São Paulo Style Wars

Vi var precis på bageriet (den ordagranna översättningen från portugisiskans “padaria”, alltså ett ställe där man köper färskt bröd) ett kvarter bort och åt en rejäl lunch. Här hittar vi allt som är fel med Sverige. På en padaria köper man cigg och bröd och mjölk, ost och kakor och bakelser. Hamburgare. Alltså kommer alla hit. Och man pratar med varandra. Och framför allt kan man sitta och dricka en öl här. En sådan ständigt integrerande trottoarkultur saknas i Sverige. Ett bageri – eller konditori kanske är rätt ord – i Sverige är ett ställe där folk med för mycket pengar köper frukostbullar. Man umgås definitivt inte där.

Mellan höghusen och högtalare, långt nere på marken, på gårdarna: växter i krukor, mossa i springor, palmer och träd över gatorna. Staden vaknar. Staden växer kontinuerligt. Stannar aldrig. São Paulo liknar sig självt även denna gång. Världens bästa skylines. Världens bästa grafitti. Ett av världens bästa uteliv.

Tunnelbanan börjar bli alldeles förfärlig här. Jag menar, den är lika vacker som i vilken annan stad, men vid rush hour liknar det Tokyo. Man pressas bokstavligen in i vagnarna – alltså av personalen som jobbar där – likt ris och rå fisk i alggräs. Vi anländer med nattbussen från Curitiba, och mellan halv åtta och halv nio får vi snällt vänta på att kön utanför

vagnarna ska avta. Även när det lugnat ner sig trycks det på ordentligt vid de större knytpunkterna. Det är svårt att hålla sig upprät. Människor som boskap. Som ansjovis i metallburkar.

Page 2 of 2 | Previous page