In Like Borges

 Uncategorized  No Responses »
Jul 272007
 

In Like Flynn placerar Wu Ming i en skola av nya, fräscha prosa-månglare vilka vi menar innebör döden för seriösa roman-författare och deras dödstråkiga karaktärspsykologi och värdelösa moraliska ställningstaganden. I denna utrensning lämnas plats för karnevaliska, häpnadsväckande händelseförlopp, märkliga litterära möten och nog med sex, våld och high weirdness för att pigga upp de mest dästa skräpkulturskonnässörer.

Och du har väl inte missat Henry Jenkins goa intervju med Wu Ming 1 och 2?

“Explain: that’s what the avantgarde never do, indeed, they enjoy being obscure, they mistake obscure for radical, they don’t want to give the people access to their work. They are enemies of the people. We never acted like that: the more people understand what we’re doing, the happier we are.”

Och när vi talar allmänt om mytbygge kan vi släppa in en annan intervju här, med den i den första intervjun nämnde Borges.

“But as I think of the many myths, there is one that is very harmful, and that is the myth of countries. I mean, why should I think of myself as being an Argentine, and not a Chilean, and not an Uraguayan. I don’t know really. All of those myths that we impose on ourselves- and they make for hatred, for war, for enmity- are very harmful. Well, I suppose in the long run, governments and countries will die out and we’ll be just, well, cosmopolitans.”

Vad fan använder man en Ginsberg till?

 Uncategorized  3 Responses »
Jul 272007
 

Idag gör vi som Shaun Partridge och bränner ett foto av Allen Ginsberg. I mina tonår gillade jag den här “buddhisten”, kommunistbögen, och friverspoeten, och hans Howl och hans coca cola-bottnar; precis som det ska vara när man just börjat röka hasch, sån här vedervärdig hippie-skit är som populärast då. Men normlöshet är inte värt nåt i sig, och Ginsbergs finaste verser är som bäst ett konstlat, “grovt tillyxat” delirium.

Jag minns att en biografi över Burroughs liv sammanfattar Ginsbergs poetik som ett arv från Blake, och speciellt dennes rengörande av själens öga, hans expansion av den sinnliga världen för att rymma både himmel och helvete; Ginsbergs erfarenheter och oskuld handlade om att äta glass stenad i Greenwich Village, det var hans levnadsalkemi, hans nerkok av femtusen års förspel. Det är en hållning som är likt gräshoppan – helt och hållet mage. I detta ljus ter sig inte hans senare NAMBLA-stöd som så märkligt.

Philip K. Dick möter Det ensamma geniet

 Uncategorized  No Responses »
Jul 272007
 

“Man hör ibland Dick beskrivas som ett ensamt geni, ett freak av begåvning mitt i en annars obesjälad och torftig genre: även Stanislaw Lem kan låta på det viset. Det är naturligtvis helt fel, och tyder på två saker: dels brist på bildning, dels att man lyssnat för mycket på Dicks egen skildring av sin litterära ensamhet. Han ingår i en tradition, där olika temata långsamt odlas fram, och där det förvisso fanns kopplingar tillbaka till en äldre tids fantastiska litteratur. Men instängd i sitt drivhus, eller vad man nu ska kalla det, genomgår science fiction-litteraturen ett antal fascinerande mutationer. Att läsa genrens klassiker i någotsånär kronologisk ordning kan verkligen skänka en känslan av att se något ”växa fram”, för att ”bära frukt” under femtio- och sextiotalet.”

“Bakom Dick står en rad av – tidvis – erkända förebilder, främst bland dem A E van Vogt (1912-2000), författare till underbart komplicerade SF-romaner som Slan (bokutgåva 1946), Worlds of Null-A (1948, på svenska Världen och Noll-A) och The Weapon Shops of Isher (1951, svensk titel Vapenhandlarna från Isher). Många av van Vogts temata går igen även hos Dick.”

Ola Larsmos djuplodande essä om Philip K. Dick är högintressant läsning.

