Utnämnandet av förra årets bästa svenska rap var som Solvalla med Psykos och Vilsna själar mule mot mule på upploppet. Jag drar gärna en utförlig tänkt dialog här vägandes respektive låts kvalitéer fram och tillbaks, men då Systembolaget stänger om någon timme nöjer jag mig med att konstatera att målfotot är grynigt och svårtydigt.
De delade på förstaplatsen. Men bästa rad för 2010 kunde jag ganska enkelt ge till Sebbe när han sa:
Att rimma “snutjävel” med “bokstäver”. Hur man ser rimmet i huvet när man lyssnar. Serietidningsaktigt men mycket seriöst. Nivån av IDGAF-ism. Flinet på mitt ansikte.
Även i år går guldet till honom. Vad sa han hos Ametist?
“vissa spelar hockey, andra spelar bandy… jag lärde mig spränga som shuno Dynamit-Harry“
Varför spelas inte Kartellen mer på radio? Varför får de inte spela på fler klubbar och festivaler i det här landet?
De har trots allt miljontals tubspelningar och gör musiken som fuckar med folks hjärtan och får de mest avtrubbade förortarzombies och den mest hjärntvättade Svenne Banan och de mjäkigaste av hipsterfittor att vilja köpa automatvapen, tåga mot Rosenbad, och… där besvarade jag nog mig själv.
Kartellens debutskiva hade sina problem, men rymde också två av årets absolut bästa svenska raps: Fortfarande Knas och Jag ser misär.
Deras osläppta tubgrejer är bättre än de flestas ten-years-in-the-making-släpp. Sebbe och Kaka har mördat sina gästverser. Då sveriges bästa rappare har legat lågt i år konstaterar vi: ingen har gjort det som Kartellen 2011.
Det skadar inte heller att de inte bara har Masse men även internationellt erkända talanger som Mack Beats och El Sheriffo bakom sig.
(jag vet… det är sent… men @alabama187 är ännu värre slacker och M.I.A., så jag får bestämma allt själv helt enkelt…)
OFFICIELLA… 2011… THE MOST HEAVIEST RAPS N SLAPS…!
ASAP Rocky – Demons
E-40 - Lil Grimy Nigga
Shady Nate – Front Cover
Stevie Joe – Go Back
G-Side – Came Up
Lil B – I Hate Myself
Squadda B – Oakland State Of Mind
Big KRIT – Save My Soul
Shady Blaze -Dreamin
On-Ree feat Abidaz, Marshall Arts & C.U.P. – Ba!
Kartellen – Fortfarande Knas
Stockholmssyndromet – Kärlek
Aleks – Fruängen
Bästa pop-remix:
No Lay – Someone Like You
Årets icke-raplåtar:
Zomby – Witch Hunt
R. Kelly – Shut Up
Och först nu börjar jag pumpa Reflektion på riktigt. Jag blev lite ställd först, som många andra antar jag, av att den kostade 229 kr, levererades i en rosa kartong, och var helt uppfuckad flowmässigt av någon ny rappare som lät som Mikael Persbrandt.
“… och våra politiker skrattar och skålar / medan ungarna i orten trampar på nålar, / slavar åt Satan, fast utan galler, / här ute finns det tusentals Medans Vi Faller.”
Sebbe kickar tekniskt och moraliskt komplexa bilder över ett beat som låter specialanpassat för långsamma sommarbilfärder genom tätbebyggda bostadsområden.
Vet inte vad producenten heter, men det lovar gott för framtiden att fler än Masse och El Sherrifo levererar tunga, modernt New York-liknande produktioner till svenska artister.
Rap har inte mått så här bra sen 90-talet. Svensk hiphop ställ er upp.
