Mar 192007
 

Stewart Home har tagit över hemsidan om honom själv, och en hel del fräsht material har lagts ut. Igår eftermiddag läste jag LONDON ART TRIPPING: A PSYCHOGEOGRAPICAL EXCURSION TAKING IN TWO GENERATIONS AND FIFTY YEARS. Sedan spenderade jag kvällen med att supa och trippa ut på Stewart Home.

Han ska ha sina props. Han hittar ofta helt rätt i avant gardets snåriga resonemang i sina intervjuer, historieskrivningar och pamfletter. Och framförallt har han hamrat ut mängder lågbudgetsprosa med tillräckligt trubbigt våld, sex, uppskruvad teori och populärkulturspastischer. Ett samlag eller mord på varje sida garanteras.

Nämner man Luther Blisset, SMILE, Monty Cantsin, Karen Elliot, Neoist Network, KLF, eller The Art Strike ringer det kanske klockor. Home kan påpeka att han stått där i skuggorna av dessa och dylika projekt, och dragit i trådar eller historicerat.

Även om han under mycket av sin aktiva tid kunde skriva under Raoul Vaneigems ord om att “those people who talk about cultural revolution without explicitly attacking the institution of art, without understanding what was subversive in the link up between the anti-Bolshevik communist-left and the Berlin dadaists, and what was positive in the avant-garde’s doomed attempts to bridge the gap between art and life, such people have a corpse in their mouth”, har han aldrig hållt sig till den Situationistiska Internationalens moraliska konstavhållsamhet. Han sällar sig till den skara post-situationister som uppmuntrar en rakryggad vinnar-attityd och interventioner i skådespelet, i kontrast mot Debords paranoia och ressentiment.

“I exhibited a bed because I’d just come off Art Strike. I didn’t show the bed I actually slept on but rather a different bed, because I didn’t want to present something ‘authentic’. I liked the reaction my Art Strike Bed got, and decided to keep showing the piece but substituting a different bed each time. I showed a derelict’s bed in an exhibition curated by Jane Pollard and Ian Forsyth called “Yourself Is Steam”, and it was placed opposite a Tracy Emin work; this was shortly before she produced her own “My Bed” which proved to be the antithesis of mine, since Emin’s was all about ‘trauma’ and ‘authenticity’.”

“I started going to galleries on my own at the age of twelve. The first gallery exhibition I went to without adult supervision was a show of original art work from various Marvel Comics at the Institute of Contemporary Art in 1974. That said, on the whole I found the strikes and political strife of the mid-seventies more interesting than its culture.”

Att skriva om första person är komplicerat, men Home gör det anständigt. Förut har han inte ordat så fritt om sin egna historia. Öppnar man upp ett självbiografiskt snitt i sin produktion utsöndras mycket sammanlänkande skaparkraft, men det beredes väg för sjävlgodhet, personupptagenhet och förmätenhet. Trevligt då att Home lyckas väl med det förra, och till stor del lyckas undvika det senare.

(Läs också CUNT LICKERS ANONYMOUS.)

Jan 262007
 

“On November the 22nd of 1963 Huxley drew his last breath, unaware of the
assassination of John F. Kennedy earlier that day and under the influence of
LSD.”

skriver Wikipedia Aldous Huxleys död. Vägen fram till den sista syratrippen är fascinerande närhistoria.

“In October of 1930, Aleister Crowley dined with Huxley in Berlin, and to this
day rumours persist that he introduced Huxley to peyote on that occasion.”

1937 flyttar han till Hollywood och blir en vän och mentor för Ray Bradbury. Han börjar också intressera sig för vedanism, vegetariansim och meditation, och blir personligt bekant med Krishnamurti. Likt Henry Miller(1) fann han något väsentligt i dennes västerlandskritik, men där den snuskskrivande Brooklyniten främst fann bränsle för sitt Amerika-hat, hämtade exilbritten inspiration att gå vidare och fördjupa sig i, inte bara Indiens, utan det sammanlagda kulturarvets framstående mystiker. Ett destillat av detta läsande hittar vi i hans The Perennial Philosophy (1945), och mycket hittar vi också i hans sista publicerade roman Island, som kom ut året före hans bortgång.

Hans far var en framstående botaniker, och sonen fick sin första kontakt med litteraturen i dennes laboratoriums välförsedda bibliotek. Island är också framlagd med en botanikers omsorg och hantverksglädje.

Innan man sållar bort Huxley som en blodfattigt borgerlig-akademisk tänkare och romanförfattare, när han i stort saknar klassperspektivet och ständigt hänvisar till kulturarvet och klassikerna med en omständig prosa, kan man betänka det han skriver i Island. Här finns en del antiborgerlig livsluft att inhämta.

