Vilhelm Ekelund – del 2

(…)

Det är en muskel i din själ som evigt skall tvina, om du icke förstår att hungra - hungra i varje mening, Och av den muskeln beror livet.

(…)

Frihet är ignorera vad man icke kan ändra. Då strömmar livet till dig ur det minsta och enklaste, och du har plötsligt händerna fulla. Att låta vad som inte vill ändra sig vara! Kunde man lära sig den konsten, vore man fri med ens. Och därmed vore just ändringen skedd!

(…)

Kunskap om människan! Ah vilket ord…

Se och lyssna. Däri kan en väg ligga. Något är det, som skall bringas till tystnad i dig, för att du skall kunna se, – kom ihåg det.

Att kunna se och höra ett landskap, ett stycke “natur” kunde vara god förberedelse till förmåga att se Människa – : ja, någon gång då jag mötte en åldrig människa i ett ensligt landskap och hon började tala, fick jag en förnimmelse, som om hon vore just själva detta landskaps röst som hov sig upp och talade. Även så med barn. Ja, hos barn och mycket gamla goda och kloka) talar Jorden, talar vårt Hem till oss.

(…)

Verklig beundran är moralisk kraft och kan leda till befrielse. Ju mer verkligt man beundrar, desto mer blir där plats i en. Fattigdom – : brist på plats. Beundran var för mången ett slags djävulsutdrivning.

(På havsstranden)

-

Det vore en stor olycka om den ädla konst som heter förstå att vara fattig, förstå att leva på ett enkelt, lätt och soldatiskt vis, skulle bliva sällsynt; om liv skulle låta övermanna sig av apparat.

(…)

De stora andens entusiaster äro råa i mun som Luther och frukta ej för att stiga ned i regioner, där andra, de delikatsjälfulla, hålla sig för näsan. De tyckas tvärtom undfå en kraftig inspiration av dessa ting, det är som om det sagolika fantastiska av människans belägenhet satte deras sinnen i rörelse just här, där tron på människans värdighet, hennes stolthet synes hotad.

Glömde de någonsin, sökte de någonsin att överskyla och ljuga bort tillvarons fulhet, dess gräslighet! De ha nedstigit i Trophonios’* håla, men - med honungskakan.

* Skaparen av templet i Delfi.

(…)

Att lösning, vad man kallar “sanning”, endast kan ligga i personligheten, i karaktären och fasthållandet därvid, föreföll mig klart. Därmed fick jag en viss tillfredshet med motsägelserna i de största personligheter. Framför allt såg jag Goethe. Och detsamma tycktes mig visa sig, ännu tydligare kanske, hos en man som såg ut att vara en Österns Goethe, – Sadi. Det tyckes mig som om deras visdom ginge ut, ej minst, på en kraftfullt bevarad yrkeshemlighet. Allvar! säga de. Men vi veta något om vad mänskligt allvar är! Det är både mera och mindre än vad ordet säger. Därför “dikta” vi, och kalla det sanning. Förtvivla ej över motsägelserna. Se först och sist detta: att vi höllo fast, trodde på vår personlighet. Detta är vår sanning. Gack och gör sammaledes, och du skall finna vad vi funno; Öster och Väster: Människan. – Människan? Frågetecknet, som vi kalla människan.

(Väst-östligt)

-

Skogssus, fågelsång och tystnad – det är vår andes andning, vår ensamhet och vår enhet, enhet med liv, enhet av konst och natur. De i denna frihet bundna och med denna frihet bindande, de äro de som dragit den svala och rena och stora linjen i vår bildning; de vila på den obrutna glädjegrund som är det härskardugliga i konstverk – konstverk Liv och konstverk Bildning.

(…)

Att tro ett vunnet, en medgång, en “seger” – det är som att ställa sig och kasta ut sina dyrbaraste ägodelar genom fönstret.

Skratta ut sig själv ofta – hårt, skoningslöst, in i hemligaste sårigaste gömslen av sin karaktär och natur – det är något av det nödvändigaste oumbärligaste av allt för den som älskar (drömmen om…) de rena händerna.

(Passioner emellan)

Page 4 of 4 | Previous page