Into the wild, onto the streets

Into The Wild är inte direkt en tillfredsställande film. Den rymmer visserligen fantastiska naturvyer och berör viktiga ämnen, men alltför ofta sitter man och skruvar på sig; inför huvudpersonens totala brist på perspektiv och ödmjukhet; inför filmmakarnas hängivna oförmåga att problematisera materialet och gå utanför det givna.

Tonårsupproret blåses här upp till en absurd grad: huvudpersonen lämnar en dag hemmet utan att ta farväl, liftar iväg över Nordamerika för att sedan försvinna i Alaskas vildmark – utan att ens skicka ett vykort till föräldrarna så dom vet att han fortfarande lever.

En scen minns jag speciellt. Han har svårt att finna mat i det ödsliga Alaska, och halvt svältgalen fäller pojken en älg. Eftersom hans kunskap om slaktandet och tillvaratagandet av vilt sträcker sig till några nedkladdade rader han fick berättade för sig i Texas, så fuckar han processen. Köttet börjar ruttna och äts av maskar, skogens konung är död. “Ett av mitt livs största tragedier”, skriver han i sin lilla pretentiösa dagbok. Visserligen sant. Att stadsortssprätten överhuvudtaget känner sig jämlik med, eller värre, att han tror sig ha rätten att skjuta och äta upp det mest majestätiska av djuren, det har han mage till. (Älgen själv hade säkert något intressant att säga i frågan.)

Detta får mig att tänka på en annan älgskjutning. I dokumentären Gonzo får vi veta något om Hunter S. Thompsons liv. Hans fru var gravid med deras första son, och tyvärr hade de ont om pengar – Hunter försökte försörja dem som frilansjournalist. Men han gillade att jaga, så under hela graviditeten fick frun äta älglever, sallad, mjölk – och inget annat. Detta var trots allt Amerika och det fanns inga rika föräldrar att förlita sig på. När han hade ihjäl älg var det för att nära sin ofödda son. Huvudpersonen i Into The Wild gör samma sak för att nära sitt lyrisk-melankoliska ego. HST framstår för övrigt som långt mer sympatisk då han under hela sin livstid framställde sig som ett Freak, en droggalning, vapenfetishist, sportfåne, alkoholist, fartdåre, en labil männsika, osv. – men aldrig som en självgod, rättfärdig skönande. Ändå bidrog han i livet till att flytta fram våra positioner otroligt mycket mer än både pojken i filmen och dess regissör, den genomblöte kändisliberalen Sean Penn.

Trots detta lyckas Into The Wild påminna oss om något viktigt: Naturen. Skogarna. Snön. Floderna. Öknen. Djuren. Haven. Hur förhåller vi oss till dem? Att detta hamnat i skymundan är inte bara ett misslyckande för “vänstern” och för “alternativa rörelser”: det är ett enormt nederlag för hela det här samhället, för civilisationen i sin helhet.