Vem skriver egentligen en bok? I en radiointervju från 1976 möter PKD ännu en gång Det ensamma geniet.

“And Ballantine deserves to make a bundle on it because Judy-Lyn Del Rey at Ballantine went over the manuscript page by page with me, that’s A Scanner Darkly, and told me what it needed to make it into a really competent book. She’s able to show me point for point. This is the first time any editor has ever done that with me since The Man In The High Castle, the editor Pete Israel was the editor for Putnam then. And he went over The Man In The High Castle page by page and showed me how it should be changed. And then, now, Judy-Lyn has done that with A Scanner Darkly. And so I’ve got two good novels under my belt because I had a good editor. The rest of them, they let me flounder around and write whatever came into my head. So, it was all uneven, the good parts and the bad parts wouldn’t add up. Judy-Lyn del Rey, I’ve never had an editor like her before. She is probably the greatest editor since Maxwell Perkins. She showed me how to create a character and I’ve been selling novels for 22 years. And she showed me how to develop a character. Now that really – my first reaction was dear Judy-Lyn how would you like to take a one way walk off the Long Beach pier? But then I started looking at what she was saying there. And as soon as my fuse had burned out, being very short, it didn’t take long, I realized that she was teaching me how to write. And it’s too bad nobody did that 25 years ago because then maybe my books would make more sense. But look for A Scanner Darkly because that’s – there’s a master craftsman came into that book, Judy-Lyn del Rey.”

Anti-tidningarnas tidsålder

 Uncategorized  No Responses »
Jul 062007
 

Hemsidan och det orgelbundet utkomna bladet Motarbetaren kan ses som en reaktion på att syndikalisternas tidning Arbetaren under en tid var mycket kvoteringsfeminism, queer-teori och världsmusik, och för lite arbetsplatsreportage och goa grejer. Könskriget utkämpas på samtliga fronter samtidigt, men mobiliseringen är alltid kraftigare och mer intressant på landets arbetsplatser än vid marginella universitetskurser och HBT-kalas, ett förhållande som inte alltid reflekterades i Arbetarens spaltmeter. Motarbetaren kom som ett brev på posten.

Hårdare polemisk än Motarbetaren är Adios Gringo, en fräschare, mer välpumpad anti-tidning. Det är som att läsa av en sansad människas hjärnaktivitet när denne får gratisbladet Gringo i händerna, en välbehövlig uppgörelse med det tanketräck som Latifeh AB spritt för vinden.

American MONDO

 Uncategorized  No Responses »
Jun 082007
 
The killing of America är fullspäckad med fantastisk dokumentation från ett ett desillusionerat amerikanskt 60-tal och det därefter följande dekadenta, nergångna 70-talet. Den här Mondo-liknande rullen börjar med avrättningar av JFK, Bobby K och MLK, attentatsförsök på Reagan och George Wallace, och går över i snabba bitar med sektledare som Jim Jones (häpnadsväckande klipp från farmen) och Charles Manson, seriemördare som Berkowitz, Gacy och Bundy, och förbluffande filmklipp kring mindre kända pistolmän och knäppskallar, vilket varvas med stämningsskapande scener från demonstrationsskjutningar, upplopp, och allmän punk-, porr-, och prostitutionsdekadens.

Här utandas en groovy, svartsynt tidskänsla som Runkbåset är svagt för. Se till att ladda ner, det är lite som att få andra numret av ANSWER Me! i en sliskig, sensationalistisk en-och-en-halvtimmes AVI-fil.

Hiphop-artisten, porrfilmsregissören och metal-gitarristen Ronnie Braunstein (även känd som Necro) är en samtida Mondo-konstnär. Hans öga för världen har samma direkta, råa, explotativa, ibland sadistiska kvalitéer som Mondo-traditionen äger. Human Consumption är det hittils bästa exemplet på vad jag menar med Necro som genialisk Mondo-rappare.

