Apr 162010
 

Det är en bra titel. Långt ifrån ideal, men långt bättre än drogliberal. Förhoppningsvis associeras det till en tredje position bortom fanatikerdrömmen om “ett narkotikafritt samhälle” och bortom nyliberalernas bekväma ordande om att helt enkelt och snabbt släppa allt knark fritt.

Den liberala utopin förutsätter som vanligt jämlika spelare – vilket bl a kapitalansamlandet och arvsrätten som vanligt omöjliggör. Hursomhelst. Tvärtemot vad de sa till dig i skolan är det stor skillnad på knark och knark. William S. Burroughs gillade småpojkar och hyste många märkliga åsikter, men som heroinist under flera decennier och väl bevandrad i naturvetenskaperna visste han vad han pratade om. Trots en stark förespråkare av personlig frihet var han var tveksam till drogernas legalisering, speciellt heroin, som enligt honom har sådana egenskaper att drogen snabbt skulle konkurrera ut allt annat på en liberaliserad marknad. En nation av heroinister istället för alkoholister?

Att göra droganvändare kriminella löser inga problem, och bygger bara ut existerande kontrollsystem och skapar mutationer av dessa. Det är dock tveksamt om det vore bättre med ett knarkets fria marknad. Droger och kommersiella krafter tror jag personligen inte utgör goda danspartners. Dekriminaliseringen måste vara ett socialt projekt, ett samordnande mellan missbrukarbehandling, minskad brukarrepression och ökad upplysning. Målet måste vara minskat missbruk, färre överdoser och minskad knarkrelaterad kriminalitet, men även minskad hysteri kring droger.

Skräckpropaganda gör intet gott. En hälsosam konsekvens av dekriminaliseringen i Holland som jag upplevde när jag var där var att ungdomarna inte såg ganja som något coolt och exoktiskt. De hade en avslappnad, nykter attityd till drogen. Och färre röker där. Möjligen för att det är lagligt. Jämför med USA och ni hittar omvända förhållanden. En liknande attitydförändring till rock n’ roll-drogen kokain vore önskvärt. En avexotisering.

Vi behöver relatera till droger, inte bara som individer, ensamma i mörkret, men som ett samhälle. Ta ecstasy, en typisk partydrog. Kan vi i offentlighetens ljus, bortom det drogromantiska skimret, möjligtvis inse att man blir fullständigt motbjudande under påverkan, och förpassa MDMA till historiens sophög? En legalisering skulle antagligen sänka efterfrågan. Om jag minns rätt ger även ecstasy bestående hjärnskador vid brukande oftare än varannan vecka.

Kokain är annorlunda. Visst är det också en partydrog. Men se på Spanien och Italien där maffian har lyckats få ner priserna och gjort koks allestädes närvarande. Man snortar för att festa, men också för att koppla av, för att döda lite tid, för att umgås på vardagskvällarna eller på lunchen – och för att arbeta. Likt i Nordamerika där företrädelsevis den vita arbetarklassen röker crystal meth för att kunna hålla två eller tre anställningar i luften.

Och här i Brasilien träffar jag en polis som berättar att det är vanligt, och uppenbarligen hyfsat accepterat, bland hans kollegor att dra några linor på skiftet för att “vara på alerten”. Enligt mig har även en starkt destruktiv drog som crack en viktig samhällelig funktion. Även de utslagna, zombie-liknande missbrukarna är nyttiga, som ett varnande exempel för en halvdesperat arbetarklass. “Erat öde – om ni inte rätar in er i leden”. Crack och heroin är lika viktigt för disciplinen som arbetslösheten. Och pundaren är en nödvändig och skräckinjagande “annan” i det borgerliga säkerhetssamhället nu när både juden, zigenaren, juden och utlänningen är out of style.

Apr 142010
 
Dessa moderna tider då Södertälje, Botkyrka och Haninge har tagit emot 12.300 nyanlända flyktingar sen 1994. Samtidigt som Danderyd, Täby och Vallentuna har tagit emot enbart 800 under samma period.

Internationellt sett är Stockholm en mycket segergerad stad. Flera studier visar uppdelningen mellan olika grupper är större här än i många andra städer, tillexempel i Amsterdam och Wien har man större allmännytta, med olika typer av komunal hyresrätter spridda över hela staden.

På 40 år har det försvunnit 75.000 hyresrätter innanför tullarna. Nästan hälften av dessa 35.000 hyresrätter, har försvunnit de senaste 10 åren. I innerstaden finns idag 40% hyresrätter och 60% bostadsrätter.

