Feb 042012
 

I first became intrigued with Javanese and Balinese gamelan music after reading about it in David Toop’s exemplary loose-form and well-researched personal take on the Ambient genre, Ocean Of Sound.

As a matter of fact I was somewhat familiar with the sound itself before that. Its influence is evident on the soundtrack to Akira and Merry Christmas Mr Lawrence (just two examples), and it was also a great ear-opener for early 20th century composers such as Claude Debussy.

Toop describes a gamelan concert as quite different from a “traditional” Western concert. Without a fixed start and ending, people can drift off, chat with their friends, drink or smoke something, even take a nap to wake up to the sunrise, with the music still going on. Your experience depends on mood, energy, and how close you choose to be to the musicians.

That sounds like a rave to me, dude. That’s closer to the whole thing of ambient and techno than to rock or classical music.

It is rather mind-blowing to think that electronic music really has more in common with traditional music from places such as Java and Northern Africa than with “Western music”.

To someone more schooled in electronic than traditional music, this Dengung Bali tape that I’m enjoying at the moment sounds like some minor Boards Of Canada or Black Dog track blown up to a whole aesthetic. I can fuxx with that.

Feb 202011
 

Vad gör du först om du skickas tillbaks i tiden – helt naken?

Sno byxor från en uteliggare, bryt dig in i ett varuhus och ta en överrock och ett gevär och, om du har lika god smak som Kyle Reese i den första Terminator-filmen, ett par höga, svarta Nike Vandals.

Motståndsrörelsen måste röra sig med stil, tycks vara budskapet.

Läs om detta och andra milstolpar i populärkulturell sneakerdom här.

Ända sen jag såg Terminator för första gången som barn är denna klassiska skostöld fastetsad i mina grå, nästan lika djupt som Young JC:s Atari Portfolio-assisterade bankomatlänsning, iklädd en Public Enemy-tröja.

Antagligen påverkade detta mig undermedvetet att inhandla ett par Vandals många år senare (borde köpt tio par, för de var halva priset, och på den tiden hade jag bättre med pengar), trots att jag bestämde mig för ett rött par med swoosh i guld.

Se till att kolla in de andra 49 sneakerögonblicken, och ta gärna en titt på Gary Warnetts blog, där närliggande ämnen avhandlas.

Och glöm aldrig: DE NIKE VANDAL IZ DE SNEAKOR THAT SAVE DE SARAH CONNOR. AND, THEREFORE, SAVE ALL MANKIND.

Jan 312011
 

The father of hip hop Clive Campbell also known as DJ kool Herc (55) is in the hospital with a bad health condition. That’s what DJ Premier said on this week Live From HQ. It’s doesn’t look positive as Kool Herc doesn’t have a health insurance and the billings go higher and higher. No more details were given but he is in need of some financial help as soon as possible. We at DJPremierBlog.com pray for the best…

If you are willing to give financial support for DJ Kool Herc in this difficult time but you don’t know how, mail me (gimantalon) at gim[at]djpremierblog.com and I’ll keep you updated on any details possible.

Freddi Foxxx’ rant about a hiphop government makes sense here: Why don’t people pay fines for biting, and why don’t Grandwizard Theodore, Afrika Bambaataa, Grandmaster Flash and DJ Kool Herc get a pension from all the billions made on the culture that they have created? (A classic collision between democratic, folklore, popular culture and cheap corporate culture that can be seen in many other situations across society.)

I recently read Kool Hercs introduction to Jeff Chang’s Can’t Stop Won’t Stop (which seems to be one of the better books written on hiphop), and thought that today is as good a day as any to share some of the wisdom spoken.

 

 

Jan 262011
 

Of course ‘style,’ including hip-hop style, has long been integrated into the capitalist marketplace — and there could be no capitalist market at all without very particular organizations of appropriations of copia abundance. But to see style, and for that matter ‘copying,’ as mere epiphenomena of capitalist production is to invert things, and to radically underestimate the power of these forces. The power of hip-hop, and the five elements, which are five ‘styles’ of being in the world, constitute five types of magic, if you like — five ways of transforming things, and therefore five ways of changing what gets called a ‘person’ and what gets called a ‘world.’ I would like to think, though I can’t prove it, that folk cultures have always had this power, have always discovered it for themselves, insofar as folk cultures are always cultures to whom nothing belongs, from whom everything is taken.

