Intervju med Johan Jönson, del två

(Del ett finns här…)

Jag tycker det är roligt i Efter arbetsschema, att du en bit in i boken börjar prata direkt till läsaren, du gör en slags programförklaring. Var kom det ifrån? Du börjar göra ett manifest, en slags utvärdering.

Jo, jag vet, sidan 500 eller 600. Jag tänkte: Det värsta jag vet är när författare försöker imponera på läsaren med sin stil, sina liknelser; det är förbjudet. Alltså måste jag göra det. Jag fick en sån tanke. Och då började jag med att vända mig till läsaren. Man vet ju alltid att läsaren är där. Jag tycker lika gärna man kunde säga det högt. Dom där partierna har en sorts Claude Simon-stil – alltså jag tror inte jag skriver som honom, Simon är en av mina favoritförfattare, han skriver makalösa böcker – men det är en sån stil, jättemycket kommatering, bisatser. Men dom glitchar så att säga, dom hackar, dom är lite fel hela tiden. Det är lite syftningsfel också.

Ja, det är väldigt mycket komman, det blir väldigt konstigt. Det känns som du skriver väldigt avancerat, men det blir fel.

Jo, precis, det är skevt.

Det är något medvetet alltså? För det känns lite retarderat. Det känns som du försöker skriva fint, men det blir inte bra.

Det var meningen, att det skulle hacka.

Det här kändes väldigt arkaisk på något sätt för mig. Det är en väldigt modernistisk bok och sen kommer du och pratar direkt med läsaren, som någon 1700-talsgrej nästan.

Jo. Jag tyckte… Jag ville säga det högt. Läsaren är en förutsättning. Man vet alltid det. Och jag ville säga det högt.

Det kändes som ett bokslut, som om du ville summera. Det var ganska kul att du sa rakt ut att du ville skriva arbetarsubjekt.

Men det var också att jag kände mig död, privat. Jag tänkte att jag är ju redan död, jag måste se vad som hänt, varför jag är död.

Var det någon sorts katarsis?

Nä, det var ingen befrielse alls. Jag måste bara se hur det har blivit på det här viset.

Men blev väl enklare att se det utifrån?

Nä, det blev det inte. Det blev ingen befrielse alls. Nästa bok är ännu värre. Ännu dödare.

Bara värre och värre?

Ja, i det fallet blev det så. Där är man nog död ända från första början. Den kommer ut i april på Bonniers.

På Bonniers med extrema sexuella fantasier?

Bland annat. Den handlar om mycket. Den är tjock.

Men det passar annars bra på Bonniers.

Jo, men det är bara några grejer. Det är egentligen inte mest om det, det handlar om alkoholism och droger.

Du skrev något för Glänta om alkoholism?

Det är ur den boken. Hela boken ser ut som en sådan dialog.

Dialogen passar bra för dig.

Ja, det är en bra metod, man kommer vidare…

Sån Platon-dialog är lite korkad egentligen, det är ju ingen dialog…

Nä, det är dialektik. Nån som tänker bara. Men så är det hos Platon också.

Platon har alltid rätt! Ingen annan vinner. Men det är ett bra sätt att leda fram tankarna på.

Jag tror det. Då ledsnar man inte så snabbt. Med vanlig prosa tappar jag intresset, om det inte är extremt bra.

Du skriver i Efter arbetsschema att du tycker att det är ganska glest i arbetarlitteraturen? Det finns inte så många arbetarförfattare?

Det finns det, men dom är inte på tapeten. Dom är inte populära, och dom är inte sexiga. Förutom Susanne ??????????. Hennes bok gick väldigt bra. Men hon skriver inte om arbetet så mycket, men familjen och fattigdomen i en arbetarklassfamilj. Inget om arbetet och arbetsrörelserna.

Jag tänkte på det när jag läste Efter arbetsschema, och sedan gick tillbaks och läste I krigsmaskinen – det är ingen som har skrivit om det här förut; hur det är att åka till ett bemanningsföretag. Det är ingen som skrivit om det alls.

Nä, jag vet. Men det är dom nya jobben.

Inte bara dom nya jobben. Fabriksjobb; det är ingen som skriver om det heller.

Inte numera. Det är väldigt ovanligt. Men det finns ju, men dom som skriver uppmärksammas inte. Och det beror delvis på – det finns många orsaker – men en är att det estetiska är så svagt. Inte alltid, men ofta. Fredrik Ekelund är ett undantag, från Malmö. Hans nya bok kom förra året, M/S Tiden, och den utspelar sig  i minnet hos en massa hamnarbetare. Det är en mycket dialogisk, Bachtinsk roman vars estetik inte är svag, den är mycket genomtänkt. Det är en bra roman.