Och så fortsätter det på söndrig svenska, världens längsta inlägg fullastade med viktiga fakta och fantastiska historier. Kartellen har en av Sveriges bästa bloggar. Deras senaste mixtape växer efter varje lyssning. Och när Sebbe säger “nästa gång nån skjuter på en snutjävel, skriker jag jippie med jättestora bokstäver” är det årets punchline.

Jan 142010
 

När jag intervjuade Johan Jönson för några månader sen nämnde han Fredrik Nyberg som en av de samtida svenska poeter som han fann intressant. Då tyckte jag att Nyberg mest verkade obegriplig. När jag nu läst honom närmare kan jag säga att jag även har haft problem att tillgodogöra mig den rytm eller stil som Jönson nämnde som värdefullt.

I En annorlunda praktik och Nio, nine, neun, neuf lyckas jag bara läsa ut en rörig, slentrianmässig världsamvetesskam, formexperiment på pin kiv, inklistrade citat och påklistrade popkulturella influenser (endast som oklara hänvisningar, ej som uppenbart släktskap eller estetisk och ämnesmässig närhet). Även referenser till Israel, Palestina och Jugoslavien finnes i texten; de är möjligen politiskt korrekta men känns varken särskilt hjärtliga eller särskilt klargörande.

Dec 212009
 

Läste om Anyurus första. Den står sig gott som en tidig syntes mellan Tomas Tranströmer och Dogge Doggelito. Allt som är Ginsberg (en tidig inspirationskälla som i Det är bara gudarna som är nya åtminstone hålls någorlunda kort) i den faller platt. Den avlidne NAMBLA-buddhisten kan endast ses som en våldsamt uppblåst bluff… och det känns sorgligt när man läser de senare böckerna och inser att Anyuru har blivit mer och mer av samma sak. Jag menar inte att han gillar småpojkar, och jag ifrågasätter absolut inte han förortsstatus. Det handlar hundra procent om hur han skriver.

När jag läser Städerna inuti Hall är det enda som fastnar av dessa nästan 400 sidor av poesi exempel på trixande med svårtydiga “poetiska bilder” – som om det inte hänt nåt i svensk poesi sedan Medan giftet verkar. Han kunde ha fortsatt med de politiska klargöranden och de återanvändanden av grekiska myter som gjorde debuten så säregen, men det verkar som om detta kraftfulla berättande har kämpat förgäves mot de finlitterära obegripligheterna.

Nov 302009
 

Allt är matematik. Allt är nummer, och nummer är inte något abstrakt. Enligt Pythagoras är tingen en manifestation av den numeriska strukturen inneboende i dem. Han talar om ett “levande universums andning”. Det finns en systematisk ordning som våra två ögon inte kan se, men som vi möjligen kan känna. Enligt honom och hans efterföljare är universums ordning matematisk och musikalisk, avståndet i naturen mellan de jordiska och himmelska sfärerna är ordnade likt perfekta ackordföljder. När skapelsens kroppar rör sig i samklang hörs en musik i naturen som vi uppfattar som tystnad.

(Harmoni är dock inte enbart tystnad, men även balanserat ljud, på så sätt som minimal techno väger upp oväsen från gatan, och lämnar sinnet klarare och mer rörligt.)

Nietzsche hade svårt för matematiken, och odugligförklarade den då naturen uppenbarligen inte följer någon slags decimal exakthet. För övrigt älskar naturen att gömma sig för oss, som Herakleitos sade (?) i ett av sina fragment.

Pythagoras hämtade mycket inspiration från sina resor i Indien, Persien, Babylonien, osv, vilket får en att revidera bilden av Grekland som den västerländska civilisationens vagga. Visserligen sammanställde de gamla grekerna grunden för vår vetenskap, men mycket hämtades uppenbarligen från andra högstående kulturer.

Nov 292009
 

Kom techno strax efter? Eller var det mycket senare än när den första musiken gjordes?

Nä, det var samma som med punken. Det fanns en klick som var väldigt uppdaterad. När punken kom så var jag alldeles för ung. Jag var säkert helt efter. Men när techno började dyka upp märkte jag tydligt att folk hade koll. Det var helt samtida. Folk åkte till London för att köpa musik, och senare Berlin. Jag fick sparken från mitt lager i Jordbro våren 87 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag och en kompis luffade runt i Spanien. Han åkte hem efter två veckor men jag träffade några göteborgare och vi åkte upp och ner för solkusten och luffade runt. Så åkte vi över till Ibiza nån gång 87 och råkade av en slump hamna på ett strandparty med nåt embryo till den sortens musik och hörde talas om ett piller som hette “ecstasy” för första gången.