Oct 192010
 

Maracatu är inte bara musik, det är en social och religös rörelse med rötter tillbaks till slavhandeln och traditioner från den afrikanska kontinenten.

Lika mycket som maracatuns värld sträcker sig bakåt i historien, lika mycket har denna kultur av rytmer och ritualer påverkat senare aktörer.

(så ung och fin… så nybrytande…)

Det börjar med Jorge Ben – en av brasiliansk musiks största – och hans version av samban som sida vid sida med Tropicalia-rörelsen vände upp och ner på sextiotalets Brasilianska musikliv. Det som denna rörelse strävade efter – närheten till gatan och pop-kulturen, ämnesmässig rörlighet, inspirationen från samtida internationell musik, banden till folkmusiken, den rebelliska och eklektiska hållningen – hade Ben redan integrerat i sin musik på ett ytterst tilltalande sätt.

När han slog igenom med sin samba-rock frågade många vad denna musik var för något. Det lät annorlunda från allt som var populärt i Rio De Janeiro på den tiden. Rytmen hade han plockat från maracatun, och han byggde vidare på den med flera briljanta album under 60- och 70-talet.

Jorge Ben – A Banda do Zé Pretinho

(blandade trumlagare, ninjor, knob twiddlers…)

På 90-talet inträffade en till revolution inom brasiliansk populärmusik. Jag citerar mig själv:

Likt 70-talets Bronx var 80-talets Recife (med sina en och en halv miljon invånare Brasiliens fjärde största stad, belägen på landets nordöstra kust) plågat av fattigdom och våld. Enligt en undersökning av levnadsstandard i 100 storstäder världen runt gjord av Population Crisis Committee 1990 hamnade Recife på en vanärande 96:e plats (Hecht, Tobias, At home in the street, s. 232).

It was as if the whole community was sick, suffering from depression… and we needed to create a new scene in the city.”

There was a serious problem because nothing was going on in the city. We didn’t have the money to leave and we had the dilemma of whether to change city, or to change the city.

(Fred 04 och DJ Dolores, ur BBC-dokumentären A Tale Of Four Cities)

Precis som i Bronx visar exemplet Recife att extrema förhållanden kräver radikal musik. Likt hip hop-kulturen var Mangue Bit ett sätt för lokalbefolkningen att stärka sin självkänsla och bryta spiraler av misär och meningslöshet. När den nya kulturen exploderade och spred sig över världen var platsen man kom från inte längre något att skämmas för. Skammen hade ersatts av stolthet.

From mud to chaos, from chaos to the mud
A robbed man is never fooled twice

Tillsammans med de tunga maracatu-trummorna lades den musikaliska
grunden med omväxlande funk-, metal-, och Jimi Hendrix-gitarrer, dubeffekter och, precis som i den tidiga hiphopen, Kraftwerk-samplingar.

(…)

En sådan bred blandning, speciellt med rock och rap inblandat, slår sällan väl ut. Det är något med det brasilianska samhället och dess mix mellan nationaliteter som gör att ett eklektiskt uttryck ligger så nära till hands – och faktiskt fungerar.

Hiphop-kulturen existerar som en fråga: Vad ska du göra nu? Vad blir din del i den planetariska kulturen? (…) Ingen antog utmaningen likt Mangue Bit. Den breda och helt igenom framgångsrika blandningen, återknytandet till lokala traditioner, de starka, egenartade texterna, den sociala biten, den nya teknologin – allt återkommer lika starkt som inom hiphop.en Även om Nação Zumbi och Mundo Livre S/A fortfarande gör kvalitativ musik och turnerar världen runt så var det inte så mycket mer än dom som lyckades erövra världen. Man får dock vara nöjd så. De utgör några av den brasilianska musikskattens höjdpunkter. Och Mangue Bit ställer en fråga till världen, och även till hiphop-kulturen: Vad ska du göra nu?