Kartellens skivdebut var antiklimatisk på ett nästan episkt sätt. Efter många månaders intensiv väntan, med de fantastiska Director’s Cut-läcken Vilsna själar och Guld i mun som vedklabbar på brasan, nöjde jag mig med en genomlyssning på youtube. Hittade ingen nerladdningslänk och har ingen lust att lägga 229 kronor jag inte har på en rosa pappersask (feltryck?) med plast i. Jag älskar remixen på Samma Knas, Internationella, och några andra grejer, men Maskinisten, som låter som en högstadielärare när han rappar, borde ha hållit sig i maskinrummet. Ge oss ett till mixtape istället. Och mer konserter.
Dagsfärska mördarlåten Gud kallar känns som en värdig uppföljare till mästerverket Vilsna själar, både text(Sebbe?)- och beat(Masse?)mässigt. Det är bara att njuta av den här smärtan i form av högkvalitativ rapmusik.
Många har svårt för Kartellen, att Sebbe kickar så mycket gangsta-skit. Låt mig gissa. För det första är han vit. Och för det andra är han svensk. Och finns det något som vita svenskar tycker är töntigt så är det vita svenskar. Sen misstänker jag att många har svårt att ta till sig de här berättelserna; man vill helt enkelt inte erkänna hur jävla snett utvecklingen i Sverige pekar.
Kulturpolis – alltså en polismyndighet som bekämpar en specifik kulturyttring – hör hemma i totalitära samhällen. Varför har då Sverige en tradition av sådant?
På 90- och 00-talet trakasserade Rejvkommisionen (fucking allergisk mot Alexander Bard, men kan hålla med honom att “Sverige måste växa upp”) rave- och reggae-entusiaster i en blind och direkt kontraproduktiv jakt på narkotika.
På senaste har polisen upprepade gånger saboterat för svensk hiphop. På Twitter sammanfattar The Salazar Brothers (som grundare av The Latin Kings och producent för bl. a. Kartellen, Ayla och Mohammed Ali det närmsta man kommer en institution i svensk hiphop):
“VARFÖR VILL POLITIKERNA & POLISEN TYSTA SVENSK HIP HOP????”
“Det är fler grupper än Labyrint som blivit avbokade efter påtryckningar från politiker och Polis men folk vill inte snacka om det av rädsla.”
“Politiker tillsammans med polisen har stoppat flera av Labyrints spelningar runt om i landet…Växjö, Värnamo..mfl.. VARFÖR???”
“Varför är det bara OSIGNADE hip hop artister som har åsikter om rasism, polisbrutalitet,diskriminering och SD? vad hände med POPVÄNSTERN?”
“Skärholmens statsledning sa nyligen nej till ungdomars förfrågan att låta Carlito, Labyrint och Stor få spela och hotade dra in budget”
“Polisen kontaktade Martin Mutumba då han skulle fira sm guld 2lax10 i Rinkeby och sa att Carlito, Labyrint och Kartellen inte fick uppträda.”
Skillnaden mot rejvkommisionen är att insatserna idag känns mer cyniska. I ett klimat där politiska partier helt har tömts på innehåll och det Bonnier-monopoliserade medielandskapet ytterligare utarmas av osäkra arbetsförhållanden är hiphop den mäktigaste av de röster som kan erbjuda alternativa världsbilder.
Kartellen, den grupp som med störst kraft angripit samhällets högervridning, har vid flera tillfällen beklagat sig över att polisens behandling av dem. Deras strävan att trycka tillbaks dessa musiker – de flesta före detta kriminella om jag förstått saken rätt – i sitt gamla liv känns gränslöst cyniskt, och verkar handla mer om en personlig vendetta än om vanligt polisarbete. I en intervju med Kingsize förklarar Sebbe (gruppens – och Sveriges! – främste rappare):
Om inte Dogge Doggelito hade gott loss över den där arabfunken på TLK:s Krossa Rasismen och samtidigt vänt in-och-ut på min elva-tolvåriga hjärna är det tveksamt om jag överhuvudtaget hade intresserat mig för polititk och såna grejer. Det känns mörkt att spekulera i vad polisens kulturkrig mot svensk hiphop kommer ge för konsekvenser i framtiden.
