“Bring on the stolen rifles to knock down walls, bring on the elephant guns, bring out the helicopters to block out the sun”.

Jag har spenderat åratal med att läsa poesi, alltså genren i litteraturhistorien, och så här något år tionde, så är det bland alla klassiker bara William Blake och Walt Whitman jag kan minnas med någon respekt (fuck Rimbaud och Baudelaire och speciellt Ginsberg och såna nötter)… och jämte dem, jo det kanske är ett övervärderande så här strax efter hans död, men ja, och det är ett högst personligt värderande… Gil Scott-Heron.

Han återfann själva ordens, det bokstavsbaserade målandets styrka och förde den vidare till oss. Det är i det enkla och låga och det hårda man finner det verkligt överskridande.

Överskridandet av din ständiga nedstämdhet, av misären framför dina ögon, av samhällsmoralen, av dina ihopkrympta visioner, av den mänsklig rädslan.

“So you say you never heard the Inner City Blues, and what’s more you don’t understand at all, what the ghetto people mean when they say living behind walls… well, put on your best suit, white shirt and tie, and run downtown to stand in line for a job washing dishes… ’cause you may not qualify…

(…)

… and what happens when people feel they have nothing to lose?”

Page 2 of 2 | Previous page