Becks fem bästa låtar

Jag gillar inte den popkonstmodetrendiga kändisscientologen och miljonsäljarartisten Beck. Jag gillar den Beck som sover på gatorna och arbetar med att alfabetisera porrfilmer i nån rutten videoaffär, och spelar in deppiga, halvt obegripliga, atmosfäriska folk-låtar på sin bandspelare. Tyvärr verkar det dock vara den förstnämnde artisten som har företräde i det allmäna medvetandet. Det är då lätt att glömma att One Foot In The Grave är en av de bästa plattorna som spelats in i pop- och rockavdelningarna, och att låtar som Whiskeyclone 1997 och Goin’ Nowhere Fast är klassisk amerikansk desperation och ödsliga asfaltsparkeringar. På foton från tiden för dom inspelningarna ser Beck ut som din töntige kompis utan pengar, och inte som en person som står i blickarnas centrum på ett vernissage med pretentiös dynga i håret.

Detta är den enda sån här singer/songwriter-musiken jag kan lyssna på, vilket troligen har sina nostalgiska skäl – Mellow Gold var den första skivan jag köpte sen jag slutat lyssnat på den hårda hiphopen nån gång i början av högstadiet. Medan jag för länge sedan slutat lyssna på alla Becks crossover-hits och hans plastiga popfunk, så känns det som om dom här låtarna aldrig kommer lämna mig.

1. Goin’ Nowhere Fast (versionen från Fresh Meat And Old Slabs)

Vid magiska 3:03 i den här låten låter Beck oss veta att han inte bryr sig om vad tiden kommer utvisa, säg bara till mig om jag är halvvägs till helvetet. Det låter som om hans huvud skall gå i två bitar vilken sekund som helst.

“I heard what they said, live fast and die stupid.”

2. Whiskeyclone 1997 (från Mellow Gold)

Eftersom vi hittar den här låten på Mellow Gold, så har vi att göra med en ovanligt fräsch ljudkvalitet, vilket bidrar till atmosfären… vi ser supermarkets, grillad kyckling, män i jeans och flanellskjortor, och kvävda amerikanska drömmar framför oss. Beck körar sig själv, och i slutet går han loss med lite vissling också. Becks konsert på Roskilde året dom där ungdomarna blev ihjältryckta på Pearl Jam var en ganska slätstruken kompromiss mellan poprock och plastfunk, men när han spelade den här låten, då var det “som om tiden stod still”.

“I was born in this hotel

washing dishes in the sink

Magazines and free soda

trying hard not to think (…)

Play it on til’ the dawn

everything we done is wrong (…)

I’ll be lonesome when I’m gone”.

3. You can be so careless (från Banjo Story)

Den här inspelningen har ingen vidare ljudkvalitet att skryta med, vilket spelar liten roll.

“Honey, if the shoe fits, you better walk on

Cos you can be so careless, always change your mind

Will you look at that girl down on the street

Making every little part of me sick to see

That kill-joy kind of loving they teach

I’d rather be a drip in the bathroom sink

Cos you can be so careless, always change your mind”

4. Lampshade (från A Western Harvest Field by Moonlight)

Vilken lugn och fin låt! Man vill bara ligga på soffan.

“I don’t want no trouble, I don’t want no pain

I don’t want no lonesome life, on a broken train (…)

Call me up on tuesday, I’ll be stuck on sunday night

Looking for some good things, to make me feel alright”

5. Forcefield (från One Foot in the Grave)

Den bästa av många bra låtar från One Foot in the Grave.

“Don’t let it get near you, don’t let it get too close

Don’t let it turn you into, the things you hate the most”