[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=TM7C9cNgkm8&hl=en&fs=1&]
Nåt städjobb för en massa år sen. På radion brer Timbuktu eller någon LoopTroop-människa ut sig om hur hemsk kvinnosyn rappare har. Och den där Big L, man undrar om han ens älskar sin egen mamma.
Märkligt, tänker jag medan jag plockar ihop moppar och hinkar och plockar på mig kontorsmaterial och knäckemackor – nyanslöst, nära nog respektlöst.
Big L hade en sådan högt driven andningsteknik att han fick ur sig mer syre än han kunde ta in när rappade. Denna sortens syrebrist leder till visionära tillstånd, att du fylls upp av anden. Det är därför gospelkörer och gregorianska munkar och mässande medicinmän håller på som dom gör. (Aldous Huxley har skrivit en utmärkt bok (som jag har skrivit om förut) som behandlar detta fenomen.)
Visst, Big L satt antagligen ner och skrev sina rhymes med munnen stängd. Men han skrev dom för en muntlig berättarstil sprungen från gathörn och parker, ett rytmiserat pratsjungande, ett konstant flöde av liknelser och anekdoter och hårt drivna punchlines som omfamnade allt han såg i sin vardag. Anden lade inga hinder i hans berättande, den satte honom fri att utforska alla ämnen på Guds gröna jord. Att han drog sin svada utan att hålla för näsan och ständigt sökte krossa tabun och överskrida gränser är ett plus.
Ett minus är de som missade kärleken och patoset på låtar som Street Stuck och Fed Up Wit The Bullshit. Big L skapade trots allt stilen som dessa herrar måttligt framgångsrikt sökte kopiera under några år (alltså innan de började “uttrycka sig själva som artister” och blev ännu svårare att lyssna på). Positiva budskap drabbar alltid hårdare från de som även vågar visa upp en mörkare sidan av sig själva och världen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=RmsR6lpMUUc&hl=en&fs=1&]
Big L hade världens högsta lägstanivå. Första skivan saknar svaga punkter. Alla demos och överblivet material är klassiker. Sen finns det bland superklassikerna några keffa beats på den andra, snabbt ihopslängda skivan – men skyll inte på rapparen. Råkar man höra en låt med Big L helt apropå så sitter man sedan hela kvällen och pumpar gamla Lord Finesse-samarbeten.
I november släpps en ny skiva med Lamont Coleman.
”This album is supported 100% by the Big L family.” Said Big L’s older brother Donald Phinazee “I’ve been talking about this album for the last six years and it means everything to me. This is an original Big L album and I’m excited to put my brother out. This album will show where he should have been and where he was about to go. It’s going on 12 years since he’s been gone. He would have been that one; this project will show where he should have been at’.
Return of the Devil’s Son on Distrolord/SMC Recordings will be available online and in stores November 23, 2010.
Track listing:
1.Return Of The Devil’s Son [Prod. by Showbiz]
2. Devil’s Son [Prod. by Showbiz]
3. Zone Of Danger [Prod. by J-Love]
4. Sandman 118
5. School Days
6. Principle Of The New School [Prod. by Showbiz]
7. Unexpected Flava [Prod. by Lord Finesse]
8. Tony’s Touch
9. Right To The Top (feat. Royal Flush & Kool G Rap) [Prod. by Domingo]
10. Once Again
11. Harlem World Universal
12. I Won’t
13. Hard To Kill
14. Power Moves
15. If You Not Aware
16. I Should Have Used A Rubber
17. Doo Wop #5
18. Yes You Can
19. Audition
20. MC’s What’s Going On [Prod. by Showbiz]
21. Slaying The Mic(via unkut)
Första singeln är här. Hur tänkte dom egentligen? Vem var ljushuvudet som bytte namn på Danger Zone till Zone Of Danger och bytte ut Buckwilds mästerliga beat från 1995 mot ett halvdant från J-Love, och bestämde att det skulle vara lead singeln? Något luktar fisk här.
DX: Is it because you’re tapped out [of L material]…?
Lord Finesse: No, it’s a few pieces out there. It’s just more…hmmm…okay, off the record –
Ja, vi får hoppas att resten av det okända materialet är mer värt, och kan om inte annat glädja oss åt att få låtar som School Days och I Should Have Used A Rubber i ordentlig ljudkvalitet.