01. Ghostface f. Black Thought – In Da Park (“The first Herc Party I went to was at the P.A.L. on Webster. There were three or four of us in the gym drinking beer, high on weed. I was fourteen of fifteen years old. There was this slow-motion thing… people were dusted, smoking angel dust (PCP). The acrid smell was in the air, the smoke was visible, floating on this one level, flashing in the red strobe light. It was illin’, a hostile atmosphere, people getting high in the bathroom. When we came in, they wanted to see what circle we would dance in. I got punched in the eye: I had to battle one of the Nigger Twins. He used this spin move. Clark Kent was a DJ, but when he wanted to burn somebody he would dance. They all rapped but not on the beat. Coke La Rack was Jamaican. Timmy Tim was the smoothest: ‘The sounds that you hear hear hear… (heavy echo vibes) deaf to your ear ear ear… ’cause you have no fear fear fear… ’cause Herc is here here here…’ ‘We’re going to give you a little taste of the bass…(turns off the treble). We’re going to hit you with the highs…’” – Melle Mel, intervjuad i fantastiska boken Yes Yes Y’all)
03. Ill Bill f. B.Real – Amputated Saint (Kill Devil Hills var gedigen, men en icke-nyhet med lågt replay-värde. Men det här var ett undergångsanthem som fungerade jävligt bra.)
04. DJ Fresh f. D-Lo, Mistah F.A.B., Young Moses & Philthy Rich – 18 (Autechre Swag.)
05. Lil B – Cook, Steak, Knife (Börft Swag. Ord befrias från betydelser och blir mantran. “Cook… Steak… Knife… Swag… Kill… Knife…” Squadda B:s beat är så nära amerikansk rap kommer dubstep och EBM.)
06. Main Attrakionz – Young As Fuck (Pink Floyd / Black Panthers Swag.)
07. ISSUE ft. Droop-E, Ya Boy, and Cousin Fik – Dont Disturb My Fly
08. Lil B – The Age Of Information
09. DJ Burn One – Bobby Cox (The Ashtray är efterlängtad. DJ Burn One har talang och en vision. Lyssna på hur han har satt ihop den här låten, kolla hans blog och resumé. Marknaden är inte direkt översvämmad av instrumentala album dessa jävla dagar.)
10. Killa Kyleon f. Z-Ro – Swang Real Wide (Utifrån introt här är det svårt atta avgöra om Rother Vandross rappar eller gör klassisk soul. Har likt Houston-kollegan Scarface inte flest klassiska album – men har aldrig skrivit en dålig rad.)
11. Z-Ro – Eyez On The Prize (10cc-beats. Årets motivationsrap.)
12. G-Side ft. Geographer & Jhi Ali – Impossible (Årets intressanta producentgrupp.)
13. Big K.R.I.T. f. Yelawolf – Hometown Hero Remix (För en småstadsdude är denna remix årets låt.)
14. Yelawolf – Box Chevy pt. 3 (Den tredje uppföljaren överträffar orginalet. Årets glidarlåt, årets tyngsta bas. Rittz stjäl showen – 2010 är de rödskäggigas år.)
Roc Marciano – Marcberg
Kanske årets album. Så jävla New York. Inga hit-försök, inga fillers, en knappt märkbar gästrappare, kokainpaket, pistoler, vinylbrus, överkompressade kicks och snares, bedrägliga damer, movie-samples, hårda tider, hårigt weed, hårt arbete, dåligt väder (“Rain… Hail… SNOW!).” Att Roc Marciano lyckades spela in och släppa en skiva med samma vibe som OB4CL och Tha Infamous år 2010 är ganska otroligt. Vi tar av oss hatten.
Big K.R.I.T. – Wuz Here
Varierad, talangfullt producerad, skönt understated country rap tunes.