Bloodsucking Freaks är för Necro vad The Education Of Sonny Carson var för Ironman och Mothership Connection var för The Chronic. Den här explotativa, sadistiska skiten är väl det som han gåg igång på, samplingsvänligt lågbudgetvåld och sjaskiga New York-miljöer. Filmen samplas bl a på Evil Shit, This Is Not An Exercise, Frank Zito, och förut nämnda Human Consumption. Spana in videon till White Slavery om du vill räkna influenser.

Ill Bill är även han en mästare i nattsvart Americana, även han är ur Den Stora Smutsen. Edge Play från The Sexorcist är tråkiga live-beats och riktningslösa groteskerier från Necro och Mr Hyde, men Bills vers löper precis som ett brev till en porrtidning, och det är genialiskt. Andra juveler från den skivan heter Suckadelic, Out Tha Pocket och Who’s Your Daddy.

Men Bill är inte lika negativ som sin lillebror. När en journalist frågar honom när han var riktig förbannad senast, så vill han inte ge något svar, utan menar att man inte bör uppehålla sig vid sådant negativt tänkande, det håller dig bara från att växa ur din egen misär. Dylika tankar om personlig uppbygglighet och likgiltlighet bort från negativa levnadsmönster finner vi i filosofihistoriens mest kärnfulla och fruktbara avkrokar.

Ill Bill är en solskenshistoria, som gått från droger, våld och fattigdom i Brooklyns Glenwood Projects och flera misslyckade skivbolagskontrakt och en slitsam underground-tillvaro, till att arbeta med ikoner och legender som Raekwon, Killah Priest, Styles P, B-Real, DJ Muggs, House Of Pain, M.O.P, DJ Premier, Pete Rock, Large Professor, etc. – och detta med all sin intregitet och sin egenart intakt. Från en mörk Mondo-tillvaro har han lyckats våldta den amerikanska drömmen med ett vinnarens leende.

The Beatles – Julia

 Uncategorized  No Responses »
Jun 082007
 

Jag vet inte om The Beatles vackraste låt är deras bästa, den är i alla fall inte representativ för deras katalog och för vad som gjorde dem till ikoner och musikhistoriska giganter – där talar vi om melodikunskapen, riff-säkerheten, de perfekt räfflade pop-strukturerna, kanaliserandet av tidsandans mörka experimenterande, George Martins häxmästeri, Ringo Starrs virtuositet, samlaget med pop-konst-paradigmet, och främst den kraftiga våg av sexuell, social och psykologisk elektricitet de red fram på.

Julia är sällsynt bland Lennons kompositioner under Beatles-tiden med sitt nakna tilltal och arrangemang, vilket annars kännetecknar hans senare, betydligt blekare period som solo-artist. Men det här är ingen tråkig låt, man har bevarat något av den vackra, drömmande stämning som definierar mästerverk från de här åren som Dear Prudence, I’m Only Sleeping, Strawberry Fields, Sexy Sadie och A Day In The Life, och det är rörande när sonen uppmanar modern att se solen “shimmering, glimmering”.

Kopplingen mellan träskfebern och Bakunins smutsiga underkläder

 Uncategorized  No Responses »
Jun 082007
 

Det är skönt att nån tar på sig det tveksamma nöjet att tvätta Bakunins sketna underkläder. Jag är säkerligen inte ensam om att i gångna tider viftat det anarkistiska tygskynket, utan att ägna bajsfläckarna och det tunnslitna materialet nån större uppmärksamhet.

“George Woodcock observes in his book Anarchism (p. 136), Bakunin’s: ‘admirers, admitting the thinness of his literary and theoretical claims, have usually countered with the contention that Bakunin was really significant as a man of action. Yet even his actions, dramatic as they were, often seem singularly ineffectual. He was involved in more pointless plots and more forlorn hopes than most other revolutionaries in an age peculiarly given to such ventures. He arrived too late for the active phase of the only successful uprising of his life, the February Revolution of 1848 in Paris; the five other insurrections, spread over the map of Europe, in which he took a leading part, were all either heroic disasters or comic fiascos. The secret societies he loved to invent were stillborn or expired early from internal dissensions. And at the end of it all he died a lonely man, out of the struggle to which he had devoted his life and deserted by his own anarchist followers.’”

