Pär Lagerkvist – Dvärgen

Med romanen Dvärgen gör Pär Lagerkvist ett av de stora personporträtten i den svenska litteraturhistorien. Mycket mer skulle kunna sägas, men vi låter huvudpersonen, en bitter och cynisk dvärg i tjänst hos en italiensk renässansfurste, komma till tals själv istället:

“Kvinnor tycker ju alltid om enfaldiga och obetydliga män, för att de påminner dem mest om dem själva”

“Hur skulle livet se ut om de inte vore meningslöst. Meningslösheten är ju själva grundvalen för som det vilar på. Vilken annan grund skulle det kunna lagts på, som skulle hållit, som aldrig skulle sviktat. En stor idé kan undermineras av en annan stor idé, och efterhand sprängas, raseras av den. Men meningslösheten är oåtkomlig, oförstörbar, orubblig. Det är en verklig grundval, och därför är det den som valts. Att det ska behövas så mycket grubbel för att begripa det.”

“(…) jag tycker förresten aldrig det är vackert när människor ler.”

Härligt, friskt människohat bjuds vi här på sida upp och ner. Hade Debbie Goad uttryckt sig så klart och kort i ANSWER Me! (där hon i fjärde och sista numret står som författare till en artikel om just leenden) hade hon vart nåt att sörja.

Här finns det mycket snusk och elakheter att gotta sig åt. Den här boken är intensivt läsbar och förtjänar absolut sin plats som klassiker.