Grown in Detroit eller Norrland
På Catherine Ferguson Academy, en av tre special-high schools i USA för tonårsmammor, fick en lärare idén att eleverna skulle lära sig att både bruka den övergivna jorden och sälja det som produceras. Som man gjorde på samma ställe några generationer tillbaks. Dels är det ett sätt att försörja sig. Dels börjar staden leva igen. Dels får Detroit tillgång till bättre mat (Internets Celebreties Bodega-kortfilm nosar på samma problem). Jag menar vad annat kan man göra?
Filmen visar oss en tillbakagång som ger visst framtidshopp.
Mat- och hälsofrågan måste såklart dras längre än till de småskaliga lösningar som presenteras i Grown In Detroit. Varför är exempelvis inte all mat som säljs ekologisk och KRAV- och rättvisemärkt? Vi behöver större perspektiv. Men det är inte den ideologiska förträffligheten som intresserar oss i den här filmen. Lösningar finns inte här, men det ställs nödvändiga frågor.
Precis som i Det stundande upproret, som jag kom att tänka på efter filmen. Den senaste veckan har det i den pågående studiecirkeln kring den boken förts ett intressant samtal om det urbana. Vad är stadens framtid? Vad ska det komma av all denna mark och alla dessa människor som förklarats överflödiga? En brännhet fråga. Hur ska arbetskraft som bortrationaliserats kunna kontrolleras? Arbetsförmedlingens åtgärder kan omöjligen vara tillräckliga i långa loppet.
Storstädernas fattigare delar i Sverige präglas inte av en lika långt driven ödslighet och övergivenhet som i Detroit. Men vi har att göra med en arbetslöshet och kanske främst en bostadsbrist som är förkrossande för den uppväxande generationen.
Rostsverige är ett fantastiskt fotoarkiv från övergivna städer och samhällen runt om i Sverige. Frågan som inställer sig när man kollar igenom bilderna av dessa ödsliga och säreget sköna platser: Varför ockuperar man inte dessa byggnader? Och odlar jorden? En del skulle säkerligen föredra detta framför att ruttna bort i betongförorterna. Städernas centraliserande kraft håller på att tappa fart. Eller åtminstone ändra riktning. Utvecklingen tecknar en våg som redan har vänt. Men vilken väg tar vi nu?
Brasilien ska ha VM 2014. Två år senare organiserar man OS. Båda spektaklen ska äga rum i Rio de Janeiro. Minns hur man inför OS i Atlanta 1996 “städade upp” innerstan genom att helt enkelt bussa bort alla icke önskvärda – uteliggarna, knarkarna, galningarna, hororna, langarna – till stadens marginaler. I Rio De Janeiro ligger de enorma kåkstäderna mitt inne i centrum. Helt inpå Copacabana. Hur ska man kunna rensa upp där? Visserligen har Lula-regeringen genomfört en rad reformer för att få favelan på fötter, men det är en piss i havet. Misären är överväldigande. De strukturella problemen sitter djupt.
En äldre bekant kommer med en oväntad infallsvinkel när jag diskuterar detta med honom. Regeringen har börjat så smått med att hjälpa sluminvånarna att köpa lägenheter billigare, men vet du hur mycket detta program skulle kosta i större skala? Bättre i så fall att man erbjuder hjälp att flytta ut på landet, där det finns enorma områden mark som är nästintill övergivna. Börja odla, börja producera. Varför inte? Frågan är dock hur det ska gå till – genom statlig planering, statliga subventioner, gräsrotsalternativ, alternativa samhällsbyggen, ockupationer?
Page 2 of 3 | Previous page | Next page