Sprawl 1 – Om det modernaste (del 1)

Första gången jag kollade igenom Politiskt våld såg Lars Mikael Raattamaas poesi bara ut som obegriplig dynga, och jag antog att essäerna i samma bok var ointressant dynga. Det är dom inte. Finnjäveln från förorten har här grävt ner ammunition för alla som vill tänka kring arkitektur, men inte vet vart de ska börja.

Sprawl 1 – tänkandets prosa är en starkt polemisk och lättläst introduktion till de samtida samtalen kring arktiektur; hur staden snart kan vara inne i en fjärde fas, där stadsplaneringen decentraliseras och förorterna tar över; om Thirdspace, Sprawl, Synekism, och New Urbanism; hur arkitektur är maktutövning; hur tanke- och arbetarfientlig det nuvarande arkitektoniska klimatet är; vilken jävla fitta Jerker Söderlind och hans polare är; hur stadsplanering och arkitektur ofta delas upp på ett falsk sätt.

Raattamaa skjuter fortfarande 95% av sin lyrik långt över huvet på mig, men essäerna är genomgående intressanta. Språksnacket i Förord till sveket går dock bort här. Inledande Om det modernaste lägger grunden för Raattamaas fortsatta resonerande, annars skulle det stycket behandlats på samma sätt. Avslutande Ord men inget språk viker även den av från arkitekturen, men är intressant då samma kommunistiska tänkande som förut behandlat arkitekturen här läggs ner över litteraturen.

***

SPRAWL 1

TÄNKANDETS PROSA

> OM DET MODERNASTE <

Det är en gammal visa men den tål att sjungas på nytt. I den tionde och sista boken i Stat visas poeten ut av Sokrates ty “diktaren inplanterar en dålig författning i den enskilda människans själ, genom att smeka den oförnuftiga delen i själen, som ej förmår att skilja stort och smått utan anser en och samma sak än stor och än liten”. Ibland är det en visa av lamentationer, ibland öppnas portarna på nytt och poeten välkomnas tillbaka, om så blott för en tid, med en önskan om tröst och hoppfullhet. Men låt oss varken gråta eller förlåta, frågan är allvarligare än så. Samtidigt som poeten visas ut så lär oss Sokrates en annan visa: dialogen.

Dialogen ersätter poesin, och fortsätter alltid att ersätta den. I Teaitetos talar Sokrates om dialogen som sin förlossningskonst. Han vill vagga in oss i en trygg värld, stadigt byggd av de bestämningar vi alltid burit inom oss och som Sokrates nu låter framträda. Den vedertagna bilden av dialogen är jämlikar i samtal, men lyssna ett ögonblick till Teaitetos repliker ur den berömda barnmorskepassagen: Jo; Ja gör det!; Ja visst; Det är sannolikt; Jo visst; Så är det; Nej det har jag aldrig hört; Nej, till samma; Nej det är ej troligt; Ja tydligen; Jo. Vårt eget fria tal är aldrig medskapare i dialogen. Sokrates, alla dialogers moder, vill i stället förlossa det som vi ändå redan visste. Förmodandet är den nya statens konst: sunt förnuft (en och samma sak kan ju inte vara än stor och än liten), common sense. Egentligen är vi ju alla överens.

Poesin vill något annat. Den som visas ut ur staten är Poiesis, en människa som tror sig kunna skapa något nytt. Poiesis kan förvisso vara vilken hantverkare som helst, det farliga är att vilja det nya. Men det är mot skriftkonstnären Sokrates vrede riktas. Mot poesin som envist söker vägar in i det nya. I dialogens regim är poesin – viljan att tänka annorstädes en omöjlig invånare.

Vi ges en bild av Poiesis i en dikt av Nelly Sachs, ur Glödande gåtor (Gunnar Ekelöfs tolkning).

Glimt av ljus kommer in i den dunkla versen

flaggar med fanan Förstå

Jag skall i grå fasa sökande gå

Finna är annorstädes -

“Jag skriver därför att jag inte vill ha de ord jag hittar först inom mig” säger Roland Barthes i I ordkonstens lustgård, och fortsätter med att göra en skillnad mellan det nya och nyheten: “Det Nya är ingen modesak.” En trend skapas aldrig av den som kommer först utan av tvåan. Det finns alltid ett element av tröst i trenden, det nya är däremot något monstruöst. Ekelöf översätter Nelly Sachs ord “Grauen” med “grå fasa”. Grauen betyder gryning, twilight, tveljus, men också gruvan, bävan. Det monstruösa ögonblick i uppvaknandet då allting tycks nytt; då allting tycks röra sig. Där går Poiesis: sökande i tvetydigheten; flyr framåt. Sådan är poesins sätt att förstå: sanningen är något ständigt komplext, en vägran att skilja mellan stort och smått; Grauen. Först när det nya frusit till ett enkelt, entydigt begrepp, bestämt av sin lika entydiga motsats, en stereotyp, framstår det som nyhet.

Page 1 of 2 | Next page