Balkanbrigaden – Mörda Dom
Tykna power-raps från Biskopsgården och aggressiv dubstep visar sig vara ett äktenskap förrättat i himlen. Demirel lyckas även variera det verbala våldet med låtar som Mansideal, Ensam Är Stark och Konstapel Aina. Håll ett öga öppet för uppföljaren som kommer snart.
Danny Brown – Hybrid
Det är något med vattnet i Detroit. Jag hör D12 och Funkadelic – och mycket annat.
Meyhem Lauren – Butter Mixtape
Bär New York-facklan, bär bara Ralph Lauren, bär upp det här tapet jävligt bra.
Onda & Fejs – Volvomusik
“… början på nåt stort.”
Kartellen – Programrebeller
Vi väntar spänt på skivan. Kartellen blir bara bättre och bättre. En rad nära nog klassiska låtar här: Bakom Dig, Vår Verklighet, Förhäxad Skog, Programrebeller, Medan Vi Faller, Verklighetsrap, Hårda Vägen, Betongbarn.
Tyler, The Creator – Bastard
Hiphop är baserat på osnutna snorungar i dead end areas som meckar runt med teknologi. Grandwizard Wizard Theodore var 13 år gammal när han uppfann scratching. Odd Future Wolf Gang Kill Them All representerar denna eviga återkomst till ett skaparmässigt Ground Zero. Men också nyheter: skate-kulturen gör sitt egentliga intrång i rap, beatsen för tankarna till Aphex Twin och Boards Of Canada, textprovokationerna tas från Eminem och ännu ett steg framåt, Tyler förköttsligar omväxlande Ian Curtis och Waka Flockas andliga DNA. Reklamvideon för Bastard är bara 32 sekunder lång, men känns förklarande, ödesmättad: ett rättmätigt föräldrauppror inom hiphop. “I created Odd Future cuz I think we’re more talented than 40-year old rappers talking about Gucci, impressing their peers, with the same problems….”
Earl Sweatshirt – Earl Rap återvänder till vad det var. Industrin fick sin chans – kunde inte döda det. Att de låtar av Main Attrakionz och Lil B och Odd Future som jag nämner så här i årsbästalistorna spretar åt så olika håll är ett hälsotecken, en återgång till ett klimat då Geto Boys och The Fresh Prince kunde chilla på samma playlist utan att någon lyfte på ögonbrynen. Möjligen snäppet bättre än Bastard.
Young Gully – Grant Station Project
En av årets stora upptäckter. Mycket hjärta och mycket patos, välsignat med kvalitativa beats och en strålande gästvers från snubben nedanför.
Roach Gigz – Roachy Balboa
Bra, nya raps, och bra, nya beats.
A.G. – Everything’s Berri
Madlibs sinneslag har smittat Bronx-rapparen. Eller så kanske Roc Marciano (som gästar här) och andra som visar att det fortfarande går att göra kompromisslös New York-rap inspirerar. Andre The Giant är den från D.I.T.C. som jag imponerats minst av, men för sig själv, så här tio-femton år senare, har han personlighet och berättelser så det räcker och blir över. Everything’s Berri är soul, retro, laidback, men ändå immensly contemporary i sitt ljudforskande, likt Marcberg för den delen. I sin trottoarmässiga grävarmentalitet påminner det om The Unseen eller Operation Doomsday, men i ett modernt ljudlandskap. Texterna också uppdaterade, bland standardsnacket om blunts och stunts blandas Skype och Twitter in. Som halvglömd veteranrappare är A.G. inte bitter, men nöjer sig med att göra ner pajasar och plast-thugs sådär i förbigående.
The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2: House Of The Dead
Jag hörde först The Jacka på Cormegas välavrundade Legal Hustle-samling – bland hits som Tony/Montana, The Machine, A Beautiful Mind och Let It Go: en sololåt med en rappare från The Bay. En fin gest från Queensbridge-rapparen Cory McKay (även på soundtracket till Who Am I? är The Bay representerat), som har det gemensamt med The Jacka och andra Bay-rappare att de lägger sina mest aggressiva, hotfulla rader med en fruktansvärd nonchalans och kylig deskriptivitet. Med ögonen halvt slutna viskar-sjunger The Jacka att han inte har haft några känslor på bra jävla länge, medan Cory McKay mycket behärskat frågar lyssnaren “You rap about gats?“, och erbjuder: “Feel mine. A real nine, milimeter eating up your insides“.
