I Curitiba, beläget en sex timmars bussresa söder om São Paulo, förnimmer jag flera gånger en känsla av ett brasilianskt Göteborg. Halvvägs till Brasilia. Som är Brasiliens Stockholm. Som Lars Gustafsson skriver i De andras närvaro:
Ett fruktbart sätt att betrakta staden är informationsteoretiskt. En alltför överblickbar stad blir steril. Den kan inte bära ett normalt stadsliv. De fasaväckande stadsplaneringsexperimenten i Brasiliens huvudstad Brasilia, som egentligen, i likhet med Tensta och Farsta inte är något annat än tillämpningen av Le Corbusiers hat mot gaturummet, mot gyttret, blir informationsfattiga och försvagar stadens kreativitet.
Det handlar om uppenbarelser av det moderna. Blicka ut över Göteborgs och Stockholms förorter där “för många har levt i en falsk värld i hela sitt liv, fast medan minuterna passerar förbi (…) och lever som ett nummer under deras arkiv“. Minns att Burroughs beskrev Skandinaviens socialdemokratier som kontrollsystem vida överlägsna stalinismen. Stadsplaneringen kanske är den viktigaste pusselbiten i det systemet. Allt som är vackert eller visuellt häpnadsväckande i São Paulo, som har sin grund i det kaotiska, oförutsägbara, självorganiserande, är i Curitiba uppordnat, hårt doserat – och förlorar därmed mycket av sin charm. Ett Göteborg med skyltar på portugisiska och blandat palmer med barrträd. Ett brasilianskt Mölndal.
Jag har aldrig blivit så väl bemött av lokalbefolkningen som i Recife. I andra ändan av landet, i det tröga södern, är det tvärtom. Direkt när vi stiger av bussen får vi en utskällning för att vi saknar några helt onödiga bagagelappar. Vi får genast veta att här är det ordning och reda, och efter ett tag även våra väskor. Jag skiter i om bussarna går på tid. Den södra delen av Brasilien levererar det jag avskyr med Sverige. Slutenheten och den grågörande stadsplaneringen. Den provensiella andan. Misstänksamheten mot det utanför. Regionens hjärta är fabrikerna och tillväxten. Staden är ett bevis på att ekonomisk utveckling har lite att göra med kulturell dito.
Levnadsstandarden är högre och man sorterar sina sopor, men det är fortfarande samma feodala (feodalt i den meningen att man pga av låga löner kan slösa med arbetskraft; därför är det så vanligt i Brasilien med kokerskor, hemhjälp och att gå till skönhetssalongen för att fixa naglarna) låglöneordning i affärer, etc – en person i kassan och fem som låtsas arbeta.
Jag antar att man likt i svenska städer måste vara hårt selektiv. Att strosa runt planlöst blir ingen glad av. Man måste veta vart man ska. Bra då att vi blev tipsade om Super Vegetariano. Förutom frånvaron av hälsohets och blonda dreads är inte det bästa den billiga, underbart goda vegetariska maten, men det faktum att det känns som att besöka sin farfars 70-talskök (om det vore beläget mitt i centrum, innanför ett funky budgethotell): urblekta fototavlor på frukt och grönsaker, easy-versioner av David Bowie i bakgrunden, helbrunt möblemang, rustika inredningsdetaljer och världens gemytligaste stämning. I’m a sucker för lo-fi 70-talsvibbar.
Det är omöjligt att hitta något om det egentliga utelivet på internet. Inget genom google, twitter, youtube eller facebook. Det egentliga Curitiba är off the net. Använder de personsökare här? Brevduvor? Fanzines? Flaskpost? Det visar sig att det inte heller AFK finns något egentligt uteliv. Ingen elektronisk musik. Ingen svart musik. Bara keffa rockklubbar och psytrance. Man får alltså göra som när man bodde i Bergsjön och på Hisingen: ladda ner kvalitativa tv-serier, laga god mat med goa vänner, dricka kaffe, vin, konjak, köpa vinyl, plöja second hand-affärer, hänga i parken. Där vi besöker Museu Oscar Niemeyer, uppfört i den store brasilianske arkitektens ära. En del OK grejer utställda, som Guayasamin och kaklets historia. Tittar in i en något dom kallar för “sculpture garden”, men jag tänker direkt “fängelsegård”. En genialisk planlösning som ger ett förkrossande totalitärt intryck.
Jag går in i muséet igen och kollar på en dokumentärloop om Niemeyer. Även på gamla dar hyllar arkitekten Lucio Costas stadsplanering i Brasilia (självklart hyllar han även sin arkitektur). Hans kyrkliknande byggnader vill påminna oss om en sak: arktitekten är Gud. Han har skapat denna ödsliga värld, dessa kliniskt planlagda städer och byggnader som vi tryckts in i.
