> BRYTBURKEN.SE

(Del ett och två)

Var är du från?

Jag är från södra förorterna i Stockholm. Jordbro var första stället jag bodde på. Jag har bott på ett ställe som hette Ösmo som ligger utmed pendeltågslinjen mot Nynäshamn. Sen har jag bott i Högdalen i sammanlagt 10, 15 år. Jag har varit i Göteborg en sväng, Oslo en sväng, Berlin en sväng, några somrar i Spanien, och nu bor jag i Malmö.

Men Högdalen är ditt hem?

Ja, av någon märklig slump. Jag fick min första lägenhet i Högdalen. Det är dit jag åker och hälsar på i Stockholm och häslar på och jag har bott där i nästan halva mitt liv. Huset snett emot Thåströms.

Var du intresserad av politik och musik när du växte upp?

Inte politik så mycket. Jag växte upp i riktiga white trash-områden. Jordbro var blandning av svensk arbetarklass och arbetskraftsinvandring. Det kom politiska flyktingar från Sydamerika lite senare. De flesta av mina vänner hade inte böcker i sina hem. Det var inte finkultur på nåt vis. Båda mina föräldrar har arbetarklassbakgrund. Min farsa var militär ett tag och jobbade för FN. Han hade varit ute i världen en hel del och hade läste några böcker, så vi hade lite kultur hemma jämförelsevis. Min första kulturkick, när jag på allvar började intressera mig för kultur, tror jag var när jag var elva år och skolsköterskan samlade ihop alla i gympahallen och sa att det hade kommit något som hette punk. Som var helt förfärligt. Det var krismöte. Hon ringde hem och varnade. Det var knark och civilisationens undergång, det sämsta som hade hänt samhället, lät det som. Jag tänkte direkt: “Shit, det här måste vara bra”. Alla människor som jag inte tyckte om tyckte det här var förfärligt. Som elva- och tolvåring försökte jag vara så mycket punkare det går i den åldern, och sen hängde det med in i gymnasiet. Jag brukade åka in och köpa brittiska musiktidningar för veckopengen och på min högstadieengelska förstå vad dom skrev om. Som väldigt ung hann jag faktiskt med och se Ebba Grön live.

Det var bra timing.

Jag tror jag såg dom ’79 eller ’80, en av deras sista spelningar. Det fanns ett ställe som hette Ultrahuset och som fanns kvar tills jag gick i gymnasiet åtminstone. Det blev krismöten i skolan för det också. Varje söndag hade dom spelningar där. Det drevs av legendariske Tompa Eken som senare började ta över Kafé 44 och ha spelningar där istället. Han började sin karriär som kanelbullsbakare och konsertarrangör på Ultrahuset. Han är en hjälte. Han började ideellt men jag tror han har en anställning av Haninge kommun numera… för att vara Tompa Eken. Där hängde jag varje söndag. Ibland kom vi inte till skolan på måndag och Ultrahuset fick skulden för det och skolsyster försökte stänga ner. I mitt område var det jag och skolsköterskan dotter som var punkare.

Så det fanns ingen riktig scen då?

Vi flyttade ut till Ösmo. Det ligger likt små byar utmed pendeltåget – de flesta pendlade, det är fyra-fem mil in till Stockholm… eller så jobbade dom på militärbasen eller på småindustrier i Nynäshamn – och i varje samhälle fanns det två-tre punkare. Det var verkligen homogen arbetarklasskultur som kan vara väldigt repressiv och elak mot dom som sticker ut. Det fanns inte så många subkulturer på den tiden. Jag har jobbat en hel del med ungdomar och nuförtiden finns det hundratals subkulturer, de vet ofta inte själva vad de är. Då fanns det punkare och hårdrockare och senare på åttiotalet skinheads och synthare. Vi var ett gäng punkare och sen blev några skinheads, men vi hade inte det kulturella kapitalet. Vi var inte särskilt intresserade av politik. Det var inte nazi-skinheads på något sätt, utan man kom bara på att punk inte funkade bra längre. “Men skinhead kan man vara.” Föräldragenerationen blev jävligt sur igen.

Spelade du själv något?

Vi hade massor av band. Jag spelade gitarr och bas och sjöng. Vi turades om. Och ordnade konserter. Det vara andra punkband på konserterna. Vi var tre band så dom andra två lyssnade medan ett spelade.

Det fanns inte så mycket att välja på?

Mina klasskamrater lyssnade på disco och musiken från Grease. Det fanns två TV-kanaler och tre radiokanaler, och det var den musiken du hade att tillgå. Det fanns några fanzines i punkscenen ganska tidigt. Dom sålde fanzines och skivor på Ultrahuset. Det fanns två eller tre skivaffärer i Stockholm som sålde punk. Och ett program på radion som hette Ny våg som sände en kvart tre gånger i veckan. Dom hann med fyra punklåtar och lite snack. Det var bl a Jonas Almqvist från Lädernunnan som hade en gång i veckan. Hans program spelade jag in ofta på kassettband och lyssnade på.

Man fick anstränga sig mer.

Mycket mer. Å andra sidan var det jäkligt bra, för om internet hade funnits när jag var tolv hade jag suttit framför en dator och aldrig gått utanför dörren.

Om vi håller oss till musik, vad var nästa nyhet som kom till Sverige?

Efter punken hade jag en period där jag var inte alls lika musikintresserad. Jag minns knappt ens vad jag lyssnade på. Jag hade en kort period där jag var skinhead och lyssnade på ska och reggae. Från 83-84 till 87 var jag inte musikintresserad. Jag gick ut gymnasiet och jobbade på lager i Jordbro och körde truck. Man träffade klasskamraterna på bussen som körde runt på industriområdet.

Var det stor skillnad före och efter Palme?

Det kändes som om samhällsklimatet vände från folkhemmet där alla tog hand om varandra och som var skyddat från den farliga världen. I och med att min pappa hade varit militär var det som om Sovjet var hotet. Men det var inget som hände i vårt samhälle, det var inte krig och… Många av mina kompisars föräldrar jobbade på den flottbasen precis där jag bodde. Det var jättemånga som var militärer eller jobbade i anknytning till militären. “Ryssen kan komma”, det var ett reellt hot.

Det sägs att den generationen som växte upp då var den första som hade det sämre än sina föräldrar, någonsin, så långt man kan se tillbaks i historien. Palme var väl bara en del av utvecklingen. Folkhemmet började rustas ner på allvar. Att det var självklart att det fanns en fritidsgård i varje skola och flourtanten kom en gång i veckan; alla hade hela tänder. Även om folk säkert hade det dåligt så var det ingen som föll utanför på det sättet. Det fanns inga tiggare i tunnelbanan eller nånting sånt. Allt sånt började hända på åttiotalet, och det känns som om det med Palme bara var tidstypiskt.

Men på nåt sätt höll han kapitalisterna och fascisterna på mattan.

Så var det absolut. Börsen slog rekord varenda gång sossarna hade vunnit valet. “Nu fortsätter det här lugna, fina samförståndet i fyra år till. Inga konstiga samhällsförändringar.” Det hände väldigt mycket med svenska samhället på åttiotalet.