Med ett ökat fokus på smältpunkter mellan folk- och modern dansmusik – alltså kuduro och kwaito och cumbia och allt sådant – så sitter vi bara och väntar på att maracatuns rytmer återföds i nya skepnader.

Men varför vänta? Sedan över ett år tillbaks kan du gå in på Discobelle och höra Malmös egna San-One mixa in en klassisk maracatu-chant bland diverse b-more och booty-stänkare (en bit in i mixen, minns inte exakt när, men det passar som en handske).

Vill du gå djupare rekommenderar jag dig att ta dig till Sofielunds Folkets Hus i Malmö den 10:e november då det kommer att hållas ett workshop med tre riktigt tunga maracatu-representanter, direkt från rötterna i nordöstra Brasilien. Är du trött på okordinerade bongo-trummare som förstör dina parkutflykter? Gå och kolla in lite tajt, traditionell skit istället, och lär dig lite historia på köpet.

Datumet i Malmö är en del av en längre Europa-turné, och det kommer även hållas workshops i Stockholm och Uppsala.

Vi kommer att lära oss hur man spelar maracatuns olika instrument, hur de olika nationernas stilar skiljer sig åt, men även om maracatuns historia.

Det är bra om du har erfarenhet av slagverk, och en aning om vad maracatu är. Förbered dig gärna med att se filmklipp eller liknande. Kontakta mariananomundo(-at-)live.com för mer information och tips.

Priset för en workshop och föreläsningar är 300 kr.
OBS! Begränsat antal instrument på plats!
Anmäl er genom att skicka ett mail till mariananomundo(-at-)live.com.

Programmet är som följer:
18:00 Samling och presentation av varje Mestre.
18:30 Debattcirkel för att svara på frågor.
19:00 Slagverk masterclass med Mestre Arlindo (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
20:00 Slagverk masterclass med Mestre Gilmar (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
21:00 Slagverk masterclass med Mestre Afonso (caixa, mineiro, gonguê och alfaia)
22:00 Slut på aktiviteter

Mestre Gilmar började som trumslagare (batuqueiro) i Maracatu Estrelha Brilhante de Igarassú, som leddes av hans farfar, när han var tre år gammal. När hans farfar gick bort tog Gilmar som sin plikt att bli ny Mestre för sin Nation. Bortsett från detta tar Gilmar även del i gruppen Coco de Olga tillsammans med sin mor, Dona Olga (som p g a hälsoproblem inte kunde medverka i årets Masters Nation).

Mestre Afonso är en av de mest respekterade nationsledarna i delstaten Pernambuco. Hans Maracatu Leão Coroado, som grundades 1863, är en del av Pernambucos kulturarv. Han har tidigare lärt ut maracatu i Europa, Kuba och runt om i Brasilien.

Mestre Arlindo är president för Maracatu Cambinda Africano, som etablerades av hans far, Mestre Natércio. Arlindo spenderade många år jämte Mestre Luiz de França, en av maracatuns mest inflytesrika personer, och förvaltar på så sätt mycket av historien och traditionerna från äldre maracatu-nationer.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=HqNK3BaUTYM&hl=en&fs=1&]

Sep 302010
 

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=jKpd2Bua3Ug&hl=en&fs=1&]
Action Bronsons Imported Goods är en kontrast till vanliga rap-videos. Ett annat New York skymtar förbi. Istället för klubbrumpor och bubbel, eller sletna snubbar som häller ut konjak framför murals, ser vi kinesaffärer, duvor i slow motion, indier med turban som väntar vid bussen, den myllrande trafiken, grillad anka på spett i skyltfönstret, marknadsstånd med bootleg-DVD:s, och stjärnan själv, en bastant rödhårig alban nära de trettio som kör runt i sin egen bil (faktiskt, jag menar kolla – en wunderbaum hänger från backspegeln) med en blunt bakom örat och nostalgiskt blickar tillbaka till ”Orlando Magic warm-up suits and black Shaqs“.

