Johan Söderbergs Allt mitt är ditt är en god introduktion för dig som är intresserad av deltagarkultur, fildelning, fri och öppen programvara och närliggande fenomen. Söderberg skriver gärna från ett ekonomiskt-materiellt perspektiv, vilket är välkommet då de flesta debattörer verkar köra runt i filosofisk-metafysiska och liberal-kulturella hjulspår kring dessa frågor.
Det var ett tag sedan jag läste den här boken, men jag hittade den billigt i dagarna, och nu medan jag läser om delar av den inför arbetet med andra numret av Molekyler så vill jag dela med mig av några citat som inte passar in där.
(s 123) “I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och intiativtagaren till ett ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocressen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.”
(s 124) “Ett borgerskap med smak för ströläsning med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk. Försäljningen av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tidigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och ordens marknad.”
Under rubriken “Deltagarkultur och moralpanik” gör Söderberg en intressant jämförelse mellan 1800-talets läsande kvinnor (varav några bildade litterära klubbar där de kopierade och lånade ut böcker mellan medlemmarna och skrev gemensamma berättelser utan att skriva under med författarnamn) och 1900-talets hackande ungdomar:
(s 129) “Litteraturvetaren Lena Kåreland skildrar i Svenska Dagbladet 27/7 2006 hur bokläsande kvinnor avbildades i konsten och omnämndes i offentligheten som ‘hysterikor’. Dåtidens kritiker utgav sig för att vara välmenande men bekymrade om kvinnornas eget bästa. Kvinnorna hade blivit vilseledda och deras fysiska hälsa och hälsa kunde ta skada av för mycket klokskap. Moralfrågan associerades med abnormalitet och ett psykiskt sjukdomstillstånd. Likheterna i resonemang och tonläge är påfallande med hur hackers porträtteras i nyhetsmedier. (…) Intressant att notera är att förlöjligandet av kvinnors läsning tog fart på allvar när de började att organisera bokklubbar och instiftade en egen offentlighet som männen saknade insyn i. Motsvarande resonemang kan föras om moralpaniken som brutit ut kring många deltagarkulturella företeelser.”
(s 133) “Centralt för grafittin är idén om att rätten till det offentliga rummet innehas av den som befinner sig på platsen. (…) Min tes i detta kapitel är att samma idé återfinns i olika skepnader i alla former av deltagarkultur. Exempelvis menar hackers att rätten till ett datorsystem tillhör den som ‘befinner sig på platsen’.”
Den avslutade, stängda romanen eller diktsamlingen som en modern parantes, ett traditionsbrott i mänsklighetens historia av kollektivt berättande. Något djupt inne i oss kände avsmak inför knäpptysta uppläsningar.
(s 134) “Den historiska bakgrunden till hur monologformen kopplade greppet om teaterscenen är upplysande. Mysteriespelen under medeltiden och teaterkompanierna under Shakespears tid var folkliga uppsättningar där tillrop och inlägg från publiken vävdes in i ett ständigt improviserat flöde. Brottet med den folkliga teatern kan dateras till solkungen Louis XIV:s hov. Pjäserna som framfördes inför kungen var strikt reglerade. Ett direktiv löd att all repliker måste vara nedskrivna i manuset på förhand. Påbudet var inte enbart ett estetiskt grepp utan tjänade till att låta censorerna läsa igenom och godkänna föreställningen. Improvisationen och dialog togs ur teatern för att det inte annars gick att kontrollera budskapet som uttrycktes på scenen. Den historiska tillbakablicken tydliggör att monologformen är en maktrelation. Med det menas inte att åskådarna förtrycks av skådespelarna. Påståendet ska förstås i samma andemening som den franske filosofen Michel Foucault använde ordet makt. Det vill säga att både publik och aktörer är fångade i en relation som har överlevt den absoluta kungamakten och som delvis fortsätter att reproducera sig i den kommersiella och institutionaliserande kulturen.”
En brist i Allt mitt är ditt är den “guilt-by-association-logik” som författaren använder för att attackera de “opolitiska” och liberala nätpiraterna. En något mer klarsynt kritik av Piratbyrån från vänsterhåll fick vi istället först med den omtalade The Pirate Bay-försäljningen.
Piratbyrån har lyckats väl med att multiplicera sina aktiviteter, men då de genom fester, teoritiserande, happenings och konstprojekt lyckats hålla sig rena från det partipolitiska träsket och skolbildningars låsta positioner har de samtidigt på ett sätt glömt den sociala biten, vilket i slutändan är det oavgjort viktigaste. Att politisera är också att multiplicera – om det görs rätt.
Här kan vi gå tillbaks till det som Söderberg skrev som kommentar till Copyriots recensionen av hans bok, för att sedan avsluta med ytterligare några citat från Allt mitt är ditt.
Låt mig först påminna om Napster som exempel på en fildelningstjänst som utmålade sig som en politisk rörelse men som i själva verket drevs som ett företag, och där ett samgående med kulturindustrin var syftet med verksamheten från första början, långt innan de tvingades till det av ett domstolsslut. Kazaa är ännu ett exempel. Konflikten gällde priset, inte principerna. Jag tänker mig att dessa hybrider mellan rörelse och företag ligger i framkanten av nyliberalt experimenterande med (de)organiserad kapitalism. Också gamla institutioner som Volvo försöker att uppfinna sig pånytt som en rörelse (eller gas om du föredrar) med värderingar och egna refränger (”the volvo way”). Fildelningstjänsterna har börjat i andra ändan av repet och med betydligt större framgång. Mot den bakgrunden blir det angeläget att pröva tankeexperimentet, att dessa sajter bildar modell för hur kulturindustrin organiserar sig i framtiden.
(s 144) “Kontrollen över sökfunktionen har gjort Google, och i någon mån The Pirate Bay, till mediemakter. Tidningspublicister och tv-bolag försöker att efterlikna samma modell.”
(s 145) “Michel Foucault har sagt om författaren att denna inte alls är en källa till ord och berättande. Författaren är den princip med vilken berättandets samhällsomstörtande kraft görs hanterbar. Foucaults reflektion över författarens roll väcker frågan hur kontroll och sanning hänger ihop. Samma funktion som garanterar informationens riktighet, nämligen författaren, är också en faktor som snedvrider utbudet av information i linje med maktens intressen. Deltagarkultur och medborgarjounalistik tar ett steg bort från detta kontrollsystem.”
(s 146) “Det smått osannolika med Wikipedia är att artiklarna är någorlunda tillförlitliga. Tidskriften The Nature (sic) valde ut femtio naturvetenskapliga artilar från Wikipedia och Encyclopedia Britannica och lät specialister jämföra texterna. Granskningen kom fram till att Wikipedia har i genomsnitt fyra felaktigheter och Encyclopedia Britannica tre felaktigheter per artikel. Artikelförfattarna drog slutsatsen att koalitionen av frivilliga hade gjort ett nästan lika bra jobb som specialisterna med att beskrivna den naturvetenskapliga fronten.”
(s 152) “Uppriktighet är en bristvara i konsumtionssamhället. I enlighet med lagen om utbud och efterfrågan har det därför blivit den dyrbaraste produkten av dem alla. Men uppriktigheten tenderar att gå förlorad i en industriell produktionskedja. Dilemmat för underhållningsbranschen är att få massproduktionen av upplevelser att framstå som om det vore en unik tvåvägskommunikation mellan sändaren och den enskilde mottagaren. Lösningen är att förlägga produktionen av upplevelser på konsumenterna själva.”
(s 219) “Saken fångades väl av en holländsk programmerare på en hackerkonferens i Berlin. Hon kommenterade hur mycket livaktigare hackerscenen var i Tyskland jämfört med i hennes hemland. Hon förklarade detta med att arbetslösheten i östra Tyskland på sina håll uppgår till fyrtio procent av befolkningen. Lönearbete är inte längre en självklar norm på dessa ställen.”
