“And it’s foul when you die alone… That’s why me and my niggas starting families and buying homes.“
Finns bara en handfull rappers som får oss att fortsätta pumpa New York, och Nems är en av dom.
Och han funkar helt bra som Svullo medan vi fortsätter vänta på Rap Game Larry David.
Sant oförskämd smuts åldras uppenbarligen bäst.
Anstränger sig inte rapparen att framstå som sympatisk… så framstår vederbörande i slutändan oftast som mer sympatisk.
Det finns en matematisk formel som visar att om mer antipati och ångest fästs på duken så kan konstnären vanligtvis bemöta sina medmänniskor med mer respekt i vardagen. Sant även i rap. Är artisten mer självgod och duktig på skiva så beter sig vederbörande mer som ett kräk in person.
Den där orespektlösa Brooklyn-skiten, mycket grundläggande.
Jag har vanligtvis svårt att argumentera för sådan här musik, men idag är ingen vanlig dag; J-Love visar med all önskvärd tydlighet att han är en väldigt underskattad producent, och Shaz IllYork, den minst intressanta Outdoorsmen-medlemmen, och Nems, en battle-rappare från Coney Island, visar sig fungera bättre tillsammans än var för sig.
Och de rappar om att sälja smärtstillande, inte crack. Det är trots allt 2012, inte 1986.