Vi är i Flushing, Queens, en för New York typisk smältdegel, känd för etnisk diversitet och religös tolerans, hem för rap-stjärnor som Mic Geronimo, Yak Ballz, Black Sheep, Royal Flush (men även för Fidel Castros son och Robert Moog). Mästerkocken är där, mitt i smeten, och handlar importerade varor. Sen bär det av tillbaks till studion eller köket för att laga mer läckerheter.

The Outdoorsmen har sitt i att NY-rap har blivit lättare att lyssna på den senaste tiden. Style is king; även kejsare, chairman of the board, och the fucking president. Du kan inte köpa stil. Det har dessa artister förstått. Därför kan de hålla sin grej intakt, även i det kackiga klimat som råder inom rapindustrin. Precis som Ghostface och Blaq Poet och Roc Marciano gör de helt rätt och kommer att möta framgång genom att koncentrera sig på sin stil (apa inte efter andra regioner, då förlorar du dubbelt) och vidareutveckla det som är unikt här: utsökta loopar mellan torra, krispiga trummor, tykna och ytterst välskrivna battle raps, kunskap och attityd, hantverk och having fun, street fashion av finaste snitt, världens bästa matkonst. Det är staden som aldrig sover, redo att ta det till nästa platå.

Action Bronson – The Come Up freestyle

Action Bronson – The Realest freestyle

Action Bronson – Vivid

Meyhem Lauren – Ray Lewis f. Action Bronson & A.G. da Coroner

(mer kvalitetsrap dedikerad till Flushing)

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=9rM2vh5m-RE&hl=en&fs=1&]

Jul 222010
 

By chance I was listening to Mantronix’ second full length Music Madness the same day as I got Autechre’s ten tracks strong Move Of Ten from Soulseek (sorry Sean & Rob, your fans are broke).

I recall the Brits naming producer Kurtis Mantronik as one of their biggest inspirations when starting out. Listening to each artist’s oeuvre without context it might be difficult to connect the dots. But it’s really the same work, the same attitude, continued. Both stick to the harsh percussion, the sharp edits, the heavily processed sounds, the same adventurous spirit.

Mantronik was one of the few producers in the hiphop scene who was actually concerned with constantly updating the electro formula. On Music Madness he has harmonica and big band jazz samples. In 1986, that is. And while the kicks and snares are as unmerciful as ever, he also reaches towards a more structured, arranged, refined electro thing.

An image that often gets into my head when Autechre is pumped into my ears: the same nameless dude messing around with a drum machine, but fed through a constantly arriving stream of new formulas. It’s all about the studio wizardry, the studio as space shuttle travelling towards sonic landscapes never before seen.

You might say there is a certain romantic pop sensibility in most of the Mantronix catalog. But a track like nth Defuseder.n, with its driving beat and grand atmosphere, is defined by a similar thirst for beauty. It’s all about reaching that next level. New visions in sounds. Autechre stay true to their b-boy roots.

Jun 052010
 

Idag kommer den klassiska grafittidokumentären Style Wars (och även Wild Style) att visas någonstans i Malmö (på Nobelvägen 135 närmare bestämt). Det är från det underbara tidsdokumentet som vi har plockat memen “not the biggest or the most beautifulest, but MORE“.

Enligt mig så är konceptet Style Wars även ett uppfräschande sätt att se hur populärkultur äger rum. Det drar linjen mellan folklore och popkultur på ena sidan och anemisk, borgerlig high culture – you know, the place where it’s considered bad taste to diss a deserving motherfucker and everyone is supposed to be so god damn nice all the time, where friendly, healthy competition is replaced by false comradery and cheap plots, they smile in your face and stab you in the back, you’re industry we’re in the streets, etc. – på andra sidan. Om det är nåt som Sverige saknar så är det ett intensifierat Style Wars. Vi behöver den öppensinnade talibanmentaliteten.

(Kolla in Recife, Curitiba och São Paulo i samma serie.)