Då spelade dom house där?

Chicago-house och tidig acid och det där belgiska New Beat som var stort då, blandat med The Cure och New Model Army och postpunk och depprockgrejer. Det var en skön blandning. Nuförtiden görs det så mycket elektionisk musik att du kan köra en hel helg med en genre inom techno och aldrig höra samma låt två gånger. För att få ihop tre timmar var man tvungen att spela allt som påminde om det. Det var allt möjligt. Jag blev helt såld. Första gången när jag åkte hem fattade jag inte vad det var förrän långt efteråt. “Vi var på en jävligt konstig fest och hängde med några konstiga typer där som lyssnade på jättemärklig musik”. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Sen skrevs det om det i tidningarna och dom hade försök att ha en liknande klubbverksamhet i Stockholm. Det var folk som hade stött på det när de var ute i världen. I London. Många hade varit på en klassisk språkresa i Brighton och kommit hem. Sen började jag åka till Ibiza på somrarna och hängde där. Happy Mondays och Stone Roses spelade live på klubbarna. Det var 88, 89, 90, 91.

Kom inget sånt här till Sverige?

Jo, det började dyka upp både svartklubbar i Stockholm och ett ställe som kallades Batclub. Det började bli mer genrer. Jag började hänga med göteborgarna jag hade träffat och flyttade ner dit och bodde där nästan hela 90-talet. Sen dess har jag varit intresserad av elektronisk musik. Jag började åka ner till Berlin i början av 90-talet också, när scenen började växa sig stor. Och blev helt såld på Berlin och den specifikt tyska musiken. Som ex. Basic Channel. Sen första gången jag hörde det.

Du spelar inte själv?

Jag har spelat ända sen dess och gör det fortfarande ibland. Det har alltid varit mindre tillställningar. Jag har haft några klubbar i Göteborg och Stockholm och spelat i en bar i Berlin t o m, men aldrig haft nån DJ-karriär att tala om. Jag har aldrig varit tillräckligt intresserad. Det har varit några få tillfällen i mitt liv där jag har köpt så pass mycket skivor som man måste köpa för att kunna spela med hedern i behåll.

Men du mixar lite nu. Är det bara på datorn?

Delvis. Jag har tolvhundror uppställda hemma med mixer. Ibland är det bara digitalt och ibland bara vinyl. Jag brukar ha terapisessions där jag mixar vinylfavoriter och spelar in avsnitt och klipper ut de delar jag gillar bäst på datorn.

Så du fuskar?

Det är klart. Ibland är det bara vinyl. Det brukar höras då det inte är lika tajt.

(Diskussionen glider in på ny musik och techno-festivaler och klubbar i Tyskland)

Nu har dom vakter i dörren på dom största ställena i Berlin, men när jag började åka dit var det bara två personer i entrén som tog betalt. Alla som ville fick komma in, det var inga VIP-köer; det var inga köer överhuvudtaget. Dom ville bara ha in folk så fort som möjligt: ett helt annat tänkande när det gäller såna saker.

När muren rasade så stack väldigt många människor från öst till väst. Friedrichhain och Mitte och Prenzlauer Berg blev helt plötsligt hyfsat tomma. Det var centrum innan de byggde muren kring Alexanderplatz. Där fanns hur mycket tomma lokaler som helst. Folk åkte dit och hyrde nåt gammalt elverk för tusen mark om året och startade klubb där. Många gjorde sig också ganska stora pengar eftersom tyska staten var glad att nån tog hand om husen för dom hade förfallit annars. Det var, och är fortfarande, en fantastiskt dynamisk plats. Det har gått tjugo år och det finns fortfarande gamla klubbar i gamla östtyska industriområden.

Och det finns fortfarande utrymmen.

Ja. Redan de första gångerna jag var där snackade de att, nästa år ska det vara som Frankfurt, svindyrt och bara massa banker. Så har det varit varje år jag varit där och det har fortfarande inte hänt. Några områden i Mitte kanske. Men det är fortfarande den bohemiska alternativstaden.

Varför var det så mycket om nån kravall på nåt Stockholmstorg i tidningen ATLAS? Jag fattade inte vad det handlade om riktigt.

Det var en mytomspunnen händelse i Stockholm. Det var inte som EU-toppmötet i Göteborg. Det var mindre stök än ett genomsnittligt Reclaim The Street. På den tiden var det ganska mycket skriverier om det. Anton som skrev artikeln hade varit med om det. Det var en mytomspunnen händelse som ingen hade skrivit om på det sättet. Många som var unga på den tiden tyckte det var kul att läsa om det. Med dagens mått mätt var det inget att snacka om. Det var ett krossat skyltfönster och en kundvagn som slängdes på en polisbil.

En annan fråga om ATLAS. Var Freddy Taikon bara påhittad?

Det fanns en förlaga vill jag minnas. Men det är påhittat. Det är antagligen jag eller Tarik som har varit Freddy. Vi gjorde massa telefonsamtal som inte kom med. Vi använde honom mycket för att bråka med journalister. Vi ringde till alla möjliga nyhetsredaktioner och sa, “Hej det är Freddy Taikon”, att vi ville jobba där eller att vi hade ett scoop. Jag hade för mig att det fanns en förlaga men sen tog vi över det själva. Till numret som inte kom ut så hade jag ett längre reportage om Statistiska Zigenarbyrån som Freddy hade startat, som använde statistik som alla andra; för att få fram sina åsikter och ståndpunkter. Han ljög med statistik så som ingen annan hade gjort förut.

Vad sa han?

Jag minns inte allt. Bl a att brott var lönsamt för samhället, att det var bra. Han hade många avancerade uträkningar om hur mycket säkerhetsbranschen omsatte, osv. Det var lite som den klassiska Marx-texten Brottets produktivitet i Freddy Taikon-tappning. Vi kände inte till den texten då.

Vi hade flera praktikanter. Det kan vara en av dom som skrev några av dom breven. Vi började göra TV-program med Big Fred som Freddy Taikon. Bl a var han på Jesús Alcalás rättegång och stod utanför och berättade att Jesus var hans pappa. Jag vet inte vart den filmsnutten har tagit vägen. Jag vet inte om det var Big Fred eller en kille som heter Goran som har varit med i Luka Moodyssons filmer. Nån av dom gick runt i en Högdalen Business School-t-shirt. Och när Jesus får sin dom så står han och hävdar att Jesus är hans pappa. “Va? Va? Har ni hört?! Den här killen…” Alla journalister flockades som gamar runt honom. Fantastiskt roligt.

Nov 292009
 

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ’79 eller ’80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.

Nov 242009
 

Nån kritiker på Aftonbladet gör bort sig.

En sak har dock Kajsa Ekis Ekman (LOL @ mellannamnet) rätt i: Markis De Sade verkar inte ha varit en särskilt sympatisk person (enligt kommentarerna verkar dock Ekis bre på lite extra).

No shit. Han gav upphov till termen sadism. Vad förväntar man sig?

Att blanda ihop intentioner med innehåll med verkliga övergrepp med dikt med verkliga övergrepp med politisk agenda med litterära kvalitéer med personlig livshisoria är så jävla Burroughs- och Henry Miller-rättegångarna och fucking jävla videovåldsdebatten. Lägg ner.

Jag har inte läst mycket av De Sade, men vill minnas att de fyra herrarna i Sodoms 120 dagar som låter sina allra lägsta lustar löpa ut över de stackars slavpojkarna och slavflickorna faktiskt är en präst, en politiker, en general och en mäktig kapitalägare. Enbart en sådan sak försvårar läsandet av De Sade som något annat än en maktkritiker.

Nåväl, markisen kan svårligen försvara sig, men Vertigo Förlags Carl-Michael Edenborg ska lägga replik i onsdagens Aftonbladet.

 

Uppdatering 26/11: Här är Edenborgs artikel. Med några intressanta kommentarer, bl a:

Om De Sade har uppbackning av alla dessa monumentala auktoriteter, varför blir Edenborg så ursinnig av en enda avvikande kvinnlig röst?

Vad är auktoriteten hos en rad akademiker som få faktiskt känner till och läser jämfört med en självrättfärdig slaskartikel i Sveriges största dagstidning? Vilket har stört spridning i vår vardag?

Nov 202009
 

Riktigt stor låt. Sebbe är en av Sveriges bästa rappare och Masse är ett geni (att få ravesynthar att låta så hårda är vad genier gör).

(Kartellen har även den bästa bloggen av alla svenska rappare, inte för att jag följer konkurrensen men ändå).

***

Apropå Stockholmsrappare som förtjänar mer uppmärksamhet: Fittja Chrille har gjort del i tre av svensk raphistorias bästa låtar. Samma Knas Varje Dag. Ainaziz. Och solomästerverket Kårens stolthet.

(Och den här från 2001 är långt ifrån kass).

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WVHELDFgtM0&border=1&color1=0xb1b1b1&color2=0xcfcfcf&hl=en&feature=player_embedded&fs=1]

Switch to our mobile site