Visserligen talar Huxley moralistiskt om “decency, reason, liberty”, men även om “concrete materialism”, “completly aware of the bits of matter you’re handling, the skills you’re practising, the people you’re working with”, vilket förutom bokens ständigt närvarande buddhism och hinduism även för tankarna till Marcus Aurelius. I ö-befolkningen tecknas en glädje inte i att köpa saker, men att använda dem, inte i att äga jorden, men att bruka den – ett helande arbetande, i motsats till kapitalets splittring. På sidan 174 gör han upp med arbetsspecialiseringen, och anlägger Marx helhetsperspektiv på människan som jagar på förmiddagen och filosoferar på eftermiddagen, och fortsätter med på att psykoanalysera Hitler och Stalin, och avhandla läkekontst, den moderna vetenskapens under, sexuellt samliv, kärnfamilj, kroppskultur, immanenstänkande, arbetsdelning, universell religös insikt, “the yoga of love”, fortplantningskontroll, onykterhet, kemisk klarsyn och “Mind at large”.

(På ett annat ställe dissar Huxley i förbigående science fiction – “anything to escape from fact“. Att han gör det i en utopi-skrivning är paradoxalt. Island påminner starkt om ö-novellen i Semiotext(e)-SF.)

När romanens resande huvudkaraktär minns sin egna torra, frusna uppväxt vet man att Huxley gräver ur personligt stoff. Likt Monthy Pythons The Meaning Of Life är det uppgörelserna med den gamla engelska kristet-sadistiska samhällsordningen, med sina idiotskolor och regn och gyttja och kullerstenar och imperiedrömmar och grå auktoritetsfigurer, som äger mest verklig nerv. Att sätta det egna materialet på spel och gräva i egna sår är en välkänd antiborgerlig tendens – om det görs med Huxleys rakryggade självbättringsanda, i kontrast mot det poetens neurotiska tjöt som Ekelund skrev som den “lyriska ‘olyckligheten’ -: feghet, feminim trubbighet i tankeverktygen, feminint själfmedlidande, bristande sanningsintresse”.

I sin sista roman kan man anta att det var dags att gå tillbaks till rötterna och avlägga räkenskap. Det ständiga ifrågasättandet av kapitalets och borgerlighetens “självklarheter” har drag av barnets oskuld. Ofta kommer man att tänka på vad Cavefors säger om Kants samhällskritik, vid några tillfällen smakar man en Voltaire-aktig träighet – men framförallt bör man lyfta fram att Huxley var en intellektuell som på allvar ville diskutera de stora samhälleliga frågorna.

“… what we perceive by the eye is foreign to us as such and need not impress
us deeply”.

(Goethe, på sidan 60 i The Doors Of Perception)

“I have always found that Angels have the vanity to speak of themselves as the
only wise. This they do with a confident insolance sprouting from systematic
reasoning”.

Genom Goethe och Blake för Aldous Huxley i The Doors Of Perception (1954) fram viss kritik mot språkets och det logiska resonemangets distansierande av människoapan från hennes himmelska jordlighet. Vad jag trodde var en kuriöst färglagd trip-rapport främst av litteraturhistoriskt värde, visar sig vara lite mer matigt. Visst finns här fina beskrivningar av inre färgsymfonier och hur “the mind was primarily concerned with, not with measures and locations, but with being and meaning” – men författaren är intelligent och beläst nog att kunna placera dessa visioner i en tradition, och knyta detta mot mystikers inre upplevelser genom historien. Vad Huxley upplevde med meskalin är inget nytt. Människan har i alla tider sökt tränga bortom de föreställningar våra torftiga fem sinnen ger oss. Om man gör detta genom bön, dans, fasta, självspäkeri, meditation eller mexikansk kaktus är egalt, allt är del av en och samma rörelse.

I systerboken Heaven And Hell (1956) expanderar man kring detta, och spårar en historia av “vision-inducing art”, den estetiska verksamhet som påminner oss om “that Other World which lies at the back of every mind”, och som Huxley finner i pyroteknik, kinesisk och europeisk landskapsmålning, Rembrant, “the mosaics of gardens and buildings in the great Omayyad mosque at Damascus”, teaterns ljussättning och rörliga kulisser, tempelbyggen, katedralbyggen, persisk dikting, och kungliga ceremonier, ända fram till hans tids Technicolor-mirakel. Det är obligatorisk läsning för alla som är förtjusta i trippy shit.

Han ger oss även kemin bakom religösa uppenbarelser. I bokens andra appendix talar han om forna tiders säsongsbundna visionsblomstringar och dess sammanhang med närings- och vitaminbrist; kemisk obalans följs av psykisk. Och framförallt: att människan någonsin skulle vara nykter är lögn. Han förklarar varför självplågeri och asketism hör samman med religösa insikter och visioner; blödandet och smärtan från läderpiskan och varandet från de läkande, smutiga såren producerar adrenalin, vilket i större mängder ger självplågaren hallucinationer, och om han är mentalt förberedd, mystiska visioner (mänskligt adrenalin är ju som känt en slags helig graal i drog-odyssen Fear And Loathing In Las Vegas). Huxley ger liknande kroppsliga förklaringar till buddhistmunken i grottan, som i sin självvalda brist på sinnliga intryck ger sig in i en slags lucid dreaming.

(1) En annan punkt i Miller-Huxley-kopplingen är när Miller i ett av sina brev (till Brenda Venus) anekdotiskt hur Huxley efter ett inbrott i sin lägenhet känt sig lättad, inte förtvivlad, över att ha förlorat sina ägodelar.

Jan 262007
 

Inte bara William S. Burroughs var en inspiration för franska efterkrigsfilosofer. Baudrillard tog sitt The Simulacra från Philip K. Dicks bok med samma namn, och gjorde det till ett av sina filosofiska centralbegrepp.

I Jean Baudrillards essä Simulacra and Science Fiction beskrivs en implosion av SF-genrens imaginära landskap. Två parallella utvecklingar läggs fram – domesticeringen av jordklotet och raderandet av dess jungfrumark, och jämte detta förlusten av SF-kartans näringsrika, okända territorium – inga mer raketresor till okända planeter, inga mer framtida färdvägar att söka i stjärnhimlen. Rymdprogrammen är övergivna, och den upptäckarlusta och vetenskaplighet som investerades i erövringen av galaxen vänds nu inåt.

“When the map covers all the territory, something like the reality principle disappears.” I hyperverkligheten växer inga okända världar längre fram, inga heroiska rymdexpeditioner lämnar planeten. Eftersom (enligt Baudrillard) verkligheten med detta har förlorat sin jämförbara äkthet, är den spekulativa fiktionens uppgift nu att utrusta fragment hyperverklighet med en aura av äkthet.

“True SF, in this case, would not be fiction in expansion, with all the freedom and “naïveté” which gave it a certain charm of discovery. It would, rather, evolve implosively, in the same way as our image of the universe. It would seek to revitalize, to reactualize, to rebanalize fragments of simulation—fragments of this universal simulation which our presumed “real” world has now become for us.”

Naturligtvis fortsätter han med att nämna Dicks arbeten.

“But where can one find fictional works which already incorporate this condition of reversion? Clearly, the short stories of Philip K. Dick “gravitate,” one might say, in this new space (although it can no longer be expressed as such because, in fact, this new universe is “anti-gravitational,” or, if it still gravitates, it does so around the hole of the real, around the hole of the imaginary). Dick does not create an alternate cosmos nor a folklore or a cosmic exoticism, nor intergalactic heroic deeds; the reader is, from the outset, in a total simulation without origin, past, or future—in a kind of flux of all coordinates (mental, spatio-temporal, semiotic). It is not a question of parallel universes, or double universes, or even of possible universes: not possible nor impossible, nor real nor unreal. It is hyperreal. It is a universe of simulation, which is something altogether different. And this is so not because Dick speaks specifically of simulacra. SF has always done so, but it has always played upon the double, on artificial replication or imaginary duplication, whereas here the double has disappeared. There is no more double;
one is always already in the other world, an other world which is not another, without mirrors or projection or utopias as means for reflection. The simulation is impassable, unsurpassable, checkmated, without exteriority. We can no longer move “through the mirror” to the other side, as we could during the golden age of transcendence.”

Den spekulativa fiktionen flyr NASA-fantasierna och växer vidare i våra vardagsmaskiner, här i våra händer, i våra sovrum. Här kommer cyberpunken in i bilden. Om traditionell SF agerade som ett litterärt alibi för NASA, var kanske cyberpunkens främsta förtjänst att den gav MIT-hackarnas etos ett soundtrack, en klädstil, ett sexliv, och spann vidare med stil och social gemenskap utifrån maskinmartyrernas exempel.

En av Gibsons första publicerade noveller, The Gernsback Continuum, sätter en punkt i SF-litteraturens ohejdade expansionism. Här ser man ser bakåt, inte i alternativa andra världskrigetscenarier, utan man skådar i kulturens egna historia.

Sjävlutnämnda cyberpunkare är dock lika korkat och andefattigt som självutnämnda punkare. Att med etiketter förpassa en stark och vacker utveckling som denna till en subkultur – kodad likt ett slutet, exkluderande system, i motsats till populärkulturens öppenhet – är förstelning. Att gemenskapa kring musikstilar och kulturella koder, och trippa ut på lysdioder har sin plats i historien, men minns att man i SHA lyssnade på Geto Boys, och att man i VSU publicerade Public Enemy-texter, när man inte klagade över stulna NWA-band. Termen cyberpunk behövs inte jämte populärkulturen, som är mer cyberpunk än Cyberpunken kan bli. Pillret löses upp i kemiska kedjereaktioner.

Vid ett tillfälle gör Roland Barthes en jämförelse mellan den viktorianska SF-litteraturens ombonade rymdraket och Rimbauds berusade båt. Där syns skillnaden mellan imperiets expeditioner och det spekulativa äventyret. Den trivsamma rymdkapseln, som var man än befinner sig är en borgerlig tillvaro i miniatyr, söker rum för imperiets utbredande, efter nybesutten mark ska inspekteras och kontrolleras, och eventuella utomjordiska vildingar som ska domesticeras.

Vardagslivet reproduceras så gott som möjligt i den nya världen, och efter Mars-resans ombonade raket kommer Mars-tillvarons tristess. Dick målade bäst bilden av dessa MARTIAN SUBURBS, främst i The Three Stigmata of Palmer Eldritch, där man i nybyggarnas vardag knaprar piller och trippar ut med något slags virtuellt brädspel som återskapar ett idealiserat jordeliv, när man inte klagar över hur dåligt tomatplantorna växer i den torra röda Mars-jorden.

Rimbauds flytande, sönderfallande farkost är förlorad i ett äventyr där vardagen förloras. Kamelryggen var hans rymdkapsel, och där löstes hans franska jag upp i öknens stjärnhimmel. Den som färdas förändras av omgivningen, inte tvärtom, det upplevda landskapet tvingas inte in i kartans paradigm. Istället öppnar man upp. Äventyret avgränsas inte längre till Imperiets rymdexpeditioner, till exotism och eskapism, det anländer till oss här och nu – inne i våra egna kroppar. SF löses upp i oss själva.

Dec 212006
 

Kanske var äventyret som sommardag det finaste som 60-talets ljusa, konstruktiva sida, dess apollonism gav oss?

Dagen som något att ta vara på, en solekonomisk, upprät hållning (Ekelund – “Vill du hålla dig upprätt – : fall, på knä), en gränsöverskridande nyfikenhet och vördnad inför den jordiska vävnaden, nedärvd genom underjordiska ambassadörer som Herman Hesse, Alan Watts, Henry Miller och Timothy Leary (som på sitt sätt var kopplingsstationen mellan Wien, Dublin och nätverksöverskridandet).

LSD-trippen som naturupptäcktsfärd, marijuana politics, kommunalt boende, gemensamt skapande, och den grynande hemdatorrörelsens teknikbejakande är sådant som spritt för vinden lever vidare i populärkulturen – och som brändes ut alltför snabbt på 60-talet, för att det saknades breda, underjordiska rötter till kulturarvet (här får vi ge props till Burroughs för att han kunde ge Kerouac Céline att läsa, om det var till nån nytta är en annan fråga) och till arbetarrörelsernas försök.

(Ännu en dag närmare framtidens ultravioletta gryningar, säger programmeraren efter ett dagsverk i maskinparken, och ett gott dagsverk även för Burroughs i textverkstaden.)

På andra sidan tidsandan satt John Waters och andra entarte filmkünstnären, spyfulla av allt kärleksprat, och drömde om sin Hate Generation.

På 70-talet fick de sin chans.

När den sadistiske ynglingen med keps och hängslen brakar in i de ombonade medelklasshemmen för att plundra och våldta (A Clockwork Orange, I Spit On Your Grave – författarhem i båda filmerna!) visar han att 60-talets drömmar om samhällelig fred och en fredens kultur är över. Tidsandan tog inte slut, men ruttnade in i 70-talet. De kulturella frihetssträvandena gjorde rum åt mycket nytt, och inte bara människans mest finstämda föresatser.

En film som Last House Of The Left är en tattarcirkus av sadism och ändamålslösa övergrepp. Inget finlir, men det är nåt med tidsandan och filmskaparens vilja att chocka i den här sortens rullar. Här tillåts man visa upp hela samhällssegment som genomsyrade av sadism och extrem asocialitet – tvärtemot vad du trodde, men käckt ändå. En så cheesy, tacky, snuskig och svartsynt rulle som Bloodsucking Freaks är samtidigt riktigt skojig.

(Inte konstigt att den har genererat ett kultfölje. När jag hyr den på Marilyn Video spelade de också helt magiskt och psykedeliskt Necros Poetry In The Streets i högtalarsystemet).

När våra demoner och djävular inte längre kunde gestaltas av monster och utomjordingar, så kom skräcken mer och mer att tecknas som urban kriminalitet (Taxi Driver, Death Wish) och degenererat landsortslödder (Texas Chainsaw Massacre, I Spit On Your Grave).

Det är något att se plump sadism på film, man vill gärna se människan som piss värd. Därifrån nånstans kan man gå vidare.

Dec 212006
 

När Arnold Schwarzneger i Conan Barbaren sätter av för att störta Thulsa Doom och hans hjärntvättade följe vet han från sitt egna liv vad som väntar honom. Schwarzneger var under 60- och 70-talen i svängen med de nya drogerna och den fria kärleken, han läser Crowley och hänger i samma kretsar som Cary Grant och Sam Davis några år tidigare, och upplever domedagssekterna och folkvandringarna på nära håll.

När han flera år senare gestaltar Conan känner han igen avgudadyrkan och den blanka tron, där en dotter kan stöta giftormens dolk i sin egen far. Det är en tro sprungen ur bildningsbrist och traditionsbrott.

Nov 242006
 

I A Day In The Afterlife klargör Brian Aldiss att han finner Dick mycket mer intressant före han gick “round the bend”, alltså den Dick som såg “the bend coming”.

Kräftans vändkrets är att föredra framför Stenbockens vändkrets, En tid i helvetet är mer värdefull än Illuminationer, och The Beatles bästa låt är I’m Only Sleeping.

Sexy Sadie var hetare än Lucy In The Sky. Stormen före lugnet på jordgubbsfält och i bläckfiskträdgårdar var den verkligt värdefulla urladdningen man upplevde på sextiotalet. Det var då modernismen fick sitt hett efterlängtade möte med populärkulturen. Rock-musikens experimenterande blev en naturlig partner för avant-gardet så som Lennon kände det från konstskolan.

Likt Syd Barrett hade han förvärvat collage-tekniker, spontan skrift och en lekfull absurdism som han nu kunde leva ut i sitt musikskapande. Här är surrealismen som mest intressant, som drömsk vardag; det gamla löftet om sammansmältandet av verklighet och dröm.

Jan 092005
 


psychogeography

The study of the specific effects of the geographical environment (whether consciously organized or not) on the emotions and behavior of individuals.”

(från Definitions)

För-situationistiska texter:

Ivan Chtcheglov – Formulary for a New Urbanism (1953)

Guy Debord – Introduction to a Critique of Urban Geography (1955)

Från situationisternas tidningar:

Guy Debord – Theory of the Dérive (1958)

Guy Debord – Situationist Theses on Traffic (1959)

Attila Kotanyi & Raoul Vaneigem – Basic Program of the Bureau of Unitary Urbanism (1961)

Annat av intresse jag råkade snubbla över:

Eduardo Rothe – The Conquest of Space in the Time of Power (alternativ länk) – det enda jag vet som situationisterna skrev om rymdfärder.

Jan 072005
 

Kamrater på socialfiction.org har tagit psykogeografin några steg vidare, bl a genom att börja behandla själva derivén som kod, som en algoritm – att låta sig själv hackas fram genom städerna efter en algoritm, kallt, mekaniskt, är något som i alla fall jag tycker låter helt rätt, och som kontrasterar fint mot de ursprungliga situationisternas fylleutflykter. Intressant är också deras länk mellan kod och arkitektur:

“Many fine buildings can be reduced to a few lines of code, and a quick glance backward in time shows that is a consequence of architectural theory.”

Innehållsförteckningen de har för sin sida gör inte att jag blir mindre positivt inställd till den här gruppen:

“socialfiction.org – carthographic sadism * gabber avant-gardism * experimental knowledge * DIY urbanism * autonomous spacetravel * gymnosophistic delight * disco socialism * peripatetic hedonism”

Speciellt “gabber avant-gardism” låter upphetsande. Frågan jag nu ställer mig är; När får vi se de första psykogeografiska aktiviteten i Sverige? It’s been long overdue…

Övriga psykogeografiska länkar:

Här hittar du en sida med många länkar angående pyskogeografi.

Intervju med Manchester Area Psychogeographic, samt en artikel, och en till, skrivna av de nämnda.

Switch to our mobile site