Jim Goad
Varje nummer av ANSWER Me! är över 100 sidor långt och fullmatat med välskrivna artiklar. De tre första numrena går i liknande stil – intervjuer med regissören Russ Meyer, Timothy Leary, Public Enemy, Kid Frost, Geto Boys, Anton LaVey, Al Goldstein och Boyd Rice, en busringning med Jack Kevorkian där Debbie försöker beställa dödshjälp till sig själv, artiklar om Mexikanska mordtidningar och Vietnamesiska gäng i USA, ett angrepp på Anonyma Alkoholister och liknande sekter, ett A-Z med de hundra serie- och massmördare som ligger oss varmast om hjärtat, en genomgång av historiens hundra käckaste självmord, en pratstund med en representant för peddoklubben NAMBLA, spekulationer från Adam Parfreys sida huruvida Steven Spielberg är pedofil, ett långt och infallsrikt försvar för rätten till skjutvapen, och Debbies angrepp på spädbarn, hemlösa, kvinnor, män, familjen, sexualitet, musikscenen, människor och sin egen judendom.
Oavsett vad denna upprabbling säger dig så var ANSWER Me! aldrig den billiga hatcirkus som vissa vill få den till. Även fall några sidor av tidningen uteslutande ägnades åt våldsam vredesventilering och snaskigt splattersmetande så löpte detta innehåll jämsides med politikerintervjuer och långa argumenterande artiklar som är stor journalistik. De fyra numren av ANSWER Me! var inte ensidiga, de representerade flera sidor av ett sammansatt intellekt. Det enda som var enögt i tidningen var Debbies tröttsamma traktat mot sånt som irriterade henne. Insatserna från hennes håll känns med tiden allt mer malplacerade.
I fjärde numret höjs nivån. I en intervju förklarar Jimmy: “Jag hade blivit irriterad på ANSWER Me!s popularitet efter tre nummer och försökte förtvivlat sålla ut mina fans till de verkligt troende. Jag hade tröttnat på idioter som bar Manson-t-shirts men som kippade efter andan vid själva idén om date-våldtäkt. Jag ville ha läsare som var villiga att känna våldet utan att se bort, som inte såg det hela som något slags gulligt postmodernt skämt att avnjuta från bekvämligheten i sina ateljélägenheter.” Det fjärde numrets tema är våldtäkt och innehåller bidrag från fler skribenter än vanligt, och de flesta av dem tar i för allt vad de är värda med att förklara varför våldtäkt är ett tillfredställande och moraliskt riktigt tidsfördriv, medan Jim i flera faktaspäckade essäer intar en mer nyanserad ståndpunkt i frågan. Men numret innehåller mer än påtvingade samlag; även en uppskattande artikel om rasistisk country-musik och Jims åtta sidor långa och hatiska uppgörelse med sin egen mor hittar sin plats mellan nersölade fittor och spräckta ringmuskler. Det här numret orsakade en obscentitetsrättegång, och är svårt att få tag på, men du kan tanka hem det från www.jimgoad.com. Pga de rättsliga problemen fick Jim aldrig nån chans att ge ut det femte numret, som skulle ha handlat om ras. ANSWER Me! är nu ett avslutat kapitel, men hot kvarstår om att ge ut det femte numrets innehåll i någon slags tryckt form.
“I ett land som tror att det är uppdelat efter ras, när det egentligen är uppdelat efter ekonomi, har jag ofta undrat om gangsta-rappare vet hur lite det är som skiljer deras berättelser om livet som innerstadsligist från Johnny Cashs berättelser om livet som landsortsligist.”
- Quentin Tarantino
The Redneck Manifesto är den bok där all den outsinliga vrede, allt det människohat och civilisationsförakt som Jim Goad spydde upp i fyra nummer ANSWER Me! får en social bakgrund och en faktaspäckad historisk uppbackning. Detta är en av de mest känslostarka och kraftfulla böcker jag någonsin läst. Författarens vendetta med klassamhället, med all dubbelmoral och förljugenhet, med allt förtryck och våld, med all orättvisa och korruption, med all fattigdom och utsugning, med hela det ruttna skitliv som serverats för han och hans sort i århundraden i Amerikas förenta stater är så känslomässigt våldsam att jag rörs till tårar. Jim Goad skriver med mer tyngd än någon annan författare – bakom varje ord sätts hela livet.
Page 2 of 4 | Previous page | Next page