I stort handlar The Sucking Pit om anständig gyttjekastning på London-gruppen Green Anarchist från Stewart Homes håll. Detta, och en grisig Bakunin-abduktion, hjälper till i kartläggandet av träskfeberns smittovägar.

The activist disease, or swamp fever as it’s commonly known, can be traced back at least as far as Mikhail Bakunin, the founding ‘father’ of ‘revolutionary’ anarchism. (…) This is the real doctrine of the founding father of anarchist activism, beneath all his fine rhetoric about ‘freedom’ and ‘individuality,’ he is utterly contemptuous of both. By demanding a choice between ‘thought’ and ‘action,’ the various groups and individuals infected with swamp fever are promoting a false dichotomy. Clearly, the material unfolding of the class struggle leads the proletariat to self-consciousness, and therefore to a unity of theory and practice, something swamp inhabitants rail against precisely because they don’t operate from a proletarian perspective.

En Erik Satie-figur ur Mail Art-rörelsen

 Uncategorized  No Responses »
Jun 062007
 

“Blaster” Al Ackerman verkar vara en slags älskvärd Erik Satie-figur, sprungen ur Texas och Mail Art-rörelsen.

“Of course, I could go on and provide a long song and dance that would freight across some fairly portentous academic-type theoretical blather having to do with the use of multiple names. I could talk about alternative realities and personalities as used for mimetic framing devices to create meta fictional constructs (and vice versa); also the philosophy behind “Plagiarism”, “Neoism”, “Carrotism” and “Fletcheritis.” Fortunately, though, life’s too short. Besides, the truth of the matter isn’t all that hard to glim: In the final analysis using a lot of fake names is a neat thing because it allows you to experience more than one reality, and dick around a lot in the process. I recommend it.”


Att skicka iväg intrikata kuvertmästerverk till slumpmässiga telefonboksadressater är inte lika våldsamt som att kallsinnigt och urskiljningslöst skicka iväg hett bly in i slumpmässiga fotgängare, men nog är det sympatiskt, i alla fall om man inte vill upprepa Bretons överspända fall från en mäktig, globalt gångbar syntes till senare New Age-seniliteter kring magi och skönhet.

“The idea of working in a despised medium, one that’s still emerging and taking shape. There’s a lot of freedom to that. You’re free both to screw around and to screw up. You’re not constrained by any weighty body of preconceived expectation. The unexpected is still allowed to happen.”

I citatet ovan talar Ackerman om sin uppväxts SF- och serietidnings-getto och sin kreativa periods marginella Mail Art-blomstring. Idag när SF är inne och Mail Art är historiserat som senkommen modernism och vägröjare för punk och DIY-kultur frågar man sig: Vad är dagens föraktade medium? Är det kommersiell Internet-TV, reklambladet eller det flashiga månads-magasinet (se Fredrik Edins hälsosamma texter i Darling)? Amatörporr? Street Art? Spam? Demo-kodande? Fandom-noveller? Är det blogg-formatet, som föder ett särskilt slags inavlat, förenande skrivande, där allt förut nämnt åter tränger fram i en sorts diagonala kopplingar?

Organhandel

 Uncategorized  No Responses »
Jun 032007
 

Kina har varit fältet där respekten för mänskligt liv och den mänskliga kroppen bearbetats längst, från myrarbetet kring kinesiska muren där utslitna slavar användes till byggmaterial till dagens fabrikshelveten, könsgallrande efter-födseln-aborter och statsavrättningar med följande organhandel.

Organhandeln sköts alltså av de korrupta byråkraterna i Kinaland, som plockar njure, hjärta och allt möjligt från avrättade fångar och försöker sen sälja i New York, och i Brasilien är ju en njure nåt man säljer “under disk” att dryga ut hushållskassan. Alltså sköter fattigt folk den biten själva, då deras representanter saknar kinesisk dådskraft.

 Older Entries  Newer Entries

Switch to our mobile site