När jag kom tillbaks till Sverige i slutet av april råkade jag lägga händerna på en gammal Nöjesguiden och Isabelle Ståhls ledare om ett exotiserat och framtida gentrifierat Malmö. Första delen stämmer bra:

Möllan är så fyllt av överraskningar och äventyr: man vet aldrig var natten kommer att ta slut, rätt som det är hamnar man på en hemlig bakgårdsklubb med tjejer som har sin egen second hand-butik och målar tavlor i en trädkoja på fritiden.

Folks romantisering av Möllan påminner lite om mystifieringen kring hur trivsamt allt är i sydeuropa och Tyskland. Myterna handlar ofta om hur autentiskt och äkta allting är där nere: där finns minsann inga stora, opersonliga köpcentrum, istället handlar man allt i små mysiga delikatessbutiker. Alla beter sig som om de känner varandra och alla kulturella barriärer är upplösta.

Avslutningen stämmer dock inte lika bra; där hon säger att Möllan

i själva verket är en ganska hipster-homogen plats där vita medelklasskids hänger i samma stela barer med dyr öl och dryga bartenders varje fredag. Alla hamnar på Debaser till sist och snyggdansar för att få hångla med någon identisk glasögonpoppare och polisen ropar Apajävel om den ser någon ickearisk person. Folk vill jobba med media och läser trettiopoängskurser för att verka intellektuella och äter minst lika mycket antidepressiva som resten av Sverige. Och nej, vi dansar inte afrikansk dans på gatorna. Det är bara en tidsfråga innan Möllan är lika gentrifierat och kommersialiserat som Lilla torg.

Hon har rätt i att vita medelklasskids håller sig inom sina grupper lika mycket som överallt annars. Men det är inte bara en tidsfråga innan Möllan är homogent och gentrifierat. Vad som saknas för att hopplösheten inte ska sätta in är det perspektiv som Fredrik Edin lyfter fram när han jämför spotifiering med gentrifiering och säger att Allting handlar om bandbredd:

Kanske kan man säga att gentrifiering är en form av spotifiering. Eller tvärtom. Riktigt samma sak är det dock nödvändigtvis inte.

För allting handlar om bandbredd. Innan Telia reserverade bandbredd åt Spotify var Spotify inte spotifiering utan bara en i en lång rad nättjänster som suger big time. Det är först när utrymmet begränsas som spotifiering uppstår. När det skapas en brist. När det inte längre finns alternativ.

Ta några erkänt gentrifierade områden som Möllan i Malmö, Prenzlauer Berg i Berlin, Södermalm i Stockholm och Williamsburg i Brooklyn. I det två senare exemplen är utrymmet begränsat och inhägnat. Av vatten, av trängsel, av skönhetsrådet och så vidare. Det är brist på utrymme och priserna skjuter därmed i höjden. Den långa svansen, utbudet, kuperas. Alternativen blir färre och dyrare. Precis som när ett fastighetsbolag köper ett helt förortscentrum och bygger galleria och därmed lägger beslag på i stort sett hela bandbredden.

Både Stockholm och New York är dessutom, trots finanskris, starka ekonomiska centra som drar till sig högavlönade invånare. Konsumtionstrimmade dinkisar. Det smutsiga, okontrollerade och ”anarkistiska” byts ut mot renlighet, ordning och privat ägande.

I Berlin och Malmö finns inte alls samma brist. Det finns obegränsad bandbredd. Tar lokalerna slut kring Möllan flyttar man till Sofielund eller Seved. Blir det trångt i Mitte och Prenzlauer Berg finns det alltid plats i Friedrichshain eller till och med Neukölln.

Trots att samtliga stadsdelar ”gentrifieras”  - gamla arbetarkvarter blir butiker och restauranger, nya grupper människor flyttar in – ser det väldigt annorlunda ut.

Jämför gärna Möllan med Söder. På Söder vimlar det av conceptstores, reklambyråer, soja-latte-kedjor och designbutiker med barnkläder. Kring Möllan är det fortfarande sunkhak, Baghdad livs och konstiga gallerier som gäller.

