Harlem har överlevt bättre än resten av äpplet eftersom de i högre grad insåg att hiphopens fundament är ett kontinuerligt Style Wars där stagnering betyder död. Anpassar du dig inte efter gatans förändringar fasas du obönhörligen ut, bit för bit.
Jag fattade aldrig grejen med Dipset- och Byrdgang-rörelsen, och håller nu bara på att komma i kapp, men det var fel att dissa dem för att de hämtade inspiration från resten av landet: synthesizer-beats (därför lyckades även Prodigy släppa bättre musik än andra!), Dickies och Chuck Taylors, bandanas, och viktigast – mixtapeformatet. Lika fel är det idag att klandra Rocky och hans producent för att de låter sig inspireras av DJ Screw och hans klick, lika fel som det vore att klandra Pimp C och MC Ren för vad de tog från Marley Marl och Run DMC.
Därför, för att han inte är arrogant nog att vägra låta sig påverkas av utomNew Yorkska innovationer, är ASAP Rocky en av de få New York-snubbar som verkligen kan flyta fram över ett Clams Casino-beat. Istället för uppkört i hiphop-historiens arsle håller han huvudet högt bland molnen, men med båda fötterna stadigt planterade på Harlems asfalt.
På Demons visar han ännu en gång upp hans fallenhet för tät, Camron-liknande lyricism, dynamiskt flytande och halvsjungna refränger, och förmågan att på några få rader röra sig från introspektiv klagan, till aggressiva vapenhot, till sexuellt skryt – alltså den rörlighet som utmärker alla verkligt dugliga rappare.
Ett underbart beat som annars skulle förbli instrumentalt blev en lika bra låt.
“hipsters buy a heart but I can tell you how the streets feel…”