Paid In Full är en av de bästa raplåtarna of all time; en perfekt skriven text, ett tidlöst, själfullt, översmittsamt beat (enligt Cormega den heliga gralen inom rap, och hur kan jag säga emot?) – med tiden något bara mer och mer på Motown- och Beatles-nivå, alltså något monumentalt klassiskt och en av de få låtar – ärligt är dom inte många – från åttiotalet som kan mäta sig med dagens sound.
Och filmen var bättre än vad jag förväntade mig – med en Jay-Z i producentstolen (den stolen har väl dock oftast en försvinnande liten kreativ input; oftast handlar det väl snarast om att pröjsa för kalaset). Med Avon Barksdale i huvudrollen, en Sergio Tachini-draperad sidekick, Killa Cam som hänsynlös muscle med det välsmorda munlädret, Noreaga i en liten biroll, genomgående fantastisk musik – och kläder! – så lägger sig Paid In Full helt rätt i racet, och lyckas undvika både ofrivilliga low budget-pinsamheter och mainstreambakade moralkakor. Bland hood-filmer med rap-soundtrack placerar den sig bakom Fresh, New Jack City, Menace II Society, New Jersey Drive och Above The Rim, men en försvarlig bit framför pinsamheter som Juice och vad det nu var som Spike Lee döpte sina försök i genren till.
Trots att alla hela tiden ser förbannat superfly ut så smular storyns kallt logiska kugghjul obönhörligen sönder den förhärligande bilden av åttiotalets kokainkapitalism. Men författaren till det självbiografiska manuset hade sina invändningar: