Aldous Huxleys – Island, The Doors Of Perception, Heaven And Hell

“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the

assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of

LSD.”

Så skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this

day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

Page 1 of 2 | Next page