Uppdaterad 2012/01/14

(foto: Altemark)

Riktigt tråkiga nyheter. Känns tungt att skriva det här faktiskt. Hans sista skiva föll mig inte i smaken; nu blir det inget mer.

Men Gil Scott-Heron hade redan cementerat sin plats som en av den svarta musikens giganter. Jag har inte musikalisk kunskap nog att bedöma om han var någon virtuos, men han hade arbetat fram ett uttryck som var helt och hållet eget, och framförde sina utomordentligt ikoniska sånger med en bräcklighet och en urstyrka som gick in i lyssnarens benmärg.

Även yngre generationer tar till sig hans musik. 90-talisten RealNiggaTumblr, även känd som EASTSIDESTEVIE, skriver till oss från Harlem:

Man, just like a lot of younger heads i discovered him through Kanye West’s Late Registration. I hunted that sample down and it opened me up to his whole catalog. Not many musicians period could translate struggle and pain through song form. His first album especially got me through some bad times a couple years ago; really uplifting. Even as recent as last year you would go to his shows and see generations of people, younger ones such as myself there to see him live. It’s proof that his subject matter and material was timeless and will remain like that.

Lady Day & John Coltrane är en låt som ger solsken även i de mest fucked up av situationer. Whitey On The Moon sammanfattar det svarta och smutsiga amerikanska 60-talet med ojämförligt ursinne och patos. The Bottle är kanske musikhistoriens mest drabbande låt om alkoholism, samtidigt sinnessjukt funky. Playboy Tre återanvänder den på Living In The Bottle (från det ojämnt fantastiska tape som han inleder med att förklara att han gör det “for the have-nots / and keep an ice cold beer like I’m the Liquor Store Mascot” – samma självutlämnande smärta som Scott-Herons “look around on any corner, if you see some brother looking like a goner… it’s gonna be me“), och tillägnar den till sin farbror, “cuz Gil Scott was one of his favorite artists”.

Många tar nu farväl av honom som en av hiphopens gudfäder, men Scott-Heron rappade inte – vanan att tala över en DJ:s vinylurval kommer från Jamaica. Hela hans swagger återföddes dock som rap, mindre hos självgoda mysmjukisar som Common och Kanye West än hos självutnämnt ignoranta rappare som Sean Price, som när dödsfallet blev känt twittrade:

“Not Gil Scott-Heron… I’m going to sleep and act like I aint hear that. I met him on a plane coming from London and we talked the whole flight and he dropped some jewels that I live by to this day.“

För något år sedan läckte samme rappare Angel Dust, där han kör en inspirerad vers över Scott-Herons låt med samma namn (och pratar med hooken a la Dipset):

“Quality of life is fucked up, it gotta be / upgraded, I hate it when niggaz come borrow cheese (…) I always do the math, was raised by number runners / you always stupid ass, was raised by Hummer stunners“

Scott-Herons storhet bestod i att sätta denna vardagliga sälta i kontakt med ett överskridande poetiskt ljus. Han personifierade också en av modernismens viktigaste lärdomar; efter futurismen är “poesi” utan musik irrelevant… vilket rap och rock och reggae förstod, vilket också Kraftwerk förstod.

“Bring on the stolen rifles to knock down walls, bring on the elephant guns, bring out the helicopters to block out the sun”.

Jag har spenderat åratal med att läsa poesi, alltså genren i litteraturhistorien, och så här något år tionde, så är det bland alla klassiker bara William Blake och Walt Whitman jag kan minnas med någon respekt (fuck Rimbaud och Baudelaire och speciellt Ginsberg och såna nötter)… och jämte dem, jo det kanske är ett övervärderande så här strax efter hans död, men ja, och det är ett högst personligt värderande… Gil Scott-Heron.

Han återfann själva ordens, det bokstavsbaserade målandets styrka och förde den vidare till oss. Det är i det enkla och låga och det hårda man finner det verkligt överskridande.

Överskridandet av din ständiga nedstämdhet, av misären framför dina ögon, av samhällsmoralen, av dina ihopkrympta visioner, av den mänsklig rädslan.

“So you say you never heard the Inner City Blues, and what’s more you don’t understand at all, what the ghetto people mean when they say living behind walls… well, put on your best suit, white shirt and tie, and run downtown to stand in line for a job washing dishes… ’cause you may not qualify…

(…)

… and what happens when people feel they have nothing to lose?”