxor. De flesta vill bara härma Nas eller Jay-Z, vandra genom livet som skakigt tecknade kopior av sina amerikanska idoler. Få vill skildra sin situation så naket och så nära.

Men det dyker upp allt fler artister som skyr amerikanismer. Som aldrig inleder en vers med ett “yo”. Som klär sig mindre som gängmedlemmar från Los Angeles eller hustlare från New York och mer som fotbollshuliganer från Europa. Som förstår att om hiphop hade uppstått i Sverige så hade de fyra elementen inte varit rap, break, turntablism och grafitti… men rap, hembränt, kebabpizza och Volvo-bilar.

Salla och Cheppe från The Latin Kings förstod detta, och hade den goda smaken att sampla Lill Lindfors, Björn Skifs och Mods-trilogin. På sin debutskiva från 2010 fortsatte Stockholmssyndromet i denna stolta tradition med samplingar från Nationalteatern, Sökarna och obskyr pilsnerfilm, och gav oss en säregen, framåtblickande svensk smuts-rap. När det i år var dags för producenten-rapparen Skizz att släppa sin solodebut hade något hänt. Båda skivorna har ett sound som är både nostalgisk och futuristisk, men innehållet skiljer sig åt. Det låter mer positivt, som om solen tränger fram genom molnen nu. I en intervju med Kingsize berättar han hur det skilde sig åt mellan varven.

Page 1 of 3 | Next page