Apropå svensk arbetarlitteratur, kan du gå tillbaks och hämta inspiration?

Jag snor av det där.

Från tidigare generationer?

Det har jag gjort.

Det känns som det finns dom proletärförfattarna från 20-, 30-, 40-talen, men sen vet man inte mycket, det finns inget som träder fram i minnet. Det enda man hört talas om är 60- och 70-talets politiska diktare som verkar vara mer skrivna ovanfrån, eller utifrån. Göran Palm eller vad dom nu heter…

Palms LM-böcker är inte roliga idag, dom är helt hopplösa.

Men dom tidigare kan man hämta mycket från?

Inte mycket, men en del. Jag har gjort det i alla fall. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Eyvind Johansson…

Fridegård?

Jag kommer inte ihåg. Jag vet inte om jag tagit från honom. Och så dom som kom på 60-talet. Erik Johansson. Men jag använde deras grejer redan i Krigsmaskinen-böckerna. Jag tar rader och gör om dom. Modulerar om dom och söker passa in dom.

Och det skäms du inte för?

Nej, nej, nej, så gör alla. Vården är inte mycket skildrad. När jag skulle skriva om det så fick jag formulera mer själv, och det blev också de svagaste partierna tycker jag själv. Fabriksskildringar finns det jättemycket.

Och där har du hämtat mycket inspiration?

Ja. Även om den fabriken inte liknar den man läser om.

När man läste om statarförfattarna i skolan verkade dom så tråkiga och platta. Jag började läsa Ivar Lo-Johansson Pubertet nu, och den är rolig eftersom det är så mycket om kroppsliga saker, lukter och smaker, vilket är skitintressant.

Ja det är det. Och hur han skriver jättemycket om sig själv, det är självbiografiskt. En kollektivets skildrare som använder sitt eget liv så mycket. Han inkarnerar så mycket av sin omgivning ; jag tror att det är så han tänker. Och det funkar bra.

Han skriver om sig själv för att visa samhället.

Han vill inte bara lyfta fram sig själv. Det material han har täcker många fler än han själv.

Du bidrog till Lars Mikael Raattamaas senaste?

Ja, han bjöd in ett 20-tal personer att skriva i den boken.

Tycker du det funkade?

Ja, det var ganska intressant. Jag visste vad boken skulle heta och vad dikterna skulle heta. Och så skrev jag utifrån det.

Tror du det finns nån framtid i kollektiv litteratur?

Det är många som jobbar så. Jag gör det inte, tycker det är tråkigt. Jag är helt själv, alltid. Men jag vet ju att många gör det. Kajsa Sundin gör det, Athena Farrokhzad och dom här människorna som är jätteduktiga, dom skriver ofta kollektivt. Linn Hansén och dom. Även Kristoffer Folkhammar.

Lyckas du leva på litteratur nu?

Just nu gör jag det. Lite från Bonniers, den senaste har sålt ganska mycket. Jag har fått uppläsningsjobb från uppmärksamheten. Och stipendier. Så just nu slipper jag ha nåt skitjobb.

Jävligt skönt. Blir det nåt mer på OEI Editör? Dom böckerna var så fint grafiskt gjorda.

Inget som är klart. Jag har hoppas kunna göra åtminstone en bok till. Pascal är förbannat duktig. Det är kul att jobba så, att överlåta åt honom att göra som han vill. Någon gång ska jag göra en virologisk bok på Editör. Jag ska göra en andra bok (efter Virus från 2004) på samma tema. Det är så mycket jobb bara. Dels har det hänt så mycket på det virologiska området i stort. Det är mycket jobb och jag orkar inte det nu, jag har annat att göra först.

Du måste läsa in dig mycket?

Ja, jättemycket. Jag måste intervjua folk och hålla på.

Det är så det fungerar, du gör mycket research?

Ja, jättemycket, och med den boken kommer bli extra mycket.

Vilka nya, eller nyare, författare gillar du i utlandet?

Jag är så dålig på språk. Jag läser engelska, och på tyska läser jag även fall jag inte kan egentligen.På tyska gillar jag Thomas Kling jättemycket. Han finns på svenska också. På engelska gillar jag Bruce Andrews sen gammalt. Don DeLillo tycker jag om.

Är det han cyberpunk-författaren?

Nej, han skriver realistiska, stora romaner. Traditionella, men han är jättebra.

Det finns mycket science fiction-motiv i dina böcker, men det är inte något du är intresserad av?

Nä, jag läser inte det, tycker det är hopplöst. Jag tror inte på dom där romanerna. Jag gillar inte alls det. Burroughs i så fall.