Barney (More Crime) låter väldigt Kalifornien, avslappnat och tillbakalutat, man hör havskusten i beatet. En klassiker i min bok.
Never Blink var den andra låten jag mindes från The Jack Artist.
I år släppte The Jacka tillsammans med Ampichino ett av årets absoluta toppalbum: Devilz Rejectz 2: House Of The Dead. Om inte annat så är detta en av årets refränger. Tack till Bayonaisse för att de tjatat.
BUBBLARE:
Cory Mo – Its Been About Time
“Give me some muthafucking elbow room… on the cool.” Det citatet definierar känslan på hela den här skivan. Cory Mo kanske inte är världens bästa rappare, men har ett skönt laidback flow, och jävlar vilka beats och gästrappare han har fått tag på: Big Bun, Big K.R.I.T, Slim Thug, Z-Ro, Playboy Tre, Mistah F.A.B., Talib Kweli, och Devin The Dude!
L.E.S. – The Beautiful Struggle
Samma kan sägas om det här tajpet – bara med Big K.R.I.T och Slim Thug dock.
Lil B – Red Flame, etc.
Ett tape är egentligen för trångt för Based God.
Diddy Dirty Money - Last Train To Paris
Diddy har snöat över på E, Ibiza, house, nyelectro – europeisk dekadens i allmänhet – och levererar ett smörgåsbord av catwalk-stänkare.
Jag älskar Swizz Beats snickarglädje på Ass On The Floor. hans hi-hats, maracas, röstsamples, om än inklämt i ett pop-format. Idealet att varje instrument ska ha sin tur och plats lever kvar här, och jag tror inte att det är vad som egentligen som menas med producentens One Man Band. Tyvärr mer sval pop än svettig funk, ändå jävla bra.
Men Hello Good Morning. Tack för detta, Diddy, grattis, god morgon. Kanye försöker vara high fashion men den världen skrattar åt honom i smyg. Därför suger hans musik (hanbordehållasigtillbeatmakarstolen). Diddy däremot bara glider, steker, slirar, stilar på panka surmagade traditionalister. Kan han hjälpa att han har begränsade dansmoves och ingen haka? Proddar han inte allt själv? Är rap skills starkt begränsade? Jag föredrar Diddys arbetsdelegering framför Kanyes alltmer uppblåsta ego, vilken veckodag whatever. Armani mot Bape – vad tror du? Kanye är bara tragisk, Diddy är underhållande och har friheten att skjuta upp skruvad klubbmusik på topplistorna – men tyvärr också friheten att lägga Rick Ross jämte osläppta Biggie-raps.
TRE TYDLIGA TRENDER 2010:
1. Internet har dödat industrin, rap mår bättre än någonsin förut.
2. New York-rap har något som liknar en återväxt. Efter att industrin trasat sönder staden har veteraner och (viktigast) nykomlingar rest sig ur ruinerna och insett att de kan vinna.
3. Stockholm har kommit med en ny skön våg. Tsunami. Balkanbrigadens mixtape är det enda icke-08 som pumpats i år. Kartellen är Sveriges bästa grupp, alla kategorier, hela AYLA-klicken har presterat nära toppen av sina förmågor, TSB är över i New York och väver drömmar med Def Jam, mer ljusskygga sensationer som Syndromet och Inkasso har visat särart – och hur jävla bra rap-Sverige faktiskt mår. Highwon är tillbaka, en viktig länk mellan TLK och dagens artister. Labyrint höll låg profil men släppte en grymt bra video. Mohammed Ali likaså.
