“för den här rap-scenen, den luktar inte gata / den är bara full av shunnar som ska hata”
År 2000 bjöd The Latin Kings in förortshjältarna Fille och Fittja-Crille till sin tredje klassiska skiva, Mitt kvarter, för att breda ytterligare lager snuthat på Dogges redan två verser tjocka FTP-anthem Ainaziz – BKA den hårdaste svenska raplåten någonsin.
Tre år senare stod Cyndee Peters, Håkan Hellström och Janne Schaffer på gästlistan.
Att spela in betongnoveller hade blivit ett påhugg bland andra för Doggelito, och TLK hade blivit en lika viktig del av ett sönderfallande folkhem som kokkaffe, helgfylla och Kalles Kaviar.
Innan Dogge lämnade gruppen pga personliga skäl, efter att man avslutat Gyllene Tider-turnén sommaren 2004 på ett fullsatt Ullevi, innan Salazar-bröderna fortsatte att växa in i rollen som en svensk musikinstitution med beundransvärd disciplin och mångsidighetännu, så välsignade man oss även på denna skiva med några betonghits. Det blev ingen fjärde klassiker, men att döpa skivan till Omertà var ett berömvärt statement – koderna gäller, fortfarande ingen kärlek till polisen.
Titel/introlåten är granithård. Produktionen håller genomgående hög klass, och på ett respektfullt och genomtänkt sätt låter Salazar-bröderna live-instrument ta plats i sin traditionella blandning av östkust, västkust och svenska ljud.
Cashen Dom Tas var ingen De E Knas, men en helt OK singel, som ändå hyllades i grafitti utmed spårvagnsrutten till mitt dåvarande kneg. Jag kan inte heller hata på Håkan Hellström-låten längre, kanske för att några av Dogges rader gjordes om till en av Kartellens bästa hooks, kanske för att alla Hellström-kopior som förpestar radion gör att man har lättare att stå ut med orginalet – men främst för att det är en bra låt.
Likt Världen É Din – idag har jag svårt att hata på gitarrarbetet där – när text och beat håller en så hög nivå. Och när Dogge blöder i mörkret på Tack Gud över en jazzig DITC-historia, och Cyndee Peters hjälper honom i bön på refrängen, så måste man vara en ganska kallhjärtad ateist för att kunna hata.
Det fanns även plats för till hundra procent kompromisslös boombap (nej, det är inget skällsord) – som Förorts problem. Över klassisk, högklassig svensk betongakustik – tänk BPD:s första skiva uppdaterad av DJ Premier – rappar Dogge att “betongen flyter fram som det vore Noaks ark” genom de landskap där han som liten “brukade becknade zatla från min BMX“, och äldste Salazar-brorsan Chepe avslutar med att verbalt örfila “värstingen som tycker att leva i slum är rätt“, och konstaterar att vi “lever i ett fritt land, men din hjärna sitter inne“.
Det var ett värdigt sätt att sätta punkt i en musikalisk berättelse vars storhet vi ännu inte kan se klart. Arvet från TLK lever vidare.
***
OBS! BONUS! GOD BLESS U TUBENThe Latin Kings – Musikbyrån 2000 Dokumentär