Även invånarna skiljer sig åt. I delar av Söder är moderaterna överlägset största parti medan de i delar av Möllan inte ens når upp till 10%. I Berlin klagar näringslivet på att det är omöjligt att hitta arbetskraft eftersom många är ovilliga att söka fasta jobb. Och varför skulle de göra det. Det finns ju obegränsat med bandbredd.

Problemet med Möllan är inte vita medelklasskids så mycket som att vissa av dom är hipsters och känner nåt slags tvång av att hålla klubbar och vara allmänt kreativa. Skillnaden mot andra människor med samma fritidsintressen är att Malmös hipsters inte ens försöker vara bra på det. Dom dj:ar men har ingen selection och kan inte mixa och inte bygga ett set. Dom sprejar på väggarna utan budskap eller intresse av att folk har gjort det i snart 40 år och att det kanske finns nåt att lära om teknik och stil.

Det största problemet är att dom tar så mycket plats och kräver så mycket uppmärksamhet. Och att många Malmö-bor lyssnar på sån där formulabaserad, förruttnad, garage-rock och sån där hemsk indie-pop är självklart beklagligt. Men OK, ignorerar man hipster-problemet är det svårt att klaga (man får helt enkelt ta en omväg runt KB, se åt andra hållet när man går förbi Debaser och lägga på minnet vilka dj:s och klubborganisatörer som är att undvika).

Det kommer mer internationella legender hit än till både Göteborg och Stockholm. Det finns bra techno varje vecka, speciellt nu på sommaren. Det finns fyra olika dubstep-klubbar i Malmö, vilket är ganska bra för en stad med 300,000 invånare. De låga lokalhyrorna och förekomsten av billiga industrilokaler nära centrum har tillåtit en intressant musikalisk undervegetation att växa fram, exemplifierad genom Kristallen, Kontramusik (som tar hit Luke Hess den 11 juni!), Kontrapunkt, Deng Deng HiFiDet brusar i parken, och Sub Encountez (som har bjudit på både Hijo De La Cumbia (för andra gången idag faktiskt!) och Maffi (of Jahtari fame)). T o m legendariska Börft får ordna tillställningar här.

Det här med konstiga gallerior som Fredrik Edin nämner ska man inte heller glömma. Jag antar att det är de låga hyrorna i bakgrunden som gör att både erkända namn som Leif Elggren och Pär Thörn och den kommande generationens förmågor får hålla hus i samma kulturella ekosystem.

Apr 162010
 

Suba – Tantos Desejos

DJ Marky and Makoto – Long Distance São Paolo Tokyo

Tillbaks i São Paulo. En av världens verkliga storstäder. Den samlade aktiviteten hos 20 miljoner människor. Någon slags elektricitet i luften. Kanske för att man kan köra i timmar åt vilket håll som helst och inte se annat än urban bebyggelse. Kanske för att jag kan ta mig upp i den högsta byggnaden och ändå inte se bortom det utbredande stadskaoset. Kanske för att elledningnarna hänger uppsträckta, ihopkorsande hur som helst över gatorna.

Jag återkommer ständigt till första gången jag var här. Vi kör över nån bro. En enorm ansamling av höghus framför oss. På väg in i centrum av sydamerikas största stad. En enorm stadskärna. Jag kollar åt vänster. Bortom centrum. En liknande ansamling av höghus. Ett till centrum. Och till höger, längre bort, ett till centrum. Och bortom det ett till. Och bakom mig ett till centrum. Och ännu ett stadscentrum. Eller möjligen inget egentligt centrum alls.

Som de skriver på Wikipedia:

São Paulo had lacked any city plan before 1889, and no zoning law was passed until 1972. Indeed, well into the 20th century much of the city retained a colonial aspect, with narrow unpaved streets, shabby buildings, and a few old churches of Jesuit and Franciscan styles.

En ovanligt hög andel av byggnaderna i São Paulo, och Brasilien i stort, är konstruerade utanför stadsplanen, alltså utan bygglov och av invånarna själva (en siffra som i Sverige är löjligt nära noll). Jag talar inte enbart om kåkstäderna som omsluter staden. Även arkitekturen i centrum är brokig och oförutsägbar. Kaotisk självorganisering. Innergården där min kompis bor och som jag just nu blickar ut över har definitivt nåt Blade Runner över sig. Olika sorters hus på alla sidor, andra byggnader sedda mellan gliporna, folk tvättar kläder, slitna fasader, neon-skyltar, krossade ölflaskor, vingliga gångar, improviserade tillbyggen, snutsirener i bakgrunden, och det regnar också.

Ny grafitti på höghusen. Tjocka, vita ränder, likt kritstreck, bildar kuvert,
pusselbitar, labyrinter mot högre nivåer av abstraktion. Sprickor. Ledningar. Godtyckliga uppdelningar av byggnaderna. Klichén om gatan som en konstutställning är här mer levande än någon annanstans.

Den trendkänsliga… vänta, fel ord, den trendstörda stadsungdomen är mänsklighetens hopplösa. Planetens förlorade själar. Flera kriser behövs innan de kan återfå något mått av stil och själslig hälsa, antar jag. Se på deras fula, skitdyra kläder. (Även här existerar den skandinaviska praktiken att klä sig fulare än vad man är. Litar man mindre på sin kropp och sin spegelbild? Handlar det om en brist på självförtroende, som föder svartsjuka, eller om en djupare själslig och masspsykologisk kris? Bristen på självförtroende kanske är Lutheransk? Den kristendomens lätthet att integreras i den statskapitalistiska produktionen-konsumtionen. Vi i Sverige är ideologiskt sett betydligt mer kristna än socialister.) Se på deras osäkra leenden och svartsjuka blickar. Deras borgerligt-konforma sätt att ständigt jämföra sig med den andre. Lyssna på deras tal, fyllt med sadistiskt skvaller och falska nyheter. Alltså de skitnödiga rapporter om påstått orginella företeelser som är omedvetna om föregångarna och inte vill lära sig. Där man jagar efter orginalitet och äkthet på samma sätt som man jagar efter profit bör man minnas Stanley Kubrick, som sa ungefär att han aldrig brydde sig om vara orginell, när det kommer nån med nåt nytt att säga blir han ofta tvunget att säga det i en ny form. Så sluta stressa.)

Vi var precis på bageriet (den ordagranna översättningen från portugisiskans “padaria”, alltså ett ställe där man köper färskt bröd) ett kvarter bort och åt en rejäl lunch. Här hittar vi allt som är fel med Sverige. På en padaria köper man cigg och bröd och mjölk, ost och kakor och bakelser. Hamburgare. Alltså kommer alla hit. Och man pratar med varandra. Och framför allt kan man sitta och dricka en öl här. En sådan ständigt integrerande trottoarkultur saknas i Sverige. Ett bageri – eller konditori kanske är rätt ord – i Sverige är ett ställe där folk med för mycket pengar köper frukostbullar. Man umgås definitivt inte där.

Mellan höghusen och högtalare, långt nere på marken, på gårdarna: växter i krukor, mossa i springor, palmer och träd över gatorna. Staden vaknar. Staden växer kontinuerligt. Stannar aldrig. São Paulo liknar sig självt även denna gång. Världens bästa skylines. Världens bästa grafitti. Ett av världens bästa uteliv.

Tunnelbanan börjar bli alldeles förfärlig här. Jag menar, den är lika vacker som i vilken annan stad, men vid rush hour liknar det Tokyo. Man pressas bokstavligen in i vagnarna – alltså av personalen som jobbar där – likt ris och rå fisk i alggräs. Vi anländer med nattbussen från Curitiba, och mellan halv åtta och halv nio får vi snällt vänta på att kön utanför
vagnarna ska avta. Även när det lugnat ner sig trycks det på ordentligt vid de större knytpunkterna. Det är svårt att hålla sig upprät. Människor som boskap. Som ansjovis i metallburkar